Vet inte hur jag ska ta mig ur denna onda spiral.

Jag är man och är snart 29 år gammal och har mått dåligt I princip hela mitt liv. Det började med att jag var mobbad från ung ålder och det varade hela vägen fram till gymnasiet. Jag var även utsatt av tjejer som ”mobbade” mig för jag var lätt att lura. Dom spred snuskiga lögner om mig runtom i skolan fast jag aldrig sagt eller gjort något illa mot någon. Något jag tolkar som att jag var ”för snäll” på den tiden. Jag blev lätt utnyttjad av många för jag vill alltid hjälpa till och ville alltid vara schyst. Som resultat blev jag ”dumpad” av 2 olika kompis kretsar men idag har jag hittat en stabilt litet kompisgäng som jag är nöjd med.

Farsan har aldrig varit den typen av person som kan prata om saker och ting, utan han gillar att hålla det på ”ytan”. Prata om saker som inte har någon tyngd. Morsan var den enda jag kunde prata med, men hon kunde inte riktigt relatera till mig som kille ( det är vad jag tror i efterhand). Många gånger när jag kom hem och grät så sa hon bara att jag kanske behövde ändra på mig för att passa in mer. På grund av dessa händelser så hade jag under väldigt många år svårigheter med tjejer och hade väldigt svårt att lita på andra människor i allmänhet. Till följd av allt detta har jag alltid sedan ung ålder hållit mig mycket till datorn för där var jag duktig, bättre än dom flesta och det blev liksom min identitet.

Sedan var det dags för gymnasiet. Jag trodde detta var min nystart. Men halvvägs genom första året så började jag få upp ögonen för att morsan hade bildat ett alkohol missbruk. Hon började trakassera mig mentalt. Kalla mig tjock och påpeka på allt jag gjorde. Jag fick inte äta på ett visst sätt, jag fick inte göra någonting utan att hon skulle påpeka det. Hon försökte kontrollera vem jag skulle umgås med. Jag fick inte umgås med ”töntarna” för jag var tvungen att vara populär. Började skolka och andra året hoppade jag av för att pluggandet inte höll ihop. Pratade såklart med farsan om detta och han påstod att dom grejerna jag sa om morsan var ”efterkonstruktioner”. Fan vad jag hatar det ordet, har hört det hela mitt liv. Farsan har alltid försvarat morsan med det ordet. Nej det är bara ”efterkonstruktioner” säger han även idag. Försökte med gymnasiet en gång till och fick halvfärdiga betyg. Sedan spenderade jag lite över ett år och pluggade på komvux för att få ihop ett fullständigt betyg ( enda positiva i hela denna texten).

Så nu snabbspolar vi fram lite till vart jag är idag. Är snart 29 bor fortfarande hos mina föräldrar för att jag behövt ta hand om morsan i kombination med att jag själv mår dåligt. Aldrig haft en flickvän inte ens en hint till relation. Aldrig haft ett ordentligt jobb eller fast tjänst, bara lite praktiker hit och dit. Är överviktig, och den tiden då jag brydde om hur jag ser ut är ganska långt tillbaka men känns som det gått för långt nu och att hålla formen ligger så långt ner på listan att det nästan är ett skämt. Detta är dock en liten del i att jag mår dåligt. Jag är nöjd med mig själv som personlighet idag. Mycket av mobbningen tycker jag att jag har bearbetat och gjort mig till en starkare individ. Men är inte nöjd med min kropp och hur jag ser ut i allmänhet. Men har liksom inte orken att bry mig.

På sidan av morsans missbruk så har jag räddat livet på henne 5-6 gånger vid detta laget. Abstinens kramper, hjärnblödning, D-Vitamin brist och hjärnskador. Är det alkoholrelaterade problem så jag har sett allt i morsan.  Senast nu blev hon diagnostiserad med alkohol demens och är bara 50 år gammal. Hon kan knappt komma ihåg saker jag säger 5 sekunder senare. Farsan och morsan bor fortfarande ihop och jag bor med dom. Nu är morsan på ett hem för tillfället men annars köper alltid farsan alkohol till morsan och dricker med henne. Farsan ligger också på gränsen. Ibland åker han till jobbet lite senare för han blåser rött på morgonen i hans inskaffade alkoholmätare.

