Denna frågan har jag ställt mig själv minst 1000 gånger och jag får aldrig svar på den. När någon ställer mig denna frågan så svarar jag tillbaks ”Det finns inget att leva för, allt är redan dött” och jag har ju sant? Folk dör hela tiden det är kaos i andra länder pågrund av ens hudfärg, folk blir mobbade det är inte okej det måste få ett stopp. Men jag vill inte leva, vi föddes av en anledning men jag känner att jag har stannat här tillräckligt och nu vill jag bara bort. Det är klart att man känner glädje ibland du hörde ”ibland” men om man nu vill leva så hade man inte sagt ibland.. Livet är helt enkelt svårt. Jag har varit i en depression i snart 2 år, ibland vill jag bara släppa taget och sjunka till botten och sen så finns jag inte mer. Jag har försökt ta mitt liv, 1 december 2019 skulle jag ta mitt liv. Jag hade skrivit ett självmordsbrev några veckor innan en förklaring om varför jag hade gjort som jag hade gjort om dem nu hade hittat mig död eller inte. Men jag klarade inte det jag ville inte lämna min familj och vänner.. jag är inte rädd för att dö eller att lämna min familj men jag klarade inte av det just då men min tid kanske snart är inne igen. Dem behöver inte bli ledsna när jag försvinner den ända dem har att göra är att kolla upp i himlen och säga hejdå. Ibland måste man släppa taget om dem man älskar oavsett hur svårt det är. Folk säger att dem drömmer mardrömmar men för mig är det tvärtom, jag drömmer inte mardrömmar jag lever i en mardröm om det bara hade gått så hade jag önskat att det hade varit så lätt att öppna ögonen så tog drömmen slut. Men det är ingen dröm dethär är påriktigt. Alla säger till mig att fortsätta ”Du är stark, du klarar det här” samtidigt som jag ligger i min säng med tårar som faller längst mina kinder och min kropp skakar av smärta. Jag känner inte mig stark jag klarar inte det här. Inte igen. Och det ända jag vet är att jag inte vill fortsätta, det går inte. Men tid är snart kommen vi ses på andra sidan allihopa. Förlåt mamma och pappa förlåt för att jag är en så dålig dotter, och förlåt mina syskon och vänner jag klarar inte det mer.
– Anonym
