Alltså jag

Jag ska träffa läkare I psykiatrin i december.  Vill veta vad det är med mig.

Fick hypomani i våras, har gått med ångest och humörsvängningar sen dess. Men jag har framförallt problem när jag utsetts för stress. Hemma är det inga stora problem men jobbet går åt helvete. Klarar inte av deadlines och administration. Får ångest och kan inte fokusera 5 min på någonting.  Skötaren jag träffat säger att du som är så frisk i jämförelse med de som är sjuka på riktigt behöver inte känna dig sjuk. Men jag känner det som att något lossnade under hypomanin och inte kommit på plats igen.

Funderar på om jag är bipolär eller har ADHD.

Uppvarvad, ledsen, ångest och misslyckad känner jag mig.

Vad ska jag säga till läkaren så att de hjälper mig? Jag har inte sabbat min ekonomi eller alla mina relationer och då är jag inte så sjuk i deras ögon. Men jag har ångest, misslyckas kapitalt i jobbsammanhang och får enorma stresspåslag med tvångsmässighet vid minsta belastning…

Så orolig för detta möte. Vill ha en diagnos. Nåt att hänga upp min personlighet på liksom men är rädd att jag inte ska få hjälp…

 

[Indigo Vutaqy]

Men är det en känsla du har att du misslyckas på jobbet eller gör du det? Du har inte blivit uppsagd vad jag förstått? Prestationsångest, kan det vara något sådant? Att du upplever dina misstag som större än hur din omgivning upplever dem?

Jag har haft en provanställning som inte fortsätter nu. Tidigare anställningar väljer jag alltid att avsluta själv eftersom jag är så tvångsmässig att jag inte får någonting gjort. Och så kommer jag in på nåt nytt och det är roligt i början och går bra men sen blir det rutin och administrationen ger mig ångest, jag distraherar mig själv och blir tvångsmässig och får ingenting gjort och byter igen. Samma sak varje gång. Har liksom hankat mig fram på detta sätt men nu går det inte längre…

[Indigo Vutaqy]

Kanske kan du söka efter jobb som är mer fria, typ skribent online eller youtuber eller bloggare.. (jag vet, det är inte lätt att lyckas med många av dessa yrken.) Men något i den genren, som är mer fritt. Så du kan styra arbetstid och så till då du är mest inspirerad? Finns ju många med ‘diagnoser’ av olika slag som tjänar pengar på Youtube eller som bloggare.

Allt som är online, fundera över alla sådana yrken- något av dem du tror du skulle gilla? 🙂

Såg att du inte har diagnos, men du funderar på det.

Kanske du kan visa de den här texten för att peka på vad som är dina “problemområden” och som läkaren kan ge feedback på? <3 Tycker du är jättetydlig här!

Tror kanske ett problem kan vara att vissa inom sjukvården kollar lite ytligt på hur man beter sig i rummet och vid samtal (tänker på skötarens uppfattning) men de förstår sällan genom det sättet vad man på det privata hållet, eller inom arbetslivet, har för reella utmaningar?

Tack för tips och råd. Ska försöka få fram min känsla och hur jag mår…

[Purple Melumi]

Fortsätt gärna berätta om du orkar och vill, följer dig gärna. Har tyvärr inte så många råd att ge dig eftersom jag befinner mig i en på många vis, liknande sits. Jag har dock inte vågat ta kontakt med vården även om jag just här och nu känner att jag inte orkar fortsätta på samma spår. Inte en dag till. Att bli bemött som du, att det du anförtror dig åt någon, inte skulle vara tillräckligt för att få hjälp gör mig jätteledsen å dina vägnar och är även en sak som avskräcker mig från att söka hjälp. Så får det inte lov att vara! Utav det du skriver, påverkar ditt mående hela ditt liv och så ska du inte behöva ha det.❤️Som sagt, mår själv inte så bra just nu och har svårt att komma med ngt konstruktivt men lyssnar gärna⭐️

Tack.

Saken är den att frågar man en väninna hemma som jag träffar en gång i veckan och dricker kaffe med så säger hon att jag är helt normal.