Nu när vi går tillbaks till mig själv. Det jag känner är att livet bara rinner ut i sanden. Jag är snart 29 har inget driv. Känns hopplöst. Känns som att livet redan har passerat. Jag har inte gjort något jag ville göra med mitt liv. har ingen speciell utbildning, inget jobb, ingen relation. Känns bara som hela mitt liv är begravt under 20 ton sopor och jag orkar inte börja jobba mig igenom det.

Självmords tankar kommer fram och tillbaka dock känner jag att det är oschyst mot min familj och syster att ta den vägen. Istället så tänker jag varje dag jag går och lägger mig att hoppas jag inte vaknar igen för jag vill inte vara med längre. Känns som jag blir tvingad till att spela ett spel jag inte vill. Jag vill inte vara med längre, jag har slut på ork.

Min syster är gravid och ska få barn i september. Borde egentligen vara glad för det men det får mig att må ännu sämre. Det påminner mig om att livet går vidare utan mig. Alla runt om mig åker förbi på motorvägen medan jag står vid sidan och har motorstopp. Nu förtiden så gråter jag mig till den lilla sömn jag får. Jag har testat antidepressiva då det inte hjälper. Testat 4-5 olika psykologer som inte kunnat hjälpa mig ännu. Vet inte vart jag ska ta vägen. Känns som varje dag mår jag lite sämre för det är en extra dag av mitt liv som runnit ut i sanden.

Sorry för den extremt långa texten men första gången jag skrivit något online och ja ville bara ventilera lite med. Förstår om ni inte orkar läsa igenom.

Hej.

Jag har läst igenom din text. Du kanske känner att du är för gammal för att utbilda dig till något, men det finns de som är äldre än dig och börjar studera. Det är synd att dina föräldrar inte kan stötta dig på ett bra sätt. Du kanske kan försöka få din pappa att ta mer ansvar. Berätta för honom hur du känner. Jag säger inte att du inte ska hjälpa dina föräldrar, men du kanske ska börja tänka mer på dig själv och kanske söka jobb som även ligger längre bort, om du inte får jobb som är där du bor. Dina föräldrar har ändå valt sin livsstil. Du måste välja din. Om du flyttar hemifrån kan du senare börja tänka på din kropp. Du säger att du har varit för snäll och nu kanske du måste säga ifrån och slänga de sopor som trycker ner dig. Jag tror att du kommer må bättre då, för då kommer det hända saker. Om du pluggar eller hittar ett jobb träffar du nya människor och tänker på annat. Jag tror också att det är viktigt att du själv avstår helt från alkohol, jag dricker själv aldrig det. För det är inte bra för kroppen. Jag tycker att det var bra att du pluggade upp dina ämnen på komvux, det visar på en vilja att klara saker. Du behöver ha den viljan nu. Du har ingen skyldighet till dina föräldrar. Jag blir lite arg när jag tänker på hur dina föräldrar beteer sig. Om du flyttar kan du inte stötta din mamma lika mycket men då lägger du ifrån dig ett ansvar som du aldrig har bett om. Och då visar du även att du är stark för dig själv och din familj. Annars kommer de alltid tänka att du är där och tar hand om dem. Jag tycker att det inte är fel om du är lite självisk, det måste man vara i livet. Fundera på vad du vill göra i ditt liv. Mina råd kanske inte är mycket till hjälp. Men du ska veta att jag har läst din text i alla fall.

Med vänliga hälsningar

Hej.

Vet inte hur insatt du är i sjukdomen alkolism? Du är extremt medberoende och jag rekommenderar dig att bli insatt i ditt medberoende med hjälp av andra på ett Al-anon möte https://www.al-anon.se/moteslistan/

Det kommer hjälpa dig att hitta verktyg för att må bättre