Har legat inne på “mitt” sjukhus några gånger. Sist, för ett par veckor sedan, hände saker som gör att jag bara inte klarar att åka dit igen. Förtroendet brast helt.
Har kontakt med mobilt team. De är fantastiska. Men jag tror, är rätt säker på, att jag inte kan övertyga dem om att jag inte ska ta livet av mig nästa gång jag ska dit. För jag kommer nog att göra det.
Jag har lovat mig själv att jag får det. Jag har lovat mig själv att jag ska slippa kämpa för andras skull.
Kan inte ta några som helst benzo eller inom den gruppen. Eller alkohol. Hämningar släpper helt. Vilket resulterade i hämtning av polisen och ambulans för någon vecka sedan då jag i panik kastade i mig en burk alvedon efter bara några munnar vin. Lyckades smita från akuten, och har lyckats manipulera mobila teamet.
Det ska inte bli fler överdoser, eller något annat oöverlagt. Vill inte utsätta mina anhöriga på det visst igen. Nu har jag en plan, och har lovat mig själv att jag får använda den. Men då måste jag vara helt opåverkad så jag klarar av att följa planen. Det räcker med en oxascand så släpper alla spärrar. Så istället för lite ro, som det funkat annars i 20år, blir det tvärt om.
Så nu är det ångest hela tiden. Och jag har blivit paranoid. Mitt sista halmstrå för att kanske kunna låta tonåringarna växa till sig lite är slutenvård. Men INTE på “mitt” sjukhus. Aldrig.
Finns det någon som helst möjlighet att få slutenvård i ett annat landstig? Frågade psykakuten anonymt (ringde och bad att få ställa en fråga utan att tala om vem jag är) och de sa nej de gör inte så.
Grejer är ju att de lägger ett LPT på mig direkt om jag talar om vem jag är.
Det här blev aslångt. Har ni några tips? Jag klarar nog några dagar till, det blev lite lugnare då jag gav mig själv löftet att få slippa fortsätta. Fråga om jag är otydlig det är rätt stökigt i huvudet nu.
