Hej, jag är en 26 årig kvinna som har varit med om mycket skit i mitt liv, men det jag kämpar mot mest idag är att hålla mig i liv.. I tre års tid har jag kämpat mot en depression när jag helt plötsligt började må bättre förra året, jag skaffade ett jobb & jag åkte på en resa med min vän jag blev personen som jag alltid har varit innan depressionen. Men dagen jag kom tillbaka till Sverige (Stockholm) efter semestern var den 7 april… Vi skulle ha åkt hem till skåne direkt efter vårt plan hade landat på Arlanda, men vi bestämde oss för att stanna EN enda natt i stockholm, det var den sämsta idéen vi någonsin har kommit på. Vi fixar hotell & sätter oss på drottningarna på ett cafe, när det helt plötsligt smäller. Människor börjar springa & jag förstår direkt att något pågår & någon behöver hjälp, då jag har vård utb så sitter det i ryggmärgen att springa till stället där någon är skadad, så det gjorde jag. & bilden jag möttes av sitter fast på min näthinna, skräcken jag kände då kommer fram varenda natt & i var enda dröm är mannen jag inte kunde rädda. Jag vill inte prata mer om detaljerna för jag är rädd att det ska trigga någon annan som var på drottningarna den dagen, för jag har själv såå svårt att höra något från den dagen. Men min rädsla & mitt samvete att jag inte kunde göra mer för den mannen äter upp mig inifrån. Jag har sagt upp kontakten med alla mina vänner, jag har inget jobb & jag har ingen att prata med. Jag känner mig så obetydlig i denna världen nu & för varje dag som går känner jag hur jag inte orkar med detta mera, jag önskar varje dag att jag kunde ge mitt liv till den mannen som hade en familj, vännner & älskade, jag har ingen…det hade varit bättre om det hade varit mitt liv terroristen tog för jag har inget kvar här ändå. Jag förstår verkligen inte hur jag ska kunna leva med detta & hur jag kan leva utan att kunna se någon framtid överhuvudtaget.
Förlåt om jag sårade eller förolämpade någon genom att skriva detta, de var inte min mening.
