Vem är mitt sanna jag.

Jag känner mig verkligen som två personer. Visst är båda lite sammankopplade men sen ändå inte. För att ha råd med hyran och allt mer därtill så ser jag väl till att sköta mitt jobb. Det händer att jag kanske är sjuk lite oftare än någon utan min problematik, men när jag är där så gör jag allt och lite till. Jag är också väldigt snabb med att ta på mig uppgifter för att underlätta för andra, men också när det gynnar mig. Att själv ha kontrollen över något som jag annars hade behövt be om hjälp me. Mina kollegor ser mig som driven och effektiv, vilket får mig att ofta känns mig falsk. Så fort jag går ut ifrån jobbet så går jag i attack mot mig själv. Både över saker jag har dömt mig över under dagen, men också daglig mobbing som jag ständigt lyssnar på av mig själv. Jag gräver ner mig av alla misslykanden. Sen känner jag att jag inte orkar leva mer, jag dömmer mig redan där av att undra vad mina kollegor skulle tänka om jag erbjuder mig att ta några uppgifter ena dagen, för att sen vara död dagen efter. Om tankarna är starka så går jag till tågspåren, försöker hitta mod att hoppa. Om jag tar mig därifrån utan poliseskort så går jag hem och trycker i mig lugnande tills jag somnar på dom. Idag är en sån dag när en av två saker kommer inträffa. Antingen kommer jag åka till tågspåren, vad de resulterar i denna gången vet jag inte än. Men hoppas så klart att jag inte fegar ur denna gången. Eller så tar jag mediciner.

Oj <3 Hoppas du är kvar!!!

Hur mår du idag?

Jag tror ditt sanna jag är den som vill hjälpa till och som vill må bra? Sedan att det andra är självskadebeteenden pga. att du inte får hjälp och därför går in i självhat? Alltså att du riktar kritiken inåt? Jag tror jag mått så att ju mindre hjälp jag fått desto mer kritisk har jag blivit jäntemot mig själv. T ex att det börjar med något på jobbet och så tar jag med mig det hem och tycker hela jag är värdelös. Det blir inte snällt. Har du fått några verktyg hur du ska försöka skydda dig själv mot dig själv så att säga? Få slippa den där rösten som mobbar dig och tycker du ska göra massa hemskheter med dig själv? <3

Tänker på dig! <3

Hej. Jag är kvar. Jag valde medicin hemma vilket är mer en kortsiktig lösning, men inte så permanent. Jag är väl lite bättre idag, men har ändå samma problem. Jag vet inte riktigt hur jag ska lösa detta. Jag tycker inte något som vården gett mig har hjälpt. Och då har jag provat mycke och i många år. Men idag har jag väl en sån dag där jag bara är. Har inga känslor av någonting. Har bara fokus på att jag ska klara av mina timmar på jobbet och sen komma hem till min soffa.

Kanske är inte medicinen rätt, eller tillräcklig? Skriv ner när du mått som sämst den senaste tiden och ha med dig när du går till läkare (kräv tid) och förklara att du behöver annan (eller mer) hjälp. Du sla inte behöva må så här.

Tack, saken är den att jag provat så många mediciner och så många kombinationer. Den jag har nu är bäst hittills och även om de fortfarande är jobbigt så hjälper de ändå i form av att jag klarar av att jobba för de mesta. Vågar inte riskera att bli sämre. Jag har pratat med läkare i flera år, på många olika mottagningar. Alla säger samma sak.
– Vi kan inte göra mer, det finns inget vi kan ge dig som löser alla dina problem över natt, det är en lång process. Blir du sämre så åk till akuten.

De sjuka är att akuten säger att de inte har de resurser som öppenvården har. Att de ända dom kan erbjuda är bevakning, dvs om det finns plats och om dom bedömmer att du är så dålig att inläggning krävs. Dom kan inte göra något annat för någon som redan har kontakt inom psykiatrin. Dvs inga mediciner, inga remisser.
Möjligtvis att dom kan hjälpa dom som inte har någon vårdkonrakt att hänvisa än vidare. Få bollen I rullning. Men för mig är de som sagt inget de gör.