Hem > Forum > Depression > Vet inte vad jag ska göra längre

Vet inte vad jag ska göra längre

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Trådstartaren

    Hejsan, vet inte om jag hamnar å rätt tråd här nu, men har en del saker jag måste dela med mig, allt började föregetligen för 8-9 år sen att jag var djupt deprimerad ett tag, men det gick över från och till efter jag började med doger, flyttade ifrån min familj när jag fyllde 18 och gjorde inget annat än att festa hela veckorna i kanske 6-7 månader, ända tills jag började prata med värdens bästa människa, hon och jag blev lite senare ett par, så vi flyttade ihop osv, fick en helt underbar son för 6 månader sen, men tyvär så tog det slut för mig och min sambo, men det va mer att vi skulle ta en liten paus och sedan återuppta allt igen efter nån vecka, nu har det gått 5 månader sen den tiden, hon har gått vidare för länge sedan då hon redan har hittat en ny sambo, själv så ligger jag kvar här hemma och bara önskar men det verkar aldrig någonsin komma hända för allt hon säger till mig är hur jag var hennes största misstag osv,jag klarar inte av att vara nykter längre, bor själv i ett hur mitt ute i ingenstans och har inget körkort allt dethär med mitt ex får mig att må så sjukt dåligt, sammtidigt som min ekonomi får mig att få ännu sämmre, är det inte det ena så är det de andra liksom, jag har försökt kontaktat soc om hjälp men dom nekar mig all hjälp, både ekonomiskt och psykiskt. Jag klarar inte av att ha min son längre för jag vet faktiskt inte om jag kommer klara allt, när jag har haft han tidigare så har det varigt sådär, brukar titta på han när han sover och känner hur tårarna börjar rulla ner för kinderna på en gång, för allt jag tänker på när jag ser han är ett bra liv med hand mamma, ett liv där ingenting slutade såhär. Men det kommer aldrig hända så har sakt det till hon att jag hör av mig bör jag är redo att ha han igen, för vill inte att han ska vara här med mig just nu, för jag kan ärligt inte säga om jag skulle ta mitt liv eller inte, jag har gått så långt som att planerat allt, missförstå mig rätt, jag älskar min son så oerhört mycket men tror inte ens att det kan rädda mig längre…. så snälla finns det någon där ute som kan hjälpa mig med vad jag ska göra!?

    Hejsan, vet inte om jag hamnar å rätt tråd här nu, men har en del saker jag måste dela med mig, allt började föregetligen för 8-9 år sen att jag var djupt deprimerad ett tag, men det gick över från och till efter jag började med doger, flyttade ifrån min familj när jag fyllde 18 och gjorde inget annat än att festa hela veckorna i kanske 6-7 månader, ända tills jag började prata med värdens bästa människa, hon och jag blev lite senare ett par, så vi flyttade ihop osv, fick en helt underbar son för 6 månader sen, men tyvär så tog det slut för mig och min sambo, men det va mer att vi skulle ta en liten paus och sedan återuppta allt igen efter nån vecka, nu har det gått 5 månader sen den tiden, hon har gått vidare för länge sedan då hon redan har hittat en ny sambo, själv så ligger jag kvar här hemma och bara önskar men det verkar aldrig någonsin komma hända för allt hon säger till mig är hur jag var hennes största misstag osv,jag klarar inte av att vara nykter längre, bor själv i ett hur mitt ute i ingenstans och har inget körkort allt dethär med mitt ex får mig att må så sjukt dåligt, sammtidigt som min ekonomi får mig att få ännu sämmre, är det inte det ena så är det de andra liksom, jag har försökt kontaktat soc om hjälp men dom nekar mig all hjälp, både ekonomiskt och psykiskt. Jag klarar inte av att ha min son längre för jag vet faktiskt inte om jag kommer klara allt, när jag har haft han tidigare så har det varigt sådär, brukar titta på han när han sover och känner hur tårarna börjar rulla ner för kinderna på en gång, för allt jag tänker på när jag ser han är ett bra liv med hand mamma, ett liv där ingenting slutade såhär. Men det kommer aldrig hända så har sakt det till hon att jag hör av mig bör jag är redo att ha han igen, för vill inte att han ska vara här med mig just nu, för jag kan ärligt inte säga om jag skulle ta mitt liv eller inte, jag har gått så långt som att planerat allt, missförstå mig rätt, jag älskar min son så oerhört mycket men tror inte ens att det kan rädda mig längre…. så snälla finns det någon där ute som kan hjälpa mig med vad jag ska göra!?

