Jag är en människa som inte kan planera. Samtidigt som jag inte kan planera och få struktur på något utan en enorm ansträngning hatar jag att det är oordning.
När jag nu till slut har lyckats planera min egen hädanfärd, så gör jag något helt annat. Att knapra i mig lite antidepressiva och hälla i mig en para rödtjut är den senaste missen.
Jag tänker inte dö på ett annat sätt än planerat, när jag nu äntligen vet hur det skall gå till. Så förhoppningsvis klarar jag kombinationen av antidepressiva och alkohol. Förra gången det sket sig käkade jag bara en burk antidepressiva och överlevde efter en ambulsnsfärd. Hur dum kan man bli? Och jag som hatar att bli packad och tappa kontrollen. Är hjärnan en ologiskt fungerande degklump från början, eller blir den det när man blir gammal?
Jag vill ha inskrivet i min journal att jag inte får obduceras, för jag vill inte att någon skulle veta att jag fixat hädanfärden själv! Och nu vet jag minsann inte ens hur jag skall dölja nattens avsteg från planeringen. Börjar känna mig lite packad och virrig, staxxar som en krata och måste rätta hela tiden. Snart ser jag nog inte ens felen och kan få till en svenska som anstår en man av ålder, så nu får jag lägga mig och hoppas att jag överlever länge nog att hinna göra som planerat UTAN alkohol i kroppen.
Men som sagt: Hur kan en vuxen människa vara så urbota dum? Och varför skriver jag här? Jo kanske för att det inte var i natt jag hade tänkt avluta eländet. Och så fanns det inte plats i chatten, vilket inte är utan betydelse. Människan planerar färden men gud sticker ibland en gren i framhjulet, eller hur man skall uttrycka det. Godnatt!
