Hem > Forum > Depression > Våga välja livet

Våga välja livet

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Vågar jag skriva, vågar jag blotta mitt inre och det ämne som nog är mer tabu än att komma ut som sjuk. Dödslängtan. Suicida tankar och handlingar. Alla har vi nog känt känslan när ngt är asjobbigt ”tryck på knappen och ta mig härifrån – NU” När den känslan växer sig starkare och tar andra uttryck än ”bara” en känsla, då är livet skit.

    Livet ser så olika ut.
    Man är glad och ledsen om vart annat.
    Jag har fått lära mig acceptera båda.
    Båda har hjälpt mig överleva.

    Två gånger under det här sista halvåret har jag varit på god väg (eller ja, extremt dum väg) att ta beslutet att avsluta mitt liv.
    Den gången då jag impulsivt drog iväg, gömde bilen och går ut mot klipporna som i en dimma.
    Familjen ringer, sms:ar, snappar. Kan inte svara. Min själ är svart, gör ont och jag måste få vila. Bli av med smärtan som tagit över.
    Jag får ingen luft längre. Snälla låt mig få slippa ha ont. Jag älskar havet, kanske kan vi äntligen få bli ett. Lugnet kommer snart omsluta mig och ta bort min smärta.
    Så många tankar som hinner besöka mig där jag sitter, men ändå så tomt inombords.
    Vänder mig om och ser att jag är hittad.
    Fan.
    Eller skönt.
    Jag vet inte hur jag skall känna.
    Kommer hem. Kroppen är tom och urlakad. Jag gråter och skakar. Barnen gråter.
    Mår sämre, hur fan rättfärdigar man ett beteende där man bara vill bort från allt.
    Sin familj, sina vänner, sitt liv.
    Känner mig som världens sämsta mamma. Hur skall barnen förstå.?
    Vi tar ett gemensamt beslut att köra in mig till sjukhuset. Jag orkar inte bära smärtan längre. Inte själv.
    Men jag blev inte inlagd. Fick hjälp med sömnmedicin.
    Bedömningen gjordes att jag har en social trygghet hemma och då bör jag vara hemma. Och det gick bra! Ett tag.

    Efter detta trauma fick jag order att jag skulle skriva ett kontrakt med mina barn att jag inte skall ta livet av mig. Klarade inte att skriva det.

    Döden har knackat på dörren så många gånger. Särskilt när jag suttit i bilen själv. Om jag kör in i den där vägskylten där framme i 150km/h då kommer jag nog dö. Eller rätt in i lastbilen jag snart möter.
    Men in i någon annan vill jag ju egentligen inte. Tänk om chauffören blir skadad. Hoppa framför tåget kan jag inte heller. Föraren kommer bli traumatiserad. Mycket att tänka på…
    Till slut måste jag ha en livlina när jag kör bil. Alltid ta med en av hundarna eller barnen, kan inte ha ihjäl en familjemedlem ju.
    Eller prata med min mamma i telefon, hon kan ju inte höra på när jag dör.

    Det impulsiva skrämmer mig så.

    Sedan händer det igen. Den vidriga bottenlösa smärtan tar över.
    Men den här gången går den hysteriskt trasiga känslan snabbt över till ett lugn.
    Samlad skriver jag avskedsbrev till alla, plockar ihop alla mediciner vi har hemma och lägger det i bilen med en flaska vatten.
    Kör sonen till tåget och måste krama honom lite extra. Kommer ju aldrig träffa honom igen. Sms:ar med resten av familjen som inte är hemma.
    Allt bra här!
    Sätter mig i bilen i parkeringshuset i stan. Nu har jag bestämt mig och jag blir lugn.
    Äntligen skall jag få ro. Alla har det så mycket bättre utan mig. Jag bara skadar alla. De måste avsky mig för att jag är en sån dålig mamma och människa.
    Ser äntligen ljuset. Ploppar ut piller efter piller i handen.
    Tårarna rinner av sorg, glädje, smärta, lugn och förväntan.
    Mitt i min dimma tittar jag upp, kommer det någon? Ingen där men då uppenbarar sig ett ”fönster” med barnen i. Så nära så jag nästan kan ta på dem och lukta på dem.
    Där och då tvekar jag. Nej, jag skall inte dö men jag behöver akut hjälp. NU. Som tur är har jag ju varit på sjukhuset tidigare så jag hittar.
    Tokkör dit, skynda skynda. Inte ångra mig! Parkerar utanför och ringer på. Snälla, snälla öppna!!
    Till slut öppnas luckan. Gråter fram ”snälla hjälp mig, jag vill inte dö”
    Sen sätts en process igång som jag är så imponerad av! Jag blir omhändertagen, får göra drogtester, alkoholkoll, blodtryck och träffa läkare. In på PIVA (psykiatriskt intensivvårdsavdelning) direkt.
    Så skönt!
    Här kan jag ju inte göra mig själv illa. Ändå en märklig upplevelse.
    Inga sladdar, inget vasst, ingen BH (smugglar in en – jag utan BH🙈(.)(.)😂) inga öppnade burkar, inga skosnören, ingen egen dricka. Ja typ ingenting. Samtidigt som jag förstår varför känns det så märkligt. Är jag verkligen här. Misstror de mig så? De säger att det är för allas skull. Andra kan vilja skada eller självskada. Många väldigt sjuka människor.
    Jag sov en natt sen ville jag hem. Men det gick inte att vara hemma. Smärtan och gråten rev i bröstet och familjen satt och passade på mig. Hur skulle de kunna lita på mig när jag ljugit för dem att allt var så bra. Åker in igen.
    Hej hej, I’m back… ”Nämen är du, då skall vi fixa ett rum till dig. Välkommen” Så enkelt, så underbara, så fantastiska. Hamnar på en avdelning som är lugn, där det inte alls var lika stökigt. Efter PIVA slussas man ut till olika avdelningar beroende på symptom och grad av tillstånd.