    Hej min vän.

    Vad jag kan förstå, och snälla förlåt mig om jag misstolkar någonting, så har du vant dig vis att leva under ett mer eller mindre aktivt tillstånd av kaos under dina yngre år. Du nämner droger, festande, psykisk ohälsa sedan många år tillbaka och hur du flyttade ut tidigt. Jag vill börja med att säga att jag FÖRSTÅR dig. Jag har varit på precis samma plats. Jag växte upp i en religiös sekt och mina föräldrar skilde sig under min sena barndom. Religionen och separationen gjorde min tonår instabil och osäker vilket ledde till att jag medvetet sökte mig till den känslan hela tiden eftersom det var den enda jag förstod. Jag kände, precis som du, att saker var bättre från och till under vissa perioder men jag tror nog att jag, i MITT fall, mest höll mig distraherad. Jag har druckit mycket när jag var yngre, umgåtts med helt fel människor, skadat mig själv, skadat andra via relationer och aldrig riktigt fastnat någonstans där jag VILL sitta fast. Förrän nu. Jag tolkar det som att samma sak hände för dig när du fick din son ❤️ Jag har själv inte barn men jag har en sambo som jag älskar högre än livet självt. Jag sårade honom otroligt djupt då jag i min jävla psykiska sjukdom sökte efter kaos igen, för jag LITADE inte på stabiltet, trygghet, riktig kärlek. Jag kände nog att allt kommer gå åt helvete ändå, för det gör det ju alltid, så lika bra att jag förstör först. Trots detta och trots den enorma smärta jag orsakade honom så står han kvar och vi är fortfarande tillsammans. Jag kämpar varje dag mot mina demoner som hela tiden säger till mig att jag är värdelös, att min sambo förtjänar någon mycket bättre, att jag är bara en börda och I vägen. Är det så du också känner? Att din son bör få ett bättre liv utan sig? Jag förstår dig, men jag kan också säga att både dina och mina demoner har FEL. Din son kan aldrig få en annan pappa. Din son kan inte välja en annan far. Min sambo KAN välja, men han älskar mig. Han stannar. Han har ett val och han har valt. Din son KAN inte välja och jag lovar dig att han älskar dig mer än du någonsin kan ana. Det är okej att inte orka hela tiden och det är VÄLDIGT starkt av dig att säga ”Nej, jag orkar inte just nu även om jag älskar min son”. Jag förstår dig och jag tycker du gör så otroligt rätt som kommer hit till MIND och ber I’m hjälp.

    Jag tror på kärleken, jag gör verkligen det. Kärlek är ALDRIG ont eller elakt och jag VET att du är värd att kärlek i världen, precis som din son är. Det kommer komma någon som du kan älska och dela livet med tillsammans med din son. Relationer i det vuxna livet blir kanske aldrig som vi tänkte och det kan såklart ge svår ångest och få oss att må extremt dåligt, men morgondagen kommer och du är inte ensam. Absolut inte! Du är värdefull och viktig!

    Har du möjlighet att åka buss in till stan tex för att kanske tala med en kurator eller psykolog? Ett första steg är att boka en tid hos sin vårdcentral eller ringa till Jourpsyk. Blir det seriöst svårt så kan man nå dem dygnet runt på telefon. Jag har ringt dem flera gånger och det är jag så himla glad för. De har räddat livet på mig fler gånger än jag kan räkna. Du kan också ringa till Mind’s volontärer. De är också ett fint stöd när vi har det svårt.

