Hem > Forum > Depression > Vart tar man vägen?
Vart tar man vägen?
-
Avregistrerad användare
Är 24 årig tjej. Haft en 3 års relation där de gick upp o ned men slutade katastrof. jag flyttade därifrån och killen skaffa ny tjej efter 2 veckor. Det är ca 5 månader sedan jag flyttade därifrån. Vi har haft kontakt och träffats några gånger och saknaden är enorm och jag slits i bitar varje gång.Vissa veckor är lättare än andra och jag försöker att tänka framåt men hamnar lätt i banorna igen att allt är piss och jag känner mig misslyckad och ensam och att allt är mitt fel. Sover knappt på nätterna och orkar inte med en vardag. Önskar att jag bara försvann ett tag för slippa allt. Trivs heller inte på något av dem jobb jag haft de senaste tiden då jag känner mig helt bortglömd och inte pratar med någon. Vågar inte ens gå in i lunch rummet utan att få panik. Skippar då lunchen och sitter vid min arbetsplats och hoppas rasten snart är över. Hur börjar man en förändring i livet? Jag vill va glad trivas och kunna prata med människor kunna släppa allt de förflutna som hänt och bara börja om på något nytt. Både jobb vänner och i stort sätt hela mitt liv. Är trött på gå runt med ångest oro och känna mig såhär. Är även väldigt inpulsiv och gör väldigt snabba beslut som förvärrar saker. Hur hanterar man impulsiviten? Hur står man emot
Vill tillägg att jag pratar med 2 nära vänner och familj men får inte någon speciell hjälp mer än de löser sig. Pratat med vårdcentral varit sjukskriven osv men de är inget som hjälper i längden. Ätit stämingshöjande men mår ännu värre och får panik.
Är 24 årig tjej. Haft en 3 års relation där de gick upp o ned men slutade katastrof. jag flyttade därifrån och killen skaffa ny tjej efter 2 veckor. Det är ca 5 månader sedan jag flyttade därifrån. Vi har haft kontakt och träffats några gånger och saknaden är enorm och jag slits i bitar varje gång.Vissa veckor är lättare än andra och jag försöker att tänka framåt men hamnar lätt i banorna igen att allt är piss och jag känner mig misslyckad och ensam och att allt är mitt fel. Sover knappt på nätterna och orkar inte med en vardag. Önskar att jag bara försvann ett tag för slippa allt. Trivs heller inte på något av dem jobb jag haft de senaste tiden då jag känner mig helt bortglömd och inte pratar med någon. Vågar inte ens gå in i lunch rummet utan att få panik. Skippar då lunchen och sitter vid min arbetsplats och hoppas rasten snart är över. Hur börjar man en förändring i livet? Jag vill va glad trivas och kunna prata med människor kunna släppa allt de förflutna som hänt och bara börja om på något nytt. Både jobb vänner och i stort sätt hela mitt liv. Är trött på gå runt med ångest oro och känna mig såhär. Är även väldigt inpulsiv och gör väldigt snabba beslut som förvärrar saker. Hur hanterar man impulsiviten? Hur står man emot Vill tillägg att jag pratar med 2 nära vänner och familj men får inte någon speciell hjälp mer än de löser sig. Pratat med vårdcentral varit sjukskriven osv men de är inget som hjälper i längden. Ätit stämingshöjande men mår ännu värre och får panik.
Att de bara säger att “allt löser sig” är inget bra svar. Visst du kommer säkerligen komma över honom med tiden men självklart är det jobbigt just nu.
Det verkar verkligen inte som att han var någon särskilt bra kille om han skaffade ny tjej efter 2 veckor. Det är ett riktigt illa, dock tror jag att killar ibland gör sånt för att de inte kan hantera sina känslor på ett bra sätt.
Oftast måste förändringar ske hos sig själv först. Fundera på vad det är på jobbet som du inte trivs med? Vad är det som framkallar ångesten när du ska in i lunchrummet?
Din impulsivitet kommer möjligen ifrån all oro och ångest. Att om du gör något impulsivt så får du något annat att fokusera på oavsett om det blir bra eller inte. Ett sätt att försöka hantera det kan vara att ha något specifikt du gör när du känner att du är på väg att göra något som är ogenomtänkt. Sätt igång en film du redan sett, gå en promenad, gå till en affär du gillar att vara och kolla runt i. Under den tiden kanske du hinner fundera igenom, vilken impulsiv handling det än må vara, och känns det fortfarande som en bra idé då så kör på i guess.
Du får gärna skriva mer om du känner att du vill prata, verkar ju som sagt inte som att du får så vettig hjälp från vänner o familj.Avregistrerad användare TrådstartarenFolk i min närhet är nog trött på mitt klagande och att allt är så dåligt hela tiden. Min impuls är tex att jag åker i väg till gamla bekanta o dricker alkohol. Vissa gånger hjälper de och att jag glömmer av allt de jobbiga men 80procent känder det något dåligt och är ganska gränslös. Att sluta dricka är en sak jag måste sluta med. Men känner mig så sjuk ensam att inte kunna göra som alla andra och ha kul. Detta låter helt patetiskt men ja de är så de varit. Jag vill ju kunna träna o sen va hemma o slappna av en fredagkväll men finner ingen ro att göra det.
Folk i min närhet är nog trött på mitt klagande och att allt är så dåligt hela tiden. Min impuls är tex att jag åker i väg till gamla bekanta o dricker alkohol. Vissa gånger hjälper de och att jag glömmer av allt de jobbiga men 80procent känder det något dåligt och är ganska gränslös. Att sluta dricka är en sak jag måste sluta med. Men känner mig så sjuk ensam att inte kunna göra som alla andra och ha kul. Detta låter helt patetiskt men ja de är så de varit. Jag vill ju kunna träna o sen va hemma o slappna av en fredagkväll men finner ingen ro att göra det.
Tro mig, det är långt ifrån alla som mår bra och har roligt. Det är nog oerhört många som sitter hemma i sin lägenhet nästan hela dagarna utom för att handla och va i skolan eller på jobbet. Men man ser inte att de finns just eftersom de sitter isolerade.
Om alkoholen är ett problem så är det definitivt något du bör minska ner på.
Var det likadant under gymnasiet att du kände dig ensam o så eller har det blivit efter gymnasiet?Avregistrerad användare TrådstartarenFörsta 2 åren kändes helt okej. Sista halv året var tufft. Sen har de gått upp o ned. Men värsta perioden har varit nu och att jag börjar ta avstånd från jobb och känna mig obekväm på jobbet med lunchen och raster. Även fast jag försök prata med folk känns de som ingen ser mig
Första 2 åren kändes helt okej. Sista halv året var tufft. Sen har de gått upp o ned. Men värsta perioden har varit nu och att jag börjar ta avstånd från jobb och känna mig obekväm på jobbet med lunchen och raster. Även fast jag försök prata med folk känns de som ingen ser mig
Kanske är så att du är i behov av mer social kontakt på jobbet nu än tidigare eftersom ni har gjort slut. Du kanske inte har haft det behovet innan och därför märker du av det mer på jobbet nu än tidigare.
Har du några bra vänner du kan umgås med? Hur bor du nu sen du flyttade ifrån honom, själv eller hos föräldrar?
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.