Hem > Forum > Psykiska diagnoser & tillstånd > Aldrig diagnostiserad

Aldrig diagnostiserad

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Hej!

    Jag har många anledningar att vara glad, säkert varje dag. Jag är relativt frisk och har ett bra socialt liv.

    Istället för uppskattning så fylls mina vakna timmar med ängslighet och oro. Ibland upplever jag i sociala sammanhang en extrem stress och ibland fullkomlig likgiltighet.
    Jag kan ibland ha bra dagar, då känslan av att äntligen närvara och ha någon form av agens i mitt liv är så överväldigande att jag blir överlycklig. Ofta övergår det i att jag måste prestera för att bibehålla lyckoruset, och ofta slutar det där.

    Jag har svårt att lita på människor, jag vet inte sedan hur länge men för tillfället gäller det nästan alla människor i mitt liv. Jag känner oftast att jag inte kan lita på någon.

    Jag gick till vårdcentralen i våras för att ta upp mina sömnbesvär och ökade ångest och rådslå huruvida jag behövde terapi. Nämnde att jag fått psykos av gräs några månader tidigare och upplevde att läkarens bemötande förändrades. Jag ordinerades träning ett par gånger i veckan, regelbundna vanor för sömn och mat samt att jag kunde vända mig till en grupp för anonyma missbrukare. Jag brukar sällan droger. Och regelbundna vanor är något jag kämpat med sedan jag flyttade hemifrån för 7 år sedan. Jag behöver något som hjälper mig nå dit.

    Lyckades träna två/tre gånger, men hittade inte dygnsrytmen eller matvanorna och sen rann projektet ”psykiskt välmående” för min del ut i sanden, igen.

    Jag vill bara ha tips på hur man tar sig fram i vården utan att bli fullkomligt dränerad. Tror jag skulle må bra av att få en diagnos att förhålla mig till. Eller så är jag ”frisk” och då vet jag isåfall det.

    Tack för din tid!

    Dagens samhälle kan lätt få en att känna att ens känslor eller ens tillstånd måste ha ett namn, en diagnos, för att ha ett existensberättigande. Men som en vän sa till mig, så är ju det enda väsentliga egentligen om man mår bra eller inte. Det man känner är ju sant oavsett om det har en diagnos eller inte. Det låter som att du behöver prata med någon oavsett och kanske kunde du ringa 1177, någon hjälplinje eller kontakta någon nätpsykolog (behövs inte remiss eller liknande) och be om råd om hur du tar dig vidare? Det kanske skulle spara dig energi att inte behöva leta helt på egen hand menar jag. Sedan, vad tror du själv att du skulle behöva för att få dina rutiner att fungera? Att fundera kring det, kanske kunde göra att samtalet med den du vänder dig till leder vidare på ett bra sätt.

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.