Alzheimers

Visar 11 inlägg - 1 till 11 (av 11 totalt)
10
  • Min mamma har fått diagnosen Alzheimers och jag vill inte acceptera att hon inte längre kommer att kunna klara av att bo själv och ta hand om sig själv.

    Trådstartaren

    Alltså, det är ju ärftligt också sägs det. Tänk om jag kommer att råka ut för samma sak när jag blir äldre. jag vill verkligen inte uppleva det med min mamma och sen behöva veta att det är så jag kommer bli. Usch – jag mår illa redan nu av de tankarna. De liksom äter upp mig.

    Alltså, det är ju ärftligt också sägs det. Tänk om jag kommer att råka ut för samma sak när jag blir äldre. jag vill verkligen inte uppleva det med min mamma och sen behöva veta att det är så jag kommer bli. Usch – jag mår illa redan nu av de tankarna. De liksom äter upp mig.

    Det låter tufft med din mamma, men jag tror det kan vara bättre att försöka förstå och acceptera situationen. Hon behöver dig. Jag förstår att det skrämmer att tänka att det kanske drabbar dig också, men det är många olika faktorer som spelar in. Det är inte säkert att du också får Alzheimers.

    Vilket bra svar Purple Ponylo 🙂 Hoppas att du Azure Nifene också kan tänka så. Det är klart man kan oroa sig för framtiden, men det hjälper inte varken din mamma eller dig. Om man kan acceptera att ens anhörig har diagnosen – hen kanske inte far illa av den själv – och får bra hjälp, kan man nog hitta nya, annorlunda sätt att umgås på.

    Hej , jag förstår din oro. Min pappa fick diagnosen för 4 år sen. Det har inte alls blivit så illa som vi först trodde. Jag var då för 4 år sen på föresläsningar som olika forskare hade om Alz. Ärftlighet finns ja, men om det det inte finns fler ovan i släkten som haft /har diagnosen så är risken  inte stor att man själv får den. Jag tror också att acceptera har gjort det lättare för mig, även om jag har rätt mkt tankar på hur det ska bli framöver. Mindfulness har hjälpt mig att vara i nuet. Framtida problem om hur det blir kan jag inte lösa nu. Så därför försöker jag verkligen att fokusera på nuet. Umgås med pappa så mkt jag hinner och vara glad över det vi har nu.

    Hej, jag känner definitivt igen mig i detta.

    Hej, jag med!

    Ja. Såklart tungt! Vissa dagar går alldeles förmycket energi åt för min del att fundera hur jag ska hantera om jag får det…gammelmormor dog i Alzheimers och pappas syster är nu rejält dement..

    Jag försöker fundera mer och mer på att ändå leva i nuet. Det man inte kan förändra, är bra att försöka acceptera. Må bra och göra det man kan för att hålla sig bland sammanhang som kan ge energi och mer styrka att hantera stunderna av alldeles för mkt grubblerier…Jag hamnar där då och då och hela tiden. Det är en jävla skit-sjukdom helt enkelt. Vill ändå säga. Kämpa och gör det du kan för att ta en dag i taget. Det tror jag hjälper…

    Avatar

    Usch jag känner oxå igen det – min mamma och min moster dog av Alzhemeier, min syster har just insjuknat i vaskulär demens och min pappa fick multiinfarkt demens. Jag märker ju att människor hanterar sina demens ångest på olika sätt . Jag försöker själv inte bli förlamad av det faktum att det är bara jag och min bror kvar som inte ännu drabbats av någon av alla demenssjukdomar. Jag försöker styrketräna och springa och lära mig nya saker för att stilla min oro. Det lyckas för det mesta. Dessutom försöker jag styra min egen eventuella vård genom att tänka igenom hur jag vill ha det och skriva ner det i ett digitalt ” vit arkiv” (namnet på en pärm som fonus en gång lanserade för folk som ville styra upp det som skulle göras efter det att personen var död – ett slags testamente).

    Jag är orolig för att bli så hjälplös att jag inte kan rå mig själv. Hur ska jag kunna klara en tillvaro med förvirring om ingen känner mig som kan tala om det som jag minns…

     

    Avatar

    Jag var och besökte min syster och hennes man. Det var jobbigt att se hur hon läste om samma tidning flera gånger. Hennes eviga kikande i alla skåp för att se vad hon hade för något i dessa skåp. Hennes dukande fram och dragande av matvaror ur kylskåpet. Hur hon döljer att hon inte hänger med med socialt accepterade svar på fel ställe. Syrran har slutat att göra saker som hon tycker om så som promenera och cykla. Svågern och jag funderade på vad det berodde på – vi tror att hon kanske haft svårt att hitta hem eller när det gäller cykeln så kanske hon dessutom har svårt hålla balansen (den har blivit mycket sämre) men hon cyklar fortfarande in till samhället för att handla.

    Än så länge har hon inte förändrat vanor så mycket utom att hon svär som en borstbindare så fort saker går henne emot – vilket jag upplever som konstigt eftersom hon är mycket religiös och har aldrig haft svordomar i sitt register tidigare.

    Jag funderar mycket på vad svågern tänker – han pratar inte så mycket bara strävar på med att hålla livet och syrran flytande. Då kom jag fram till att jag måste försöka hålla mig till det som fungerar (matlagningen) och de ytliga samtalen för att inte bli hysterisk av förtvivlan.

    Som moderator läser jag en del om olika saker – här är en bok som går att lyssna till om att ha en demens sjuk mamma

    En fin bok av Anna Norlin med titeln ” jag vet inte vad som händer” på det här temat är https://www.storytel.se/books/108041-Jag-vet-inte-vad-som-haender

     

    • Detta svar redigerades för 4 år sedan av en moderator.
Visar 11 inlägg - 1 till 11 (av 11 totalt)
10

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.