Hem > Forum > Depression > Vad händer med mig?

Vad händer med mig?

Visar 11 inlägg - 25 till 35 (av 35 totalt)
34
  • Hej ”Red Bababo”.

    Det är jag ”Blue Fyrujo” som svarat dig genom hela tråden.

    Efter att ha läst ovanstående inlägg från dig som för mig är ett akut inlägg, så råder jag dig till att ringa nödnumret: 112.

    Tala om att du just nu har ALLVARLIGA SJÄLVMORDSTANKAR och att skada dig själv och att DU INTE HAR ORK ATT SJÄLV TA DIG TILL AKUTEN. Säg att du vill bli hämtad och att LÄGET ÄR MYCKET AKUT Den som svarar när du ringer 112 kommer att lägga in dig som priorited 1, så du kommer att bli hämtad väldigt snabbt.

    På psykakuten kommer en psykiatriker bedömma ditt måendetillsammans med dig, då du har allvarliga självmordstankar så blir du troligen att bli inlagd på en avdelning där de mer utförligt pratar med dig och upprättar en vårdplanering så att du kommer att må bra.

    Innan du ringer 112 så plocka ner din personliga hygienartiklar såsom schampo, tandborste, kam, kalsonger, t-shirts, tofflor, morgonrock, en bra bok, din dator, mobiltelefon och laddare och annat i en bag. Anledningen är att det känns bättre att ha sina privata saker med dig om läkaren vill behålla dig på sjukhuset för vidare utredning.

    Var inte rädd att du stör när du ringer 112, det är VIKTIGTatt du förstår det. Tveka nu inte att ringa dem, man behöver inte ha brutit benet för att få hjälp av dem. Det är viktigt att du talar om för dem på 112 det du skrivit i ditt senaste inlägg.

    Hör av dig senare när du känner dig bättre och berätta om den hjälp du fick efter att ha ringt 112.

    Ta hand om dig

    MVH ”Blue Fyrujo”

    PS. Tänk nu inte att ”du inte har tid” med att eventuellt bli kvar på sjukhuset. Ditt mående är proritet ett.

    Trådstartaren

    Tack,

    Jag ska tänka på det. Det tar emot väldigt mycket. Jag vet inte hur mycket jag skrev igår men jag ringde till akuten själv för att höra en röst innan jag åkte dit. Hon verkade vänlig och de sa att jag skulle åka dit. Då inträffade nästa problem. Jag kan åka sjukresa men mitt kort var inte laddat. Ingen i kundtjänst kunde hjälpa mig så att jag kunde åka till akuten. Jag blev så arg. Ska jag behöva ringa 112 helt i onödan för att sjukresesystemet är så krångligt och oanvändbart?

    Så till slut åkte jag inte. Men nu har jag iaf tagit steget och ringt och jag ska kolla upp det där kortet idag. Jag har också insett att jag inte kan förlita mig på hjälp från vänner längre. Jag har tusentals vänner på facebook. Jag har massor av vänner som sagt åt mig att jag kan höra av mig till dem dygnet runt om jag mår dåligt. Igår fanns ingen där för mig och jag insåg att detta inte är något jag kan lägga på mina vänner. Så jag har valt att inte alls dela med mig längre mer än till min granne som har ungefär samma problem. Jag kan inte hjälpa att känna mig övergiven av mina vänner även om jag innerst inne vet att de vill mitt bästa, att de vill hjälpa mig och att de inte har något ansvar för mitt mående. Men rent praktiskt och realistiskt vet jag att det är en oframkomlig väg till bättring. Jag kan använda mina vänner för att fördriva tiden och kanske uppleva några bra stunder ibland. Men de kan inte hjälpa mig i den situation jag är i. Och igår kunde jag inte ens få hjälp av vården pga ett idiotiskt problem med ett plastkort.

    Jag har blivit erbjuden företagshälsovården av min organisation. Kommer att ta det erbjudandet. Vårcentralens kontakt är inte tillräcklig. Jag ställde mig på vågen i morse. Jag har gått ner ungefär 1 kilo på en vecka. Det låter ju inte så mycket men jag väger nu under 74 kilo mot mina normala runt eller strax över 80. Och det har hänt bara på ett par veckor.