    Ditt liv är tufft och du mår dåligt nu. Jag förstår det och jag vet hur det känns att leva sig genom den där gytjan som blir i ens lungor och själ. Men det är inte över min vän. Du har så mycket kvar att uppleva och göra! Ingen av oss kommer någonsin ha ett perfekt liv för det finns inte på den här jorden. Ingen av oss kommer någonsin vara en perfekt och felfri människa heller, men jag märker att du är full av kärlek och att du verkligen älskar din son. Du är stark som fan för att du håller kvar i livet och biter tag i problemen och ber om hjälp. Du är så värdefull och viktig och jag tycker att du ska vara snällare mot dig själv❤️ Shit fucking happens och jag har varit där själv med alla issues och problem men ingen av oss kan fungera bättre än vad vi gör under olika förhållanden ibland.

    Försök få kontakt med en kurator eller psykolog. Börja där. Jag rekommenderar sedan att du börjar varje dag med att skriva upp fem saker som du är bra på, stolt över eller som du tycker känns bra. Det kan vara precis vad som helst. Själv skrev jag upp att jag var bra på att städa undan i köket igår. Jag skrev också att jag tyckte om doften av min varma bil. Visst, det låter dumt men det hjälper mer än man tror. Ät. Gymma eller träna om du har möjlighet. Städa omkring dig och påminn dig själv om hur otroligt mycket du älskar din son som du har varit med och skapat. Tänk att något så vackert kan komma ur dig! Visst är det fantastiskt!

    Och fortsätt skriva här. Jag är här mer eller mindre varje dag och svarar väldigt gärna på allt du skriver. Vi kan snacka strunt och bara få dagen att kännas lite lättare om du vill.

    Många kramar till dig, starka människa!

