Hem > Forum > Depression > Vill bara att det ska få ett slut

Vill bara att det ska få ett slut

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6
  • Hej, jag är en tjej på 20 år. Jag vill definitivt inte gå in så mycket på alls varför jag mår såhär dåligt som jag gör. Det är en fruktansvärd historia som jag har handskas med alldeles för länge. Alltid har jag mått dåligt, inte sett något positivt i något alls. Mitt liv är som ett enda mörkt rum, som jag endast vill fly ifrån så snabbt jag bara kan. Men på något sätt är alla dörrar stängda, och jag kan inte se någon utväg överhuvudtaget. Jag är inte särskilt omtyckt hos någon, varför vet jag inte. Jag är så fruktansvärt ensam och har ingen jag kan vända mig till. Jag har ingen aning om vad jag gör för fel, och varför jag ska vara såhär himla hatad av många. Visst har jag begått många misstag tidigare i mitt liv. Det är mitt egna fel att jag mår såhär idag och det avskyr jag mig själv för. Jag är rädd för framtiden, har fruktansvärd ångest för den och jag vill inte vara med om den alls. Jag har mått dåligt i rent ut sagt så länge jag kan minnas. När jag var mindre kunde jag inte ta på det, utan bara känna av att någonting var där. Idag vet jag mer om vad en depression är, och att det faktiskt handlar om panikångestattacker som jag får dagligen. Jag ser ingenting bra i mig, även fast det är tungt att säga dessa ord. Så vill jag ta livet av mig. Men det handlar inte om att jag vill dö. Det för mig, är det jobbigaste beslutet och tanken att ta. Däremot vet jag inte hur jag ska klara av att leva såhär. Att fortsätta leva. 

    Det finns ingen närstående eller psykolog som vet om hur jag egentligen mår. Visst förstår många att jag inte mår bra. Men att jag har såhär mörka tankar, känner jag inte att jag vill dela med mig av alls. Det skulle skrämma min omgivning. Jag har alltid sagt till mig själv att det värsta du kan göra är att berätta det för någon. Det är lika bra att ingen får veta att jag har tänkt ta mitt liv. 

    Hej, hur kan jag hjälpa dig?
    Behöver du nån att prata med?

    Trådstartaren

    Hej!
    Jag är i stort behov av att prata med någon. Har ingen närstående som jag kan vända mig till.

    Det smärtar mig mer än du anar att läsa din historia.

    Jag förstår dig och kan relatera till precis allt i din text förutom din ålder.

    Du verkar hamnat i ett svart hål, i en svart mörk skog utan någon att vända dig till och varit där så länge du kan minnas och kommit vilse på vägen och fortfarande känner dig vilse. Du har länge inte vetat vad du ska göra och lösningen för detta är ännu inte funnen därför uppstår dessa mörka tankar dig och skymmer dig som ett mörker och du har bara velat fly ifrån allting. Det är det jag kan se framför mig och min tolkning när jag läser och får ta del av din historia.

    Först vill jag tacka dig för att du delar med dig av din berörande historia. Det måste vara så svårt och tungt att få ner allt i ord.

    Det första jag vill säga är att jag är så stolt över dig att du lever. Du har fått kämpa hela livet. Det finns fruktansvärda anledningar till varför du mår såhär, därför vill jag säga att du har all rätt att må dåligt. 

    Jag vet att det känns helt fruktansvärt att känna sig sådär ensam. Troligtvis har du väl känt så under sån lång tid. Att det känns som att man är ensammast i hela världen och att man inte har någon…Med det vill jag säga att du har mig här. Det känns troligtvis inte alls samma sak och du känner dig nog fortfarande ensam. Men det vill jag ändra på.

    Jag vet hur det känns att känna sig sådär fruktansvärt ensam att man inte vet vad man ska göra längre, ta sig till eller vem man skall vända sig till. Hopplösheten som gnagar i en så hårt, ensamheten som gör så ont att man fastnat så hårt men inte kan ta sig ur.

    Jag har känt mig ensam så länge jag någonsin kan menas med. Sedan jag var runt 5/6 år har jag känt mig så ensam. Det smärtar mig att säga det men när jag var liten hade jag ingen vän eller några vänner. Det var inte förrens jag blev äldre jag började få vänner. Jag var mobbad under så många år i skolan och jag satt ensam varenda skolrast och väntade på att ensamheten skulle ta slut. Men jag fick fortsätta vara ensam.

    Hemma var mina föräldrar upptagna av sig själva och varandra. De var så upptagna av att bråka med varandra, skrika på varandra, skada varandra och nästan slå ihjäl varandra så de hann inte se mig i det eller hur jag mådde av det. I det blev jag också enormt ensam för jag såg allt med bara mina ögon och ingen visste hur jag hade det. Som du just nu, du mår jättedåligt men ingen vet hur du faktiskt har det där inne inombords. Hur ont det faktiskt gör där inne inom dig.

