Hem > Forum > Depression > Varför är det så svårt att berätta
Varför är det så svårt att berätta
-
Hej, detta är 5:te gången jag verkligen planerat på att ta mitt liv.
Först i grundskolan årskurs 4, sedan årkurs 8. Sedan har jag planerat från när jag var 19 år tills nu, 24 år.andra gången jag fick självmordstankar var det i 8:tan. Då berättade jag för min far. Jag fick hjälp och det verkade gå bra. Sedan efter ett fruktansvärt arbete jag jobbade på efter gymnasiet. Då berättade jag också.
Jag förstår inte riktigt varför jag inte säger något till mina föräldrar. Det skulle kunna vara att de kan stoppa mig. Det är det jag har funderat på.
Varje gång jag tänkte på min plan så blir jag alldeles lugn och varm i kroppen. Det kommer bli så skönt efter smärtan förstås, hehe.
jag tänkte i början att jag skulle leva i mina 3 år till, vem vet, det kanske bli bättre, men jag har redan levt i 24 år, det räcker.
jag förstår inte varför jag skriver detta, kommer inte göra så stor skillnad… ja… vissa saker görs utan anledning antar jag.
- Detta ämne redigerades för 1 år sedan av en moderator. Anledning: på grund av att det strider mot användarvillkoren på Mind Forum
Avregistrerad användare<3 Smärtan du känner kommer fortsätta existera men i dina föräldrars kroppar istället. De kommer få ett rent skärt helvete och livet blir aldrig mer sig likt. Föreställ dig samtalet och besöket från polisen och din mammas reaktion. Hur tror du hon kommer reagera? Kommer hon ramla ihop och skrika ett skrik som passar bäst in i skräckfilmer? Jag anser inte att det är okej att utsätta sina familjemedlemmar för ett självmord. Det är knappast en handling som bara påverkar en själv. Det måste vara det värsta en människa kan få uppleva.
Jag tycker såklart du ska prata med dina föräldrar. Ge dem en chans. Sluta tänk bara på dig själv och din egen smärta. Man har ansvar för sina anhöriga. Man har faktiskt det.
Jag är 65 år på mitt 66. Tankarna har funnits hos mig sedan jag var tonåring. Och jag tycker inte det är så märkvärdigt EGENTLIGEN. Det är tankar om döden och att livet är jävligt svårt ibland eller allt som oftast. Att vi funderar på att avsluta våra liv och hur vi skulle göra i så fall när livet känns jobbigt. Tycker jag är mer eller mindre förståeligt. Jag vet oxå att det känns läskigt och är skrämmande när ens tankar mer eller mindre fastnar i nått slags beslutsångest.Ska jag- ska jag inte – vill jag – vill- jag- inte och en börjar känna att en är ensam i sina tankar. Känslan är skön en stund, jag kan om jag vill. Fast finns det någon jag kan prata med? Du har kunnat berätta för din pappa. Han har kunnat hjälpa dig på ett eller annat sätt att gå vidare. Nu har du skrivit hit. Och jag med. I fall jag inte pratar eller skriver med någon så kan ju ingen stoppa mig. Jag pratar och/eller skriver (och läser) för att jag hoppas att jag ska komma loss ur mina jobbigaste tankar eller ur ältandet med mig själv. Och det gör jag. Till nästa gång. Fast nu, just nu tänker jag prata i telefon en stund och sen äta en macka, sen fördriva tiden, med teve eller netflix och sen och sen och så vidare….En bit i taget
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.