    Trådstartaren

    Hej min vän. Vad jag kan förstå, och snälla förlåt mig om jag misstolkar någonting, så har du vant dig vis att leva under ett mer eller mindre aktivt tillstånd av kaos under dina yngre år. Du nämner droger, festande, psykisk ohälsa sedan många år tillbaka och hur du flyttade ut tidigt. Jag vill börja med att säga att jag FÖRSTÅR dig. Jag har varit på precis samma plats. Jag växte upp i en religiös sekt och mina föräldrar skilde sig under min sena barndom. Religionen och separationen gjorde min tonår instabil och osäker vilket ledde till att jag medvetet sökte mig till den känslan hela tiden eftersom det var den enda jag förstod. Jag kände, precis som du, att saker var bättre från och till under vissa perioder men jag tror nog att jag, i MITT fall, mest höll mig distraherad. Jag har druckit mycket när jag var yngre, umgåtts med helt fel människor, skadat mig själv, skadat andra via relationer och aldrig riktigt fastnat någonstans där jag VILL sitta fast. Förrän nu. Jag tolkar det som att samma sak hände för dig när du fick din son ❤️ Jag har själv inte barn men jag har en sambo som jag älskar högre än livet självt. Jag sårade honom otroligt djupt då jag i min jävla psykiska sjukdom sökte efter kaos igen, för jag LITADE inte på stabiltet, trygghet, riktig kärlek. Jag kände nog att allt kommer gå åt helvete ändå, för det gör det ju alltid, så lika bra att jag förstör först. Trots detta och trots den enorma smärta jag orsakade honom så står han kvar och vi är fortfarande tillsammans. Jag kämpar varje dag mot mina demoner som hela tiden säger till mig att jag är värdelös, att min sambo förtjänar någon mycket bättre, att jag är bara en börda och I vägen. Är det så du också känner? Att din son bör få ett bättre liv utan sig? Jag förstår dig, men jag kan också säga att både dina och mina demoner har FEL. Din son kan aldrig få en annan pappa. Din son kan inte välja en annan far. Min sambo KAN välja, men han älskar mig. Han stannar. Han har ett val och han har valt. Din son KAN inte välja och jag lovar dig att han älskar dig mer än du någonsin kan ana. Det är okej att inte orka hela tiden och det är VÄLDIGT starkt av dig att säga ”Nej, jag orkar inte just nu även om jag älskar min son”. Jag förstår dig och jag tycker du gör så otroligt rätt som kommer hit till MIND och ber I’m hjälp. Jag tror på kärleken, jag gör verkligen det. Kärlek är ALDRIG ont eller elakt och jag VET att du är värd att kärlek i världen, precis som din son är. Det kommer komma någon som du kan älska och dela livet med tillsammans med din son. Relationer i det vuxna livet blir kanske aldrig som vi tänkte och det kan såklart ge svår ångest och få oss att må extremt dåligt, men morgondagen kommer och du är inte ensam. Absolut inte! Du är värdefull och viktig! Har du möjlighet att åka buss in till stan tex för att kanske tala med en kurator eller psykolog? Ett första steg är att boka en tid hos sin vårdcentral eller ringa till Jourpsyk. Blir det seriöst svårt så kan man nå dem dygnet runt på telefon. Jag har ringt dem flera gånger och det är jag så himla glad för. De har räddat livet på mig fler gånger än jag kan räkna. Du kan också ringa till Mind’s volontärer. De är också ett fint stöd när vi har det svårt. Ditt liv är tufft och du mår dåligt nu. Jag förstår det och jag vet hur det känns att leva sig genom den där gytjan som blir i ens lungor och själ. Men det är inte över min vän. Du har så mycket kvar att uppleva och göra! Ingen av oss kommer någonsin ha ett perfekt liv för det finns inte på den här jorden. Ingen av oss kommer någonsin vara en perfekt och felfri människa heller, men jag märker att du är full av kärlek och att du verkligen älskar din son. Du är stark som fan för att du håller kvar i livet och biter tag i problemen och ber om hjälp. Du är så värdefull och viktig och jag tycker att du ska vara snällare mot dig själv❤️ Shit fucking happens och jag har varit där själv med alla issues och problem men ingen av oss kan fungera bättre än vad vi gör under olika förhållanden ibland. Försök få kontakt med en kurator eller psykolog. Börja där. Jag rekommenderar sedan att du börjar varje dag med att skriva upp fem saker som du är bra på, stolt över eller som du tycker känns bra. Det kan vara precis vad som helst. Själv skrev jag upp att jag var bra på att städa undan i köket igår. Jag skrev också att jag tyckte om doften av min varma bil. Visst, det låter dumt men det hjälper mer än man tror. Ät. Gymma eller träna om du har möjlighet. Städa omkring dig och påminn dig själv om hur otroligt mycket du älskar din son som du har varit med och skapat. Tänk att något så vackert kan komma ur dig! Visst är det fantastiskt! Och fortsätt skriva här. Jag är här mer eller mindre varje dag och svarar väldigt gärna på allt du skriver. Vi kan snacka strunt och bara få dagen att kännas lite lättare om du vill. Många kramar till dig, starka människa!

    Du förstår exakt, har nog gått på nåstan alla minor här i livet… När man hittar någon som faktiskt får en att sluta tänka på all skit men sen så bara går det åt helvete,det har funkat tidigare att bara skita i dom och sen byta stad å grejjer, men det går inte längre när jag har barn med hon… står inte ut med tanken av att hon har någon annan,någon annan som tydeligen älskar min son så mycket osv, att hennes mamma hör av sig till mig och tycker att jag är patetisk för att jag ligger och tycker synd om mig själv… men jag vet inte vad jag ska göra, jag vill inte gå tillbaka i mina gammla vanor, inte alla droger och helvete som följde efter där, har en inkomst på 4200kr och bara mitt boende ligger på ca 5500 per månad så finns inte en krona att slösa åt något håll, har blevit nekad alla jobb jag sökt hittils, jag har ingen hobby kvar alls,jag älskade bilar förut men nu när man inte har något körkort så blir allt som det blir, jag har inte råd att åka buss någonstans eller ringa någonstans alls… men tror inte det skulle hjälpa alls,kanske skulle kännas bra precis då men sen när man kommer hem igen så kommer allt igen. jag vet inte vad jag ska göra länge, jag hatar hon så extremt mycket men samtidigt så älskar jag hon,jag har ställt upp för hon hela tiden ända tills när jag fick reda på att hon har skaffat en ny sambo, jag for dit,sa åt hon och ta sin jävla hund och att jag inte bryr mig om hon får sova ute eller vafan som hellst,att jag inte vill ha hon tillbaka längre osv, även fast det inte är sant alls…har ingen alls jag kan prata med,inte ens min egna familj…känner bara hur allt går utåt alldeles för fort…men tror ingen förstår det för jag visar aldrig att jag mår dåligt för alla har liksom sina egna problem och vill inte ge folk mer att tänka på, vill bara att hon ska vara här,så jag kan få gråta ut i hennes famn….förlåt men det går bara inte längre

