Jag är 20, fyller 21 och pluggar på högskola första året. Vill väldigt gärna bli självständig från min familj för trivs inte så bra hemma även om jag har en relativt bra relation till min familj. Problemet för mig är att jag får väldig stress av att vara runt andra i min ålder som jag inte känner. Undviker också att plugga och har sedan jag fyllt 20 börjat bingedricka sjäv och med vänner som ett sätt att hantera mina känslor. Tar antidepressiva samtidigt och har egentligen inte stor medvetenhet om konsekvenserna.
Det är mest att allt känns så meningslöst. Har svårt att komma nära andra människor och undviker att ta kontakt eftersom det känns så förbannat svårt. Antar att det ger mig ångest för jag får typ magproblem, svettningar och tappar min tankeförmåga ofta runt andra och även när jag är själv. Försöker hantera konstanta tankar på att ta mitt liv sedan typ 3 år tillbaka men vill inte dö så försöker hitta andra lösningar.
Försökt söka hjälp inom vården men förstår egentligen inte vad jag behöver hjälp med och det verkar inte som om de tror att jag behöver hjälp heller utifrån det jag säger till dem. Samtidigt säger de få vänner jag har att jag verkar må väldigt dåligt ofta.
Fattar inte hur jag ska klara plugget men samtidigt vet jag inte hur jag ska få ett jobb, för har ingen erfarenhet och är väldigt känslig för stress. Vill inte ta hjälp av min familj. Andra har sagt att jag borde men jag vet inte hur jag ska prata med dem i praktiken, hela mitt dåliga mående är något som jag tror är känsligt för dem också, att mina föräldrar känner att de misslyckats på något sätt.
Har verkligen fastnat i en loop jag inte kan ta mig ur och känner en väldig inre hopplöshet. Kan skriva här eftersom ingen känner mig här och egentligen inte kan göra mycket för mig. Skulle vilja lära känna andra människor men vet inte hur jag ska sluta med mina säkerhetsbeteenden som jag antar att jag har. Tror att jag verkligen kommer behöva kämpa för att inte känna mig isolerad men jag vet inte HUR, för någanstans inom mig vill jag inte få hjälp. Jag vill bara lägga mig i ett hörn, somna och aldrig vakna upp igen. Då kan ingen skylla på att det var mitt fel och jag kommer inte behöva göra mer saker jag inte orkar med.
Känner varje dag hur jag bryter ned mig själv mer och mer, sedan försöker jag ta mig upp igen men faller ned i mörker igen. Livet är en loop jag inte orkar ta mig ur och jag inte vill ta mig ur eftersom jag tror att loopen skyddar mig från att faktiskt behöva vara en person med alla dess fel och brister.
Tänker att om jag börjar dricka kanske jag kan få hjälp med det i alla fall och kanske någon kommer säga varför jag började dricka, det är inte en bra plan men verkar som att det är min nuvarande om jag känner mig själv rätt.