Vågar inte vara ärlig

Jag vet inte hur det är för andra. Men för min del så har jag väldigt svårt för att våga vara ärlig för folk om hur jag verkligen mår.

Jag har tidigare blivit utsatt för övergrepp och har sedan en lång tid tillbaka lidit av depression, kontrollbehov och ångest. Jag har gått hos en kurator, som skickade mig till vårdcentralen, som i sin tur skickade mig till psykiatrin. Men genom hela den här processen så har jag inte varit helt ärlig och verkligen sagt som det är. Att jag egentligen, de senaste veckorna, har sökt på olika sätt att ta sitt liv, tänkt ut på vilket sätt som skulle funka bäst. De har frågat flera gånger om jag har planer på att ta mitt liv och varje gång fegar jag ur och säger nej. Jag vågar inte. Jag är så rädd för vad som ska hända, att jag ska tappa kontrollen och att folk i min omgivning ska se på mig som den där personen som ville ta sitt egna liv.

Nu tar jag ut det genom att skada mig själv istället. Men ibland räcker det inte och jag har varit nära på att försöka avsluta mitt liv en gång. Jag orkar inte med det här längre. Vad ska jag göra?

[Purple Nodali]

Du är ju ärlig här på forum! Det är stort och starkt av dig! Ett första steg mot att våga vara ärlig på andra platser och med andra personer. En maraton börjat alltid med ett första steg!

Jag hoppas att du fortsätter att försöka få all hjälp som du kan få, varje sig det är från olika samhällsinstanser, människor runt omkring dig, här på forum eller andra källor som finns tillgängliga. Ge inte upp hoppet att vända allt detta till något helt annat, helt fantastiskt!

Så många gånger finns hjälpen så nära oss fast vi inte ser den. Nedan följer några ord som förhoppningsvis kan hjälpa dig att se på vissa saker i ditt liv från ett nytt perspektiv:

Livet består av två delar. Ena delen kan vi påverka, vi har makt över,  och den andra delen kan vi inte påverka, saknar alltså makt över. Vi kan påverka mycket genom våra beslut, handlingar, tankar, tro, värderingar, prioriteringar osv.. Däremot finns det mycket som vi inte kan påverka, såsom tiden, när, hur och om vissa händelser inträffar för att endast nämna några.

Låt oss fokusera på den delen som vi kan påverka. Och det är så otroligt mycket som vi kan påverka. Var kan vi finnas inspiration, syfte och kraft någonstans? Uppenbart finns det mycket i denna värld som många av oss har svårt att relatera till och finna glädje i. Men måste vi begränsa oss till de få vägar som presenteras för oss som de som tar oss till lyckan och framgång? Tänk om de flesta har fel? Tänk om de vägar som verkligen leder till ett harmoniskt, lyckligt och meningsfullt liv går i en helt annan riktning?

När det gäller den andra delen av livet som vi inte kan påverka, varför inte försöka förstå den, leva i harmoni och samarbeta med den? Kan det vara så att vi missförstått dess påverkan och syfte i våran liv? Där vi ser lidandet, finns kärlek, där vi ser mörkret finns ljus, där vi ser slutet finns en ny början.  Att uppnå detta är möjligt och om man bestämmer sig för det öppnas det en helt ny värld framför och inom en själv.

Allt kan känns mörkt ibland och en känsla av maktlöshet kan infinna sig. Jag lider med dig som skriver i denna tråd att det känns så i ditt liv och hoppas innerligt att du finner ett ljus i tunnels ända och lyckas ta dig framåt.

Angående eran tankar kring självmord skriver jag nedan några få ord som förhoppningsvis kan hjälpa er att se på vissa saker från ett nytt perspektiv:

Att dö kan kännas som en väg ut ur ett liv som saknar mening, ro och harmoni och som slutligen skulle kunna leda till ett avslut på lidandet, tomhet och allt mörker som man har i sitt inre- och/eller yttreliv. Det finns dock något väldigt viktigt som många inte tänker på förrän det är för sent. Och det är om beslutet att avsluta sitt liv verkligen leder till de resultaten som man förväntade sig och som drev en själv till denna handling.  Svaret på den här frågan är att ingen människa  finner de som de söker när de väljer att avsluta sitt liv. Anledning till det är att döden inte tar död på något annat än den fysiska kroppen. Anden, eller själen om man så vill kalla den, fortsätter att existera. Den fanns innan detta liv började och kommer att fortsätta att finnas efter det som vi brukar kalla döden.

Lidandet, mörkret och alla negativa saker som man försöker få ett avslut på genom att ta sitt liv, inte försvinner med kroppen, utan dessa har sitt ursprung egentligen i vår riktiga essens, alltså anden, och kommer därför att överleva döden. Att dö är med andra ord, inget annat än att byta till en annan dimension, eller plan, från den fysiska planen där vi behöver våra kroppar för att vara verksamma, till den andliga planen.

Långt in i din själ vet du, att livet är en gåva för anden som egentligen definierar livet i dig. Det är bl.a. till för att anden ska  utvecklas och sakta men säkert, genom otaliga många existenser, uppnå en högre nivå av moralisk och intellektuell utveckling, och som konsekvensen därav leva lyckligt och i perfekt harmoni med sig själv och i sin roll i universum.

Vi alla behöver kärlek, både ge och få. Du är älskad även det inte kan kännas så.

Det finns så mycket mer att säga om det. Jag hoppas att du finner kraft att ta dig igenom denna mörka stund i ditt liv. Efter den mörka natten kommer alltid solen upp.