    Du förstår exakt, har nog gått på nåstan alla minor här i livet… När man hittar någon som faktiskt får en att sluta tänka på all skit men sen så bara går det åt helvete,det har funkat tidigare att bara skita i dom och sen byta stad å grejjer, men det går inte längre när jag har barn med hon… står inte ut med tanken av att hon har någon annan,någon annan som tydeligen älskar min son så mycket osv, att hennes mamma hör av sig till mig och tycker att jag är patetisk för att jag ligger och tycker synd om mig själv… men jag vet inte vad jag ska göra, jag vill inte gå tillbaka i mina gammla vanor, inte alla droger och helvete som följde efter där, har en inkomst på 4200kr och bara mitt boende ligger på ca 5500 per månad så finns inte en krona att slösa åt något håll, har blevit nekad alla jobb jag sökt hittils, jag har ingen hobby kvar alls,jag älskade bilar förut men nu när man inte har något körkort så blir allt som det blir, jag har inte råd att åka buss någonstans eller ringa någonstans alls… men tror inte det skulle hjälpa alls,kanske skulle kännas bra precis då men sen när man kommer hem igen så kommer allt igen. jag vet inte vad jag ska göra länge, jag hatar hon så extremt mycket men samtidigt så älskar jag hon,jag har ställt upp för hon hela tiden ända tills när jag fick reda på att hon har skaffat en ny sambo, jag for dit,sa åt hon och ta sin jävla hund och att jag inte bryr mig om hon får sova ute eller vafan som hellst,att jag inte vill ha hon tillbaka längre osv, även fast det inte är sant alls…har ingen alls jag kan prata med,inte ens min egna familj…känner bara hur allt går utåt alldeles för fort…men tror ingen förstår det för jag visar aldrig att jag mår dåligt för alla har liksom sina egna problem och vill inte ge folk mer att tänka på, vill bara att hon ska vara här,så jag kan få gråta ut i hennes famn….förlåt men det går bara inte längre

    Du har det väldigt tungt min vän och jag vet precis hur avlägset och fjärran en bra dag verkar – men den kommer. Får jag fråga hur du kände när du såg att någon hade svarat till dig här? Hur kändes det att fortsätta skriva? Ofta känner jag iaf att det hjälper en stund och just en ”stund” kan betyda mycket i början då man är som längst ner. Känner du också så eller tar jag fel? 🙂

    Du säger något väldigt viktigt tidigt i ditt svar, att du inte vill tillbaka till som det var förr med droger, flyttande och kaos. Även om du just nu känner både kärlek och aggression mot ditt ex så är ju det ett ENORMT stort steg i din personliga utveckling! Det är värt en enorm applåd ska du veta. När vi hamnar i kriser, såsom du just har, så är det ju lättare än någonsin att återgå till det som dövar smärtan! I ditt fall droger, festande, att fly undan och bara köra på utan att laga dig själv. För mig var det nästan samma sak: förstör allt innan det förstör mig, fly undan konsekvenserna och tro att allt är löst. Men det är ju bara ett felaktigt sätt att hantera vår ohälsa på och du säger nu själv att du inte vill göra så och det gör mig VÄLDIGT stolt över dig. Jag ville att du skulle veta det.

