Vet inte vad jag ska göra…..

Jag känner att jag har gått i väggen. Jag är så påverkad av depression, utmattning, ångest, stress och oro. Men som de oftast brukar vara när detta händer så har jag inte råd att vara borta från jobbet, och att få hjälp av vården under pandemin är ju omöjligt. Jag har provat men blivit hemskickad helt enkelt. Detta kommer låta väldigt hemskt, men jag är besviken på mig själv för att jag inte lyckas ta mitt liv, för jag vill verkligen inte leva mer. Men klarar inte av att göra ett ärligt försök. Håller mig bara till destruktiva beteenden som inte tar död på mig på en gång, men de kan väl iförsig skada i längden.
Vad gör man om inget hjälper. Jag kan inte ta till mig när andra säger att de kommer bli bättre, eller att de finns hjälp att få. Speciellt inte när jag har bevis på att vården i mitt fall bara gjort mig besviken, och att dom har lovat saker dom inte kunde leverera.

Hej, jag känner igen mig till viss del i din berättelse. Jag vet ju inte alls hur ditt liv i övrigt ser ut med familj, vänner mm men känslan av utmattning och uppgivenhet känner jag till alltför väl. Jag vet ju inte heller på rak arm hur man ska finna livsgnistan igen utan det blir lätt som du säger att man faller in i destruktivt beteende och dåliga vanor. Och tankarna bara mörknar.

Får jag fråga vad som fått dig att må så här dåligt, om det är något specifikt eller det kanske inte finns en klar orsak.

Har du tidigare funnit glädje i något och i så fall vad?

Jag är kanske inte mycket till tröst men du ska veta att du inte är ensam i detta iaf.

Hej! Tack för att du svarade mig. Det hjälpe, kände mig hörd, sedd.
Det som får mig att må såhär just nu är pågrund av att jag har haft otur i livet de senaste och på väldigt många områden.
1: jag tvingades lämna mitt förhållande och flytta ut då det inte var bra för mig. Det höll i tre år, men det var väl inte så bra egentligen. Dock är det så komplicerat och jag har inte insett att de är över än, jag får som en örfil av verkligheten hela tiden. Vi är vänner på Facebook, och jag vill inte ta bort honom, men samtidigt så mår jag så dåligt av att se han skicka hjärtan till sin nya tjej.
2: jag har ett jobb där jag ständigt blir tagen för givet, där jag inte blir respekterad alls och där jag har en tendens att jobba för hårt för att det ska gå runt, för att vi ska hinna, vi är för få i personalen. Men jag har alltid levt på ett sätt där jag prioriterar allt annat före mig själv. Så detta är väl ingen bra kombination.
3: jag har inte någon bra hjälp ifrån vården, jag har varit patient sen jag va liten, pratat med massor av psykologer och provat flera terapier. Men de hjälper inte, och de jag vill prova hittar dom orsaker till att inte låta mig få prova.
4: jag är överviktig, min depression gör att jag tröst/hetsäter. Jag har ont i mina knän och ont i ryggen, de känns extra jobbigt då jag jobbar på lager.
5: jag har sämre ekonomi då jag också kan shoppa för att dämpa ångest.
6: allt de destruktiva. Jag brukar väl ta en extra tablett av mina mediciner än jag ska ibland, lite extra lugnande för att somna. Jag kan även ibland rispa mig eller aggera på ett självmordsbenäget sätt bland människor, antagligen som ett rop på hjälp.
Jag är lite trasig och fucket up. Har inga vänner som jag umgås med, ingen som jag kan prata me om sånt. Har bra familj, men även dom vill jag inte prata me om sånt, även om dom vet hur jag mår.