    Sedan vill jag också tala om att jag har lidit av svår depression och mycket självmordstankar under flera år. Har även haft oerhört mycket panikångest, så många panikångestattacker i mitt liv på grund av stress och en trasig familj.

    Så jag förstår dig. Verkligen verkligen på djupet. Jag är bara 16 år när jag skriver detta och när jag var 14 år var jag nära att avsluta alltihopa.

    Men det sagt vill jag säga att det finns hopp även i det mörkaste. Jag mår mycket bättre idag. Jag är nästan helt återställd ifrån min depression. Det var en lång väg dit. Helt ärligt trodde jag aldrig jag ens skulle leva här idag eller att jag ens skulle börjat gå i skolan igen eller ens börjat i gymnasiet.

    Jag trodde jag skulle varit borta för länge sen, men nu sitter jag här levandes. Jag har kämpat så himla mycket och fortfarande gör. Och det har varit så oerhört smärtsamt på vägen…Tankar och känslor som har varit svåra. Tankar som varit nära att bli till verkligheten. Jag mådde så dåligt för 2 år sen att det ända jag kunde tänka på var döden.

    Men det vill jag säga att jag förstår dig på alla sätt och vis. Men, jag vill att du ska leva.

    Jag vet att du är så himla himla trött på att leva, att du bara känner att du måste försvinna, men jag behöver dig. Vi behöver dig. Jag vill ha dig här på jorden. 

    Jag förstår dig när jag säger att jag förstår hur himla uppgiven du är, känner dig och varit så länge. Jag förstår och det gör så ont för jag kan se dig i mig. Jag kan se det svåra du går igenom i mig.

    Men jag vill att du ska leva. Fortsätt kämpa. En minut i taget. En timme i taget. En dag i taget. Jag vet att du inte vill, att du är så trött på det här livet att ord inte går att beskriva, men jag vill ha dig här på denna jord. Då menar jag verkligen det.

    Sedan vill jag också säga att min räddning var psykoterapi även kallat samtalsterapi. Jag har gått i terapi i 2 år. Bara pratat om hur jag mått, allt svårt jag går igenom och gått igenom. Terapin har varit en plats för mig att kunna säga hur jag tycker, hur jag mår, berätta och prata om svåra saker. Jag är bara 16 år men det har varit en stor hjälp för mig. Utan att samtala med min psykoterapeut tror jag att jag inte skulle leva idag. Musik var och är också min stora räddning.

    Jag hoppas att du finner något som hjälper dig och räddar dig. Men ge inte upp. Döden är inte lösningen. Kämpa och kämpa. Hur mycket det än tar emot. Jag vet att du klarar det. En minut och en dag i taget.

    Men om du känner att hopplösheten är alldeles för stor kan du alltid skriva till mig här. Jag kommer göra allt för att få dig att kanske må lite bättre. <3

    All kärlek och kramar till dig. Fortsätt kämpa.

    Trådstartaren

    Har försökt att ta livet av mig två gånger men tyvärr misslyckats. Ångrar det mest av allt att jag faktiskt inte lyckades. Ligger endast i sängen om dagarna. Har inga vänner att umgås med eller någon att prata med. Känner att livet är hopplöst och jag kan inte se någon framtid längre överhuvudtaget.

    Trådstartaren

    Jag har haft kontakt med psykiatrin sedan jag var 15 år. Men känner idag att det gått så lång tid, så har förstått att jag är ett hopplöst fall.

    Om jag vore din pappa, eller morfar, eller farfar, eller mormor, eller farmor, ellar mamma, skulle jag vilja att du pratade om det här med mig. Men nu är jag inte det. Kunde jag ÄNDÅ prata med dig SKULLE JAG GÖRA DET! Men jag är bara en annan medmänniska med samma lust att avsluta mitt liv. Varför läste jag din berättelse? Kanske för att jag vill säga till dig att jag VET att det finns någon som bryr sig, till exempel denne gamle man, och jag TROR att det finns någon som älskar dig, kanske har du bara inte upptäckt det än.

    Du har ditt liv framför dig, jag har större delen av mitt bakom mig, men jag skulle gärna vilja dela min kärleksfulla omgivning med dig. Gärna vandra vid din sida ett tag om det varit möjligt. Jag har några älskade barn i din ålder, och det skulle smula sönder mitt krossade hjärta att mista dem.  Du behövs här i denna värld, för ingen annan kan vara du. Nu väckte du en vilja att fortsätta leva för att kunna, om möjligt, stötta andra som liksom vi är trötta på livet. DU gjorde det min vän. Utan att ha träffat dig vill jag låta min faderliga kärlek omsluta dig, och hoppas att det känns. Om du vill prata med någon som har ABSOLUT tystnadsplikt och tystnadsrätt, en kraftfullare tystnadsplikt än någon läkare, psykolog eller jurist: vänd dig till en präst! Jag tror inte ens att man behöver vara ”kyrklig” för att få en samtalstid. Respektfulla kramar (som om jag vore din morfar) från mig.

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.