    Sover mig igenom de två första dagarna. Äter mat med de andra men får ingen kontakt. Stackars satar som är här börjar jag tänka…. Som väl är verkar många få tunga sömntabletter och sover djupt, jag märker att jag är ovan och känner mig faktiskt lite otrygg.
    Det kommer nya fall med ambulans och ibland polis.
    Men mitt i allt finns det ändå en gemenskap. Många som vill berätta om sina liv, hur allt gick snett och man nu kanske sitter utan familj mitt i ett drogberoende. Jag berättar inget. Känns som mina problem är världsliga i sammanhanget. Och vill samtidigt inte dela med mig. Har svårt att identifiera mig med resten av de inlagda.
    Men så träffar jag Farmor G. En fantastisk kvinna, vi sågs första gången på PIVA men då var hon så dålig och medicinerad att vi knappt kunde prata. Farmor G och jag blir snabbt ett radarpar. Farmor G är inte sjuk men har precis drabbats av en traumatisk förlust och som hos de flesta av oss reagerar kroppen vid trauman.
    Vi blir friska ihop. Många skratt, mycket jäklar anamma, stunder av gråt, Farmor G pratar om sin förlust och mitt i allt kaos hittar vi en massa fina stunder tillsammans. Personalen är gärna med och skrattar så tårarna rinner på oss allihop.
    Mycket humor och distans till oss själva och den skit vi sitter i.
    Man får en distans till hela dårhusgrejen. Så skönt att skratta. På riktigt.
    Och att man får gråta ut. Man får vara ”bara jag – som jag är just nu” en stund.
    När jag är på mitt rum kör jag yoga, facetimear med barnen, skriver och bara är. Ofta kommer det in någon personal som sätter sig och pratar. Om mig, om sig, om livet, privat och professionellt.
    Eller så kommer läkaren in efter ronden och pratar.
    Hon ber att få läsa mina avskedsbrev. Sätter sig och gråter efteråt.
    Då har man ett hjärta under läkarrocken ♥️
    WOW vilka hjältar och underbara människor som jobbar inom psykvården. Personalen på psyk är värda varenda guldstjärna som finns. Mitt i allt kaos har jag skrattat så tårarna runnit, sen har tårarna runnit så jag har skrattat. Det som är skönt i min ångest och dödslängtan är att när jag har sällskap är det bästa att skoja. Gråta och skoja. Det läker mig.

    Jag och Farmor G får komma hem samma dag. Vilken resa vi gjort tillsammans. Hon har gått från en blek skugga till en go ”tant” med riv i.
    Jag har äntligen stabiliserats. Jag har henne att tacka för så mycket. Det var fantastiskt att ha en vän på ”insidan” En som kändes frisk i grunden.
    Vilket vi är! Jag är inte psykiskt sjuk, jag har en trasig och sårbar själ som styr mig och ställer till lite för mycket bara.
    Och detta är ingens fel. Ingen i min närhets fel. Det beror inte på tonårsbråk, på jobbet, på stökigt hus, på nära och kära, vad någon gjort eller inte gjort. Ingen skall klandra sig själv ♥️

    Jag valde att stanna kvar på jorden. Jag hade styrkan att faktiskt göra det – med hjälp. Men alla hinner inte få den hjälpen. Många tror de är ensamma i det jag beskrivit ovan. Att det inte finns hjälp.
    Vem kan man prata med om att det är svart inombords. Att det inte finns någon utväg. Hoppet är ute. Orken är borta. Det är så skämmigt och tabu. Men det finns alltid hjälp! Våga fråga om du ser någon må dåligt. Bara finns. Var inte rädd.

    Ett leende kan rädda liv, så le så mycket du kan mot vänner och le mot de du inte känner.

    Idag är jag så glad att jag valde livet♥️ Att jag vågade välja livet

    Och vet ni, det är fortfarande bara jag. Samma som igår, i förrgår, flera år sedan eller den du lär känna imorgon.
    Tack för att du läst mitt inlägg om psykisk ohälsa och vad den ställer till med. Men som samtidigt formar oss till de personer vi är.
    För vi är alla människor, med större eller mindre ok att bära genom livet.

    Underbart . Tack för att du delade din berättelse med oss.

    Detta berör så mycket. Tårarna rinner så jag knappt kan läsa 😅 Jag är glad att du fick hjälp och valde livet. Jag hoppas jag också kommer göra det.

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.

Vissa användare kan för närvarande uppleva att inloggningen tar lång tid. Vi jobbar på problemet och hoppas att kunna åtgärda detta inom kort.