Nu är jag där igen – i den berömda väggen. 720 med skallen rakt in. Ångesten som de senaste åren varit fullt hanterbar (mha lite antidepressiva) har nåt sin kulmen och för första gången på drygt 20 år funderar jag på om jag verkligen gör någon nytta här på jorden. Vet ju att det gör jag, men när depressionen är djup och ångesten slår in så tänker man ju inte rationellt.
Sist jag, då jag var bättre än nu, hade kraschat hade jag turen att få komma till världens bästa kurator på psyket. Nu – ja vad kan man säga… “Vi har tre alternativ – KBT, sömnskola och stressskola”. Tack, men jag pallar inte gruppterapi, jag pallar knappt lyssna på mig själv. Jag har varit psykiskt instabil i närmare 40 år så jag har nog provat det mesta redan. Jag kan allt om hur man ska stressa mindre, göra för att sova och försöka leda bort ältandet och ha avsatta tider för detta. När jag gått i KBT har den i sig blivit en stress då jag “för att vara duktig” ljugit om vad jag gjort och när jag mått bra.
Att allt i livet hopar sig, med dödsfall, ekonomisk kris relaterat till långtidssjukskrivning, sjuka djur etc etc – hur fan ska jag bli bättre av att sitta i en grupp med massa andra nedstämda och dessutom suga åt mig av deras livsöden. Jo för sån är jag, jag älskar människor för mycket och vill hjälpa alla – det är väl därför man hamnar här. En självupptagen egoist utan empati hamnar sällan i ångestträsket.
Vet inte vad jag ville ha sagt från början ,behövde bara avreagera mig och klaga på alternativen. Jag har jobbat i psykvården och vet att den suger. Att folk inte får hjälp.
