Hem > Forum > Depression > Vet inte vars jag ska ta vägen längre.

Vet inte vars jag ska ta vägen längre.

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5
  • Jag är rädd för mig själv, jag känner hur jag sakta börjar ge upp totalt om att fortsätta leva.

    Jag har varit sjukskriven i snart två år pga av depression och ångest. Fått testa alla möjliga mediciner och pratar med en kurator på psykiatrin men känns som det bara blir värre för varje dag. Känns som att ingen förstår mig, känner mig sjukt ensam, känns som inga av mina vänner är riktiga vänner, dom flesta ber bara om saker och vet att jag alltid ställer upp för jag är för snäll för mitt eget bästa.. Jag är dålig på att öppna upp mig för någon, jag lägger ofta på ett fejkleende och låtsas som att allt är bra trots att jag går runt och bara önskar att jag inte fanns mer. Jag har genomgått mycket skit senaste tiden, en närstående tog sitt liv för ett tag sen, två vänner har dött i överdos och min pappa har varit nära på självmord.. Jag känner mig så jäkla dum som ens funderar på att ta mitt liv, alla min närhet har fått utstå så mycket skit och vad skulle hända om jag gjorde det värre. Jag lever bara för mina näras skull just nu men hur länge ska det räcka? När jag mått riktigt dåligt har jag skrivit avskedsbrev till min familj men sen raderat det, jag har tänkt på hur och med vad jag skulle ta livet av mig med, jag har skrivit i vita arkivet för att dom ska veta hur jag vill ha allt efter jag gått bort osv. Jag vill leva fast ändå inte. Jag vill bara ha hjälp men vet inte hur längre.

    Jag är så jävla trött. på allt.

    Jag känner igen mig i allt du precis skrev och det är inte lätt att må eller känna det man gör.

    Jag är 26 år och lider av ångest, social fobi, depression och panikattacker och har gjort det i några år.
    Jag har svårt att öppna upp mig för andra, hittar aldrig några ord eller ett sätt att förklara hur det faktiskt känns och hur det är.
    – Skulle de förstå? -nej det skulle dom inte, så jag säger ingenting och håller allt inom mig. Jag går runt med ett leende och självförtroende som inte finns, det är inte på riktigt. Det kryper inom mig och jag skriker inombords. Ensamheten var aldrig något alternativ, det bara skedde. Att förlora någon, vilket jag gjorde för snart 3 år sedan då min pappa hastigt gick bort är aldrig lätt. Det tog 1 år innan jag försökte acceptera att det som hände faktiskt hade skett, men än idag känns det inte sant och det gör ont. Jag fanns alltid där för dom jag umgicks med tidigare, var alltid en hjälpande hand men dom står inte vid min sida idag. Jag brukar säga till mig själv, (Ta inte skit från någon, speciellt inte från din familj) – Jag har inga vänner idag. Dom var aldrig bra vänner nog. En bunt ytliga individer. Du är inte ensam. Du har mig du kan prata med om du vill.

    Trådstartaren

    Jag känner igen mig i allt du skrev, jag beklagar sorgen.. Det är så svårt att acceptera när någon dör, jag kan fortfarande inte förstå nu efter ett år när min närstående tog sitt liv, det känns som igår fast ändå har det gått så snabbt, kommer ta tid innan man kommer kunna förstå och gå vidare i livet men saknaden och sorgen kommer aldrig försvinna…

    Jag har vänner jag umgås med ibland då jag har orken men jag känner mig så oförstådd, dom förstår inte vad jag går igenom, aldrig nån som frågar hur jag mår eller hör av sig.. Känner mig mycket utnyttjad bara. Önskar så jäkla mycket att alla bara ska fatta nånting nångång.. Mina föräldrar brukar fråga hur jag mår men jag säger oftast att det är bara bra, sen tror dom att det är så. Dom har ingen aning om hur jag mår egentligen, jag vill inte säga till dom att jag är självmordsbenägen, det hade varit för mycket för dom just nu, vill inte att dom ska oroa sig för mig hela tiden… Känns som jag bara är till besvär för alla.. Det som känns jobbigast är att jag knappt kan ta hand om mig själv, lånar pengar hela tiden av familjen för att klara mig och är inte ofta och träffar dom.. hör bara av mig då jag behöver något osv.. Dom skulle ha det så mycket enklare om jag inte fanns, låter så sjukt men så känner jag. Jag har en bästa vän som jag litar på till 100%, hon vet allt om hur jag mår och hon anser att jag borde läggas in för att få hjälp och vila och bara ta hand om mig själv och kanske få nån slags hjälp.. Men jag känner ba, jag har provat så mkt medicin och ingenting gör det bättre för tillfället.. Allt känns hopplöst. Jag vill bara försvinna från allt men samtidigt vill jag leva också. Ser ingen framtid alls, ser knappt morgondagen.  Jag tänker på döden varje dag, mer än livet. Min läkare frågade mig om när jag kände mig lycklig senast och då sa jag.. hur ska det kännas egentligen?

    Jag har funderat mycket på hur sjuk man måste ska vara egentligen  i en läkares ögon, alltså dom kanske anser att jag klarar mig själv trots att jag känner att jag behöver hjälp ganska snart innan jag inte orkar mer.

    Ursäkta att min meddelande blev lite väl långt men det finns såååå mycket man vill få ut. Jag vågade knappt skriva här för jag känner mig så patetisk som sitter och i princip bara tycker synd om mig själv…

     

     

    Det är okej att må dåligt och känna sig förtvivlad efter en sådan händelse. Du ska göra allt i din takt, bearbeta det på ditt sätt och hur länge du behöver. Ingen har sagt att det är lätt. Det är svårt. `Det har sagts att tiden läkar alla sår, jag håller inte med. Såren kvarstår och under tiden minskar smärtan men den är aldrig borta´ och det är sant.

