Jag har helt tappat bort glädjen till livet, eller inte riktigt helt. Det kan komma korta sekvenser utav glädje men dom försvinner fort. Helst av allt skulle jag inte vilja finnas till, jag orkar inte med att allt ska vara en kamp och då menar jag precis allt från att kliva upp på morgonen till att försöka somna på kvällen. Nu har jag barn så jag måste finnas till men det är tungt, tungt att leva för andra. Och jag känner mig misslyckad och vek för att jag känner så här, jag känner att jag inte riktigt är berättigad att känna såhär. Jag har vänner, stadigt jobb med relativt bra lön, jag bor fint, har fina grejer och har två underbara barn men ändå så är det bara så tomt i min själ. Jag skäms såpass mycket att jag inte pratar om detta med någon. Men det känns skönt att skriva av sig här. Det är nog ganska många händelser som lett fram till det här men droppen kom nu när min relation kraschade, en relation som jag kände var väldigt viktig för mitt välbefinnande. Hur ska man lyckas vända det här? Jag går bara runt och grubblar hela dagarna, och sover dåligt, vaknar och börjar grubbla så jag inte kan somna om. Det är inte lätt att leva när man inte vill leva….
