Anorexia

Att ha en ätstörning är nog det värsta som finns. Hatar och ha det men ändå kan jag inte släppa taget. Har haft det i nästan hela mitt liv. Får ingen hjälp av vården längre. Jag har kronisk anorexia enligt vården. Låter ju hemskt att höra. Som om de inte ens tror på mig längre heller ju. Alla omkring mig har lämnat mig pga ätstörningen. Finns det någon i samma situation som jag där ute? Livet känns så meningslöst ibland. Vill leva men ändå inte. Jag har barn som jag lever för. Utan dom hade jag inte vart här idag. Vill kunna må bra och ha någon vän. Inte behöva vara så ensam hela tiden. Någon och skriva till ibland om allt möjligt bara.

Jag får heller ingen hjälp av vården, eller jobbet, eller AF, eller habiliteringen heller. Jag har inte anorexia, men jag har haft atypisk bulimi. Jag är ledsen att du hamnat i den här situationen. Kan du tänka dig att berätta mer om dina känslor kring din kropp och din framtid med den?

Det är hemskt att ha en ätstörning, vilken det än är. Då vet du hur det känns att inte få någon hjälp? Man orkar till slut inte be om hjälp, när man tjatat om hjälp i år. -Ät bara… Har jag fått som svar av vissa läkare. En läkare sa tom -ät en bakelse då behöver du ju inte äta mer på någon dag… Hur kan läkare säga så? Tror inte de förstår och kunskap om ätstörningar. Jag hatar min kropp, har gjort så i alla år tillbaka som jag kan minnas. Framtiden är för mina barn som är mitt allt. Hur känner du för din kropp? Jag äcklas när jag ser mig i spegeln,  o när jag byter om. Finns många utan ätstörningar som inte gillar sin kropp, men jag blir äcklad o tycker jag ser ut som en fet julegris…