    Jag förstår att det känns besvärligt och att man inte vill vara en börda för andra, men hur ska du någonsin bli förstådd om du inte väljer att prata med dina föräldrar i första hand? Tänk hur skönt det är att lätta på sitt hjärta och efteråt pusta ut den där tröttsamma sucken från sina lungor. Det som blir för mycket är ju snarare att hålla in allt inom dig än att tänka att du orsakar ett problem över att säga hur du mår och känner. Det kan vara bra för dom att vara medvetna om varför du är som du är. Det är bra att du har en vän som finns där och stöttar dig. Det är fint.

    Jag vet inte hur det känns att vara glad, sådär riktigt glad från hjärtat och en del av mig är rädd för det. Det kanske låter konstigt, men, och det är ett jävligt tröttsamt men.. Så fort jag blir glad så blir jag ledsen igen. Jag hatar det.
    Jag har sagt nej till medicinering, vill försöka överleva utan det men jag ska ringa och boka tid hos en psykolog imorgon. Jag hoppas att jag får tid så fort som möjligt. Det skulle vara skönt och en lättnad.  Jag förstår att du är trött på vården. Hur skulle du vilja ändra på saken och då menar jag inte vad du vill ha utan vad DU behöver.

     

    Vi är inte patetiska för att vi skriver av oss här. Jag tycker att det är rätt skönt och bara skriva av sig! 🙂

    Hej! Jag har haft ett städat och kaotisk liv med en proper och glad front. Ingen såg igenom den.

    Dom som tar sitt liv dom blir stulna ifrån dig, precis som någon som blir mördad. Det är ett hat och sorg som inte är snällt – Men du borde veta, utsätt inte någon för det. Snälla, ventilera detta med någon som kan resonera med dig på telefon/sms, någon du bryr dig om.

    Jag ringde min mamma, och erkände allt –  nu har jag en allierad, någon jag kan berätta vad som helst för. Jag lovar att jag inte gjorde detta nykter, och tårarna flög över allt, var nog första gången jag grät tror jag. 25år gammal, eller nått, hårt att vara man, i vissa lägen.
    Passade på att dumpa allt skit samtidigt, knark, mentalt sjuk, det var en lång lista. Jäkligt lång, hade nog legat i mitt bakhuvud i många många år.

    Men det var också dagen jag insåg, att jag har inga vänner, min front har dem, och viktigaste är att min hjärna vill ha oxytocin – Belöningen från att vara social.  Och min oärlighet gör det omöjligt.
    För jag personlig känner inte någon social acceptans.
    Ända jag var oärlig med för mina vänner, var mina mentala problem och sinnesstämning, alltid positiv, alltid lögn. Men när jag började ta av fronten, så försvann det problemet. Tog bara lite lång tid innan jag insåg det. Jag är fortfarande alltid positiv, men det är ett tankesätt nu, inte en helhet.

    Nu ler jag bara när någon ler mot mig, men det är fine, för jag är inte alltid glad. Men mina ögon ser inte döda ut längre. Om någon undrar hur jag mår, kommer alltid säga ”jodå”, då ljuger man inte, och folk accepterar den konstigt nog.

    Trådstartaren

    Det är okej att må dåligt och känna sig förtvivlad efter en sådan händelse. Du ska göra allt i din takt, bearbeta det på ditt sätt och hur länge du behöver. Ingen har sagt att det är lätt. Det är svårt. `Det har sagts att tiden läkar alla sår, jag håller inte med. Såren kvarstår och under tiden minskar smärtan men den är aldrig borta´ och det är sant. Jag förstår att det känns besvärligt och att man inte vill vara en börda för andra, men hur ska du någonsin bli förstådd om du inte väljer att prata med dina föräldrar i första hand? Tänk hur skönt det är att lätta på sitt hjärta och efteråt pusta ut den där tröttsamma sucken från sina lungor. Det som blir för mycket är ju snarare att hålla in allt inom dig än att tänka att du orsakar ett problem över att säga hur du mår och känner. Det kan vara bra för dom att vara medvetna om varför du är som du är. Det är bra att du har en vän som finns där och stöttar dig. Det är fint. Jag vet inte hur det känns att vara glad, sådär riktigt glad från hjärtat och en del av mig är rädd för det. Det kanske låter konstigt, men, och det är ett jävligt tröttsamt men.. Så fort jag blir glad så blir jag ledsen igen. Jag hatar det. Jag har sagt nej till medicinering, vill försöka överleva utan det men jag ska ringa och boka tid hos en psykolog imorgon. Jag hoppas att jag får tid så fort som möjligt. Det skulle vara skönt och en lättnad. Jag förstår att du är trött på vården. Hur skulle du vilja ändra på saken och då menar jag inte vad du vill ha utan vad DU behöver. Vi är inte patetiska för att vi skriver av oss här. Jag tycker att det är rätt skönt och bara skriva av sig! 🙂

    Vet inte vars jag ska börja när du skriver så långt😅 Men känns som vi förstår varandra rätt bra. Angående att prata med familjen, det är det svåraste av allt.. var hos mina föräldrar en sväng ikväll och dom frågade hur det var, sa att se va bra somvanligt.. fast det var ju inte riktigt sant, legat hemma hela veckan instängd i min lägenhet och inte orkat göra nånting alls, har ingen lust till något. Ska träffa min kurator imorgon så får se vad som hände då, vi har pratat om inläggning men vet inte vad jag vill göra. Hur gick det för dig att boka tid? Har du fått träffa någon att prata med?

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.