Vet inte hur mycket mer jag orkar (ensamhet)

Första gången jag är på det här forumet.

Lång historia kort..

Jag är 27 år gammal, kvinna, som mer eller mindre alltid lidit av depression och ångest. Jag kommer knappt ihåg en tid då jag inte har mått dåligt. Det känns som om att det har blivit mitt normalläge att må dåligt. Jag har inga vänner, ingen att umgås med. Så fort jag öppnar upp mig till någon så går det alltid åt h-vete. Jag orkar inte mer. Får höra att jag är “cringe” när jag försöker vara vänlig. Som ung när jag gick i skolan så var jag alltid ensam, som mest smärtsamt var det på luncherna. Nu som vuxen är det samma sak fast på jobbet. Jag orkar inte vara ensam hela tiden. Jag orkar inte må konstant dåligt. Jag äter antidepressiva men dom hjälper inte. Jag vill bara försvinna. Tänker mycket på självmord ibland. Eller rättare sagt, det känns som att jag helt enkelt vill bara försvinna bara sådär.

 

Vet inte egentligen vad jag vill med detta, vet inte varför jag skriver detta på det här forumet. Kanske vill se om någon annan känner igen sig, se om kanske någon där ute har något råd om hur jag ska göra.

 

Tack för att du orkade läsa.

 

 

[Green Dyjyse]

Det är bra att du skriver. Att ”skriva av sig” hjälper, t.o.m. om ingen skulle läsa det du skrev. Jag lider också av depression, men känner inte igen mig i dina problem, så tyvärr kan inte jag ge så många råd.

Hur ofta tar du kontakt med andra och försöker skaffa vänner? Jag vet att detta är svårt ju äldre man blir, men det är nog enda sättet. Har du någon inom släkten du kan prata med? Något annat du kan testa är att försöka få kontakt med folk på nätet, som du sedan kanske kan inleda vänskapsrelationer med.

Hej

Känner mycket väl igen den där ensamhetskänslan du känner fast av andra orsaker. Har det också tungt och stundtals ligger jag bara i fosterställning och gråter och gråter.  Alla säger att det är bra att gråta men jag får panik när tårarna aldrig tar slut.  Jag tycker du skall söka hjälp på vårdcentralen.

Det är inte så lätt att ta sig ur en depression själv. Sen när du fått näsan över vattenytan så kanske du skulle gå ned i någon grupp för ensamma på fb. Jag har gått med i en grupp och även om jag inte fysiskt träffat några ännu så är det en liten tröst att vara i ett sammanhang. Ta hand om dig.