Hem > Forum > Depression > Ville vara modig, men blev självmordbenägen

Ville vara modig, men blev självmordbenägen

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Jag e 22 år född och uppvuxen i Stockholm. Men har utlandsfödda föräldrar. Nu när jag skriver detta vet jag egentligen inte vad som är orsaken till mitt sinnestillstånd, allt jag vet är att jag varje dag vaknar och önskar att jag var död. Jag levde ett bra liv fram tills jag fyllde 18. Inga konstigheter visst fanns det problem inom familjen och ja jag vart lite utsatt i skolan också, men generellt så va allt bra jag gick igenom det som dem flesta tonåringar går igenom. Jag hade inga psykiska problem hade OCD ett tag men gick inte på några mediciner utan bara terapi hos bup. Visst kändes livet lite surt då men överlag så var det bra. Utöver det så bar nog det svåraste att passa in som andra generationen men det är något man lär sig tackla efter ett tag även om det har sina upp och ner gångar. Men så fyllde jag 18 o det var som en riktig käftsmäll det var typ som att livets gratis runda va över o nu skulle man kämpa för allt. Allt som jag alltid har haft gratis betyg, vänner, pengar men även familj. Jag föll i en djup depression jag hade mina anledningar men än idag känns det jobbigt o tänka på det jag försöker att inte tänka på det, upprepar det aldrig inte ens för mig själv inte ens när jag är ensam. Självmordstankarna släppte mig inte, dag in o da ut gick jag o väntande på att dö, jag tog till mig alla medel för att försöka sakta ta livet av mig på ett ”naturligt” sätt så ingen skulle ana att det var med flit. Tex börja jag dricka redbull trotts att jag inte ens gillade det men naiv som jag var trodde jag att jag snart skulle dö av en hjärtattack ibland kunde jag dricka 7st på rak ända tills hjärtat nästan slog i strupen, men ändå så vakna jag nästa dag. En dag kände jag att jag bara ville sätta stopp på det hela men när jag såg min mammas frustration så hamna jag i en annan dilemma. Jag viste att jag inte skulle klara mig utan henne men nu fick jag se att hon inte heller gör det. Nu kändes det som att jag måste gilla läget o leva för hennes skull och sen om hon går bort så behöver jag bara ta livet av mig jag har ändå inga mål kvar i livet. En gång i tiden var jag så lycklig att min självbevarelsedrift låg på topp, jag minns att jag då önskade att jag vore lite modigare men det var inte dehär jag menade. Idag går jag runt men konstant ångest ofta lver ingenting men den är så dominant att jag inte känner nått annat än stress ångest o när det är som värst vill jag bara dö för att slippa dem. Jag har inge livslust kvar. Det ända jag önskar mig är att jag en dag ska kunna lägga mig o bara somna som jag gjorde förr utan stress utan självmordstankar som jag ändå e för feg för att fullborda och utan ångest bara somna fridfullt o tänka på vad jag ska ta på mig till skolan imorn. Om den önskan inte tänker slå in önskar jag mig ett hederlig död jag vill inte ta livet av mig men jag orkar inte leva. När jag var liten så var nålar och vaccination det värsta jag visste, jag är inte en sån som skär mig själv men jag känner verkligen hur fysisk smärta kan dämpa allt annat om jag ens känner det förstås oftast så känner jag inte smärta ingenting, ibland undrar jag om jag ens lever. Jag känner mig hemsk som vill dö när det finns så många andra som kämpar för sina liv men om jag kunde skulle jag mer en gärna skänka mitt liv till dem. Idag går jag inte på några terapier träffar ingen psykolog och äter inga mediciner.  Jag går runt och låtsas som att allt är bra, jag vet att all denna stress kommer att ta kol på mig ganska snart. Tills dess önskar jag bara att jag inte sårar min familj fler gånger och att jag inte tappar det igen o säger till min mamma att jag önska att jag var död och att jag går igenom allt detta bara för hennes skull. Jag e 22 år frisk i sinnet frisk i kroppen men tom i själen i vänta på att mötas av pärlporten.

    Men vad livet är tufft för dig. Du är modig som berättar om det. Jag tänker att det är svårt att förbättra din situation på egen hand. Tror du behöver både samtalsstöd hos en psykolog och någon medicinering.  Jag tycker du ska uppsöka vuxenpsykiatrin eller en vanlig vårdcentral.  Börja googla runt och hitta något som passar. Eller ring 1177 som borde kunna hjälpa dig att hitta något som passar.

    Kan du göra det?

    Hej,

    Det låter alldeles fruktansvärt att känna som du gör. Precis som ovan tror jag det kan vara en bra idé att prata med en psykolog. Om det är köer till psykiatrin eller vårdcentralens psykologer kan det finnas hjälp att få via Mindler eller Kry, video-samtal och kort kötid.

    Eventuellt skulle du kanske även kunna må bra av mindfulness och andningsövningar (fick själv tips om det nyligen). Finns en del appar att botanisera bland som kan hjälpa till med det.

    Kom ihåg, om det inte alltid varit såhär, behöver det inte alltid vara såhär.

    Försök ta hand om dig!

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.