under de senaste 6 månaderna så har jag mått så dåligt på kvällarna att jag har tänkt på självmord mycket. situationen har inte blivit bättre då min pappa har covid-19 och ligger med syregas på sjukhus och jag behöva avliva en katt som var en av anledningarna för varför jag inte tog självmord. Det enda som håller mig kvar är mina små kusiner för jag skulle inte kunna se deras mamma berätta för dem om hur mycket deras kusin älskar dem och behöva berätta att han inte är kvar. men ibland så orkajr jag inte och jag tänker på tågsationen och hur jag vill få allt överstökat. jag orkar inte längre med skolan, all jävla skit som pågår i livet jag vill bara ligga och sova i min säng och inte tänka på nåt bara krypa under täcket och låtsats att alla tankarna ska försvinna.
Jag är rädd för vad mina föräldrar ska tänkta om de får reda på hur jag mår för jag vill inte oroa dem för de har varit bra under min uppväxt och det känns som att jag misslyckat dem för de gav mig allt.
Jag mår bara dåligt på kvällarna då jag kan maskera det under dagen tillräckligt för att ingen ska märka det
jag vill ta hjälp men jag vågar inte för hur min skola skulle tänka eller hur mina klasskamrater eller kompisar ska tänka och jag vet inte hur man svarar på komentarer