    Men vad gör man istället då, när allt är som förstört? Vad fan gör man? Känner du lite så? Det gjorde jag med, speciellt för ca 8-9 år sedan när jag förlorade en pojkvän, sambo och arbetskollega. Jag blev ersatt på alla de punkterna och i det offentliga ljuset. Det gjorde så satans ont. Jag var dessutom mer eller mindre tvungen att bete mig proffsigt, att stötta min ersättare när denne mötte mothugg från de som inte ville se att jag försvann och det SKAR i min själ. Det kändes så förnedrande och så jävla orättvist. Jag var så förbannad så länge att jag till slut kände att jag inte kan leva såhär. Det bara GÅR inte. Jag distraherade mig själv under många år sedan dess, skaffade ny sambo och mitt liv fick ordning tills jag själv sköt det i foten. Varför blev det så? Jo, jag accepterade aldrig. Vad menar jag med det? Jo, jag accepterade aldrig hur mitt liv hade blivit och det gjorde att jag aldrig kunde gå vidare. Jag har ALDRIG accepterat något. Jag har aldrig tänkt på vad JAG kan göra annorlunda gentemot mig själv. Det betyder inte att andra kan skada oss men vad kan JAG göra när skiten är i fläkten och sprids överallt? Det jag vill säga är att du har redan bestämt dig för att inte gå tillbaka till dina tidigare farliga vanor. Men vad gör du istället? Jag föreslår att du bit för bit accepterar hur läget ser ut. Ja, det kommer suga men när vi har accepterat hur saker är för stunden så blir det mycket mycket enklare att titta på det objektivt och tänka ”Hmm. Okej. Fine. Det är vad det är och jag måste vara okej med det för att kunna gå vidare. Nu är det dags”. Det här gäller såklart inte de som misshandlas eller utsätts för våld och liknande. Jag ville bara säga det. Ditt ex har en ny sambo och det är sjukt jobbigt för dig, absolut! Men varken du eller jag kan liksom… Ändra på det. Du måste vara snäll mot dig själv och börja tänka ”fan vad ont det gör och det är okej att det gör ont, men jag måste acceptera att hon har en annan nu”. Annars kommer du ätas upp inifrån av ångest, ilska, avund och stress och det vill inte jag ska hända dig min vän. Du är värd mer än att krossas av detta.

    Jag ser att du har en väldigt tight ekonomi. Varför får du inte hjälp av soc?! Det är ju oacceptabelt att du ska stå där med tomma fickor och dessutom må så här fruktansvärt dåligt. Berätta lite om varför de inte vill hjälpa dig så kan jag kanske hjälpa dig lösa det på något sätt.

    Åh, jag älskar också bilar. Tyvärr har jag bara fått ge utrymme för det i verkstaden och bytt kamrem, bygga nya baljor och skärmar på min skitbil och mer eller mindre bara hållit liv i den… 😛 Den ger mig klåda alltså. Vad är det du tycker är mest intressant med bilar? För mig är det muskelbilar och galna åk som Veyron och Pagani. Vansinne 🙂

    Mitt sista tips till dig är att släppa lite på känslorna om hat och förakt gentemot ditt ex som du också älskar. Jag vet precis hur det känns och hur sabla arg man är när den man älskar mest också raserar ens tillvaro. Men vi kan inte ta ansvar för vad andra väljer att göra. Det går inte. Att vara arg och förbannad fungerar ett tag och det är bra att erkänna de känslorna men de kommer äta upp oss om vi låter det pågå för länge. Tro mig min vän jag vet vad jag talar om. Du är så jävla starkt som är här och öppnar din blödande själ för oss, att du ber om hjälp. Återigen, jag är stolt över dig. Du får gråta, med eller utan hennes famn. Vi är så många som känner med dig och du är inte ensam!

     

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.