Hem > Forum > Depression > Ventilera känslor och tankar

Ventilera känslor och tankar

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Är här för att jag behöver skriva av mig, vet förstås inte direkt vad jag ska skriva. Som många andra lider jag av en djup depression med ett antal diagnoser i bagaget. Jag har levt med psykisk ohälsa sedan liten, gått genom terapi i många former samt testat en hel hög med olika mediciner utan direkt se något ljus i slutet av tunneln. För cirka 5-6 år sedan började jag tappa greppet, man kommer till en viss punkt då man får en typ av insikt att det här kommer inte bli bättre. Har sedan dess försökt att ta livet av mig ett antal gånger genom intox men har hittats och vaknat upp på intensiven varje gång. Den ångest man känner när man vaknar är inte nådig, skuldkänslor och gud vet vad. Så läggs man in på LPT under en period för att sedan släppas ut och hamnar hos öppen vården. Men så helt plötsligt förra sommaren hände något som jag inte alls hade räknat med, under en inläggning på en vuxen psykiatrisk avdelning träffade jag en tjej som jag klickade med direkt, vi var lika på så många olika sätt. Kärlek och en underbar känsla av lycka. Det är svårt att beskriva med ord, livet tog en direkt vändning och de få jag fortfarande hade någon typ av kontakt med kände knappt igen mig, små saker som att jag skrattade och var ute socialt med andra. MEN (det finns alltid ett men) för en månads sedan fick jag ett sms att det var slut. Det kom från ingenstans, för mig i alla fall, och jag kan väl milt sagt säga att jag inte tog det direkt bra. Det har varit en lång, tuff månad. Direkt tillbaka till ruta ett, om inte värre. Jag saknar henne så enormt mycket, tänker på henne från det jag vaknar tills jag somnar och vad jag än gör så påminner det mig av henne. Det är en underdrift att säga att jag har fått nog, jag orkar inte mer. Som vanligt brottas jag med känslor hur jävla självisk jag är. Borde jag inte tänka på de som bryr sig om mig, de som finns i mitt liv och älskar mig för den jag är? Det är klart att jag gör, jag tänker på dom hela tiden. Men som jag lever nu, blandar alkohol och piller för att hantera ångest och känslor, det funkar inte. Dessutom tänker man ju inte direkt logiskt när man mår dåligt, man blir väldigt impulsiv och tar varje tillfälle att välja en ”quick fix”. Jag känner mig ärligt talat väldigt rädd precis nu, för båda alternativen, att leva eller dö. Inte för att verka melodramatisk eller något så lutar det åt det sista.

    Det känns faktiskt rätt skönt att få skriva ner, för vad det är värt.

     

    Tack för ditt delande ♡

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.