    Jag har den stundande resan till hon som jag skulle hälsa på i utlandet. Jag är fullt medveten om att kontakten jag har med henne är väldigt destruktiv för mig och är det som egentligen satt igång hela det här illa måendet. Så jag vet inte hur jag ska göra. Jag vill samtidigt inte göra henne illa och avskärma mig från en otroligt fin person som varit väldigt nära mig och som jag delat mycket personligt med. Men kanske är det så jag måste göra. Frågan är om jag då kommer se det som ännu ett misslyckande och att det kommer göra ont ändå.

    Det jag kände igår kväll vill jag aldrig mer vara med om. Jag kände att jag behövde komma ur min kropp. Att den var ett fängelse. Och att jag var helt ensam i världen.

    Jag kommer förmodligen göra ett nytt försök med akuten. Jag önskar bara jag kunde få en eller två dagars sinnesro. Nu är det ett konstant elände. Jag vill bara fly från min lägenhet och min egen kropp.

    Hej ”Red Bababo”

    Ett litet fastare råd från mig: Fundera inte, om, och hur, och när. Du ringer inte 112 helt i onödan. Du ska ringa 112 i ditt tillstånd. Du behöver träffa en psykiatriker samt at få vila i ditt nuvarande läge.

    Gör inte det så svårt för dig genom att jämföra för och nackdelar. Du får sinnesro efter att ha ringt 112 och fått prata med en psykiatrispeciallist.

    Ju snabbare du handlar, desto snabbare känner du dig bättre (egen erfarenhet. Jag har själv använt 112 flera gånger och blivit hämtad, de är mycket vänliga kan jag försäkra)

    MVH ”Blue Fyrujo

    Trådstartaren

    Hej igen,

    Tack så hjärtligt för dina råd och dina uppmaningar. Jag ska verkligen komma ihåg det. Jag tror att jag har löst problemet med sjukresorna också så om jag skulle behöva så kan jag nog lösa det genom den vägen också. Jag har också fått en tid hos en psykolog genom företagshälsovården. Så jag känner att jag iaf för stunden har gjort vad jag kan göra. Jag ska försöka aktivera mig lite i helgen, om vädret tillåter. Men jag hoppas jag får med mig någon. Jag behöver umgås med någon. Står inte ut med att vara själv. Jag har aldrig haft problem med det tidigare. Jag har älskat att vara för mig själv då jag alltid annars är väldigt  påpassad genom jobbet. Så vi får se. Men jag återkommer nog med en uppdatering så småningom.

    Vill bara tacka. Det är otroligt fint att det finns folk som är beredda att hjälpa människor fast man inte ens har ett ansikte på varandra. Trevlig helg.

    Hej igen. Du kan när du har ork och lust komma med en uppdatering, men det är inget måste. Du ska inte känna något tvång att svara.

    Jag skriver i forumet helt frivilligt i bl.a. denna tråd för att jag känner igen mig själv i den.

    Printa gärna ut dina egna inlägg i denna tråd så psykologen själv kan läsa, eller så har du du dem som ett ”kommihåg”. Det är så lätt att glömma när man väl sitter hos psykologen, ett litet tips bara.

    mvh ”Blue Fyrujo

    Trådstartaren

    Hej igen,

    Tänkte bara ge en uppdatering. Mår fortfarande väldigt dåligt. Under ett utlandsjobb förra helgen blev det ännu värre. Under resan hade jag kraftig ångest och negativa tankar. Det inträffade saker, både arbetsrelaterade och privat, som gjorde att jag mådde otroligt dåligt. Det blev så uppenbart att andra märkte det på mig så nu är jag mer öppen om att jag inte mår bra. Det känns bättre att vara det för det tar bort lite av pressen att behöva ”hålla skenet uppe”. Tyvärr är det en del som inte vet hur det är att vara i den här situationen och de anklagar en ofta för att vara självömkande. Det är jag kanske men det är inget jag går in för utan förmodligen en konsekvens av att jag inte mår bra. Att andra påpekar det för mig gör inte att jag mår bättre. Snarare känner jag mig då ifrågasatt.

    Likaså när folk ska komma med ”goda råd”. Det gör mig irriterad när folk tror att om jag ”bara tänker på ett speciellt vis” så försvinner problemen. De förstår inte den panikkänslan och den hopplösheten man befinner sig i. Det är inte så enkelt som att det går att tänka bort det. Då hade jag ju gjort det för länge sedan. Det är ju inte så att jag njuter av att må dåligt.