Frågar man en kollega som jag umgåtts 8 tim om dagen med i tre års tid så undrar hon om jag inte har en npf diagnos. Frågar man mina vänner i bokklubben som jag har djupa samtal med så säger de att jag är annorlunda och lite galen och har massa energi. Frågar man mina systrar så säger de att jag blir lite väl intensiv i mina intressen ibland. Frågar man min man så säger han att jag inte klarar av stress och hänger upp mig på vad som sägs istället för på vad som menas.

Alla har olika uppfattning men jag ser att jag behöver hjälp. Att jag visserligen har förmågor och klarar av vissa saker men att det efter hypomanin svänger för mycket och för ofta.

 

 

[Purple Melumi]

Jag förstår vad du menar. Min känsla är att andra analyserar utifrån egna referensramar. Samt om de är intresserade/ kan/ vill analysera andra. Min partner är en Mkt openminded person som aldrig dömer. Han har liksom ingen ”normalreferens” han utgår från utan mer en enorm spännvidd över hur han tror människor kan vara. Han reagerar därför inte på om Ngn gör ngt som många andra skulle tycka vara konstigt. Därför ser han visserligen mina problem men inte vidden av dem. Och tvärtom. Kollegor som är extremt noga med hur man ska bete sig och vad som är ok att säga- de reagerar på minsta lilla. Därför är andras reaktioner på ditt mående förmodligen så varierande, men.äsch jag vet inte..jag kanske har helt fel…men det viktiga är ju att du känner att ditt liv inte funkar och du behöver hjälp❤️Och att du tagit steget⭐️

Ja lätt att övertänka och analysera och kanske även göra några onlinetest och självdiagnosticera sig. 🙈

Jag vill bara få lite lugn… istället för detta virrvarr jag upplever just nu.

Åkte till Stockholm på höstlovet och bara att beställa biljetter var fruktansvärt jobbigt och sedan kollade jag datum, tid och ort på biljetterna säkert 50 gånger under de veckorna vi väntade innan vi åkte. Och dagen för resan var vi på stationen mer än 1 timma innan avgång och ändå var jag rädd för att missa tåget. Jag kollade gång på gång att jag hade plånbok, telefon och biljetter med mig. Och att det stod rätt datum, tid och plats på biljetterna…

Jag blir trött bara av att tänka på det. Sån stress och så mycket tankekraft…

Så här håller jag på…

Sätter mig vid skrivbordet och tittar på min to do lista. Kan inte börja, ställer mig upp och går några varv runt bordet. Sätter mig ner igen, går inte. Tittar på skärmen och klickar runt lite. Ställer mig upp igen och går några varv runt bordet. Och så håller jag på. Min chef ringer och påminner mig om något. Då gör jag bara den arbetsuppgiften och blir helt genomsvettig och sedan börjar jag om igen…

Alltså…. det är omöjligt… Jag blir tokig…

 

 

 

[Purple Melumi]

Låter som du har det jättejobbigt❤️Ser dina kollegor hur du kämpar? Lr din chef?

Om du haft liknande episoder tidigare, har du varit sjukskriven då? För att få stopp på hjulet som snurrar allt fortare?⭐️

Du skriver om en hypomani i våras, vill du berätta om vad som hände?

Jag fick covid och blev deprimerad. Fick antidepressiva och de utlöste hypomani. Jag blev supersnabb både i tanke och rent praktiskt. Blev supereffektiv och högpresterande på jobbet och social. Först var det kul och man kände sig som superman sedan gick det överstyr. Jag sa vad jag tyckte hela tiden, bråkade med cheferna, blev fruktansvärt frustrerad och arg och satt vid mitt skrivbord och sa att jag brinner. Sedan sa jag upp mig

Och då tänkte jag att nåt var fel och googlade fram att antidepressiva kan ge hypomani hos bipolära.

Japp fick en remiss till psykiatrin men är nedprioriterad eftersom jag inte anses vara jättesjuk eftersom jag inte pajat hela mitt liv utan bara arbetslivet typ.

Men jag har blivit mer stresskänslig och flera kompisar har reagerat på mitt beteende så det är nåt som liksom hänger i.