    Det var framförallt en middag på mitt utlandsjobb där jag fick otrolig ångest. Jag hade tidigare på dagen haft ett jobb som inte alls gick bra och som orsakade mycket stress och ångesttankar. Jag kände mig dum när jag blev satt i en utsatt position och jag upptäckte att det arbete jag hade förberett inte var vad som efterfrågades. Efter händelsen tvivlade jag oerhört mycket på mig själv och det jag håller på med.

    Jag fick stöd av medarbetare och trots tvekan följde jag med på en middag tillsammans med gruppen. Jag har svårt för sociala situationer nu så det var med stor tvekan jag följde med. Under mötet, där även den där kvinnan jag berättat om tidigare var med, dracks det mycket av de andra och de började prata om samtalsämnen som jag kände mig mycket obekväm med. Jag började febrilt att hålla på med telefonen och försöka hitta någon på Messenger att prata med för att stilla min ångest i situationen. Jag kunde ju inte bara gå därifrån. Men internet fungerade inte. Resten av kvällen var otroligt ångestladdad och sedan jag kommit hem har den där kvinnan nästan tagit avstånd från mig och pratar knappt med mig. Jag har slutat jagat henne och vet väl innerst inne att vår kontakt inte är bra för någon av oss. Men initiativen till något mer än vänskap mellan oss har till stor del kommit från henne. Så det känns väldigt bittert att jag nu inte ens duger som vän tydligen. Det jag har lärt mig är att jag måste styra bort min uppmärksamhet från henne även om det kanske gör henne ledsen eller får mig att framstå som en dålig vän. Jag har försökt förklara av att jag inte mår bra av situationen, att jag vill ha en vänskaplig relation men att jag också mår dåligt och då ibland drar mig undan. Jag har försökt visa att jag bryr mig om henne och att jag respekterar hennes beslut med att stanna kvar hos sin pojkvän.

    Jag har också insett, och bett om, att få medicin. Mitt mående går ut över min kreativitet och mitt arbete. Jag tror inte heller, efter de psykologsamtal jag har, att allt kretsar just kring en olycklig kärleksrelation. Jag är i nuläget inte jätteledsen längre för att vi inte har kontakt. Jag vet om att den kontakten vi hade inte var bra och kan vi inte ha en vänskap på ett annat plan så bör vi endast ha en strikt arbetsrelation. Kanske är det det hon också insett men hon hade då gärna fått berätta det för mig.

    Oavsett, jag har insett att jag behöver medicin. Jag går till psykolog. Blir det för tufft vet jag att jag kan ringa efter hjälp. Jag ringde faktiskt självhjälpslinjen för någon vecka sedan och där fick jag ett antal svar. Men psykologen jag pratade med avrådde mig från att åka till akuten för han sa att de inte kunde göra mycket för ångestproblematiken utan kommer skicka hem mig igen. Jag har ännu inte fått någon depressionsdiagnos och vet inte om jag är deprimerad, har en kris eller bara har lätt för att få ångest. Jag vet iaf att jag inte mår bra. Har fortfarande en ständig klump i halsen, känner mig otroligt ensam och ångestfylld ofta med självmords-  och självskadetankar. Men jag har möjligtvis funnit en viss trygghet i att ha klarat mig så här länge trots dessa kraftiga känslor. Jag känner en viss trygghet över att ha ett läkarbesök inbokat där vi ska diskutera medicinering. Jag känner en viss trygghet i att nu vara helt öppen med hur jag mår och sluta behöva låtsas.

    En annan sak är att jag inser att jag måste koncentrera mig på att vårda mina vänner. Jag har faktiskt fått en del nya bekantskaper pga mitt mående. Jag skulle dock behöva ha någon som jag kom närmare inpå och som jag kunde känna mig tryggare med. Någon som kunde komma över till mig och där vi kunde umgås. I princip alla mina vänner är på ett ganska ytligt stadium men också ganska nya bekantskaper. Jag har insett att jag kanske inte heller varit så duktig själv på att vårda mina vänskapskontakter.

    Jag känner fortfarande en stor meningslöshet där jag inte orkar umgås med familjen eller ta mig för någon speciell aktivitet. Jag tar dagen som den kommer och försöker stå ut och hoppas att planen jag har framför mig kommer fungera. Att fortsätta psykologsamtalen, medicinera och fokusera på vänner och inte upprätthålla relationer som bara orsakar mig ångest. Det är ju i alla fall någonting att försöka hålla sig till.

    Så det är väl det som gäller nu. Önskar er alla en trevlig helg.

    Hej ”Red Bababo

    Ursäkta att jag dröjt med att skriva till dig. När jag läser ditt senaste inlägg så känner jag igen mig även om situationen inte är densamma. Vad som får mig att reagera är:

    Jag ringde faktiskt självhjälpslinjen för någon vecka sedan och där fick jag ett antal svar. Men psykologen jag pratade med avrådde mig från att åka till akuten för han sa att de inte kunde göra mycket för ångestproblematiken utan kommer skicka hem mig igen.

    När jag mådde så dåligt som du gör nu så ringde jag länsakuten i Stockholm: Länk till olika akutmottagningar i Sverige och bad att få beställa en läkartid för bedömning. Du hade otur när du ringde självhjälpslinjen. Psykologen som du pratade med ska inte avråda dig till någonting i ditt fall.

    Jag fick en läkartid, och efter att ha pratat en lång stund kom vi gemensamt överens om att att en inläggning var det bästa för mig. Dels för att släppa allt och bara vara, dels för att psykiatrikern hade flera samtal med mig och satte in medicin som han trodde jag svarade bäst på.

    Inne på avdelningen så fanns det patienter med liknande problem så jag kände mig trygg och omhändertagen. Jag fick vänner på avdelningen under den tid jag var där.

    Läkaren ser när du är mogen för en utskrivning genom samtal med dig. Ni kanske kommer överens att jobba 25% den första tiden (som exempel) Hjälp med försäkringskassan får du på avdelningen.

    Efter utskrivningen så får du troligen en tid till din psykiatriska öppenvårdsmottagning för fortsatt medicinering och samtalsstöd.

    Jag skrev ikväll mycket om att bli inlagd på en avdelning, det kanske gör dig orolig, men jag lovar dig att du kommer att få en nystart och strunta i bagateller som blir för stora när man inte mår bra.

    Jag tror att du behöver en längre vila och få hjälp att komma på fötter igen, samt det viktigaste: att få känna livslust och glädje.

    Hör av dig

    MVH Blue Fyrujo

    Trådstartaren

    Hej igen,

    Tack. Jo det kändes inte som ett riktigt bra samtal till självhjälpslinjen. Imorgon har jag ett läkarbesök inbokat iaf. Något har jag insett måste hända. Jag vill inte ha det så här. Tror personerna på min arbetsplats vet om det nu också. Jobbar fortfarande men håller mig mycket för mig själv.

    Jag känner fortfarande en obalans i känslorna. Där jag känner starkt för personer jag inte vill känna så mycket för. Den där tjejen jag pratade om har jag inte pratat med nu på över en vecka. Det känns ändå ganska ok. Har insett att jag inte mår bra av relationen på den nivån vi har umgåtts. Problemet är att jag ofta upprepar samma mönster med andra. Låter mig ryckas med i känslor som kanske inte är vad jag först trott. Därför är det lättare för mig att ta avstånd från folk. Folk gör mig mest besvikna eller ger mig mer bekymmer.

    Jag hade faktiskt ett par dagar (kanske i förrgår) som jag mådde lite bättre. Var inte lika ledsen och kunde le och skoja lite. Men sen hände något som gjorde att jag blev bitter igen. Och igår kväll fick jag veta att vi har fått tillbaka cancer i min familj. Det känns som jag inte hinner återhämta mig från ett problem innan ett nytt dyker upp.

    Jag har inte bokat in mycket i december för jag ska försöka ta mer hand om mig själv. Men det brukar inte gå så bra. Jobbet har varit skönt eftersom det har gett mig andra saker att tänka på.

    Jag blir också trött och förvirrad av att ens prata om problemen.  Jag kan inte riktigt sortera tankarna.

    Men har iaf läkartid inbokad. Jag har också fått en hel del vänner som erbjuder sitt stöd så det kan jag inte klaga på. Men jag känner mig ändå ensam.

     

     

    Till Red Bababo

    Hej igen. Jag har läst igenom alla meddelanden från ”trådstarten”. Har du startat din tråd för att du verkligen vill ha hjälp och råd i din situation, eller vill du endast ventilera hur du mår? Du skrev så här i ett tidigare inlägg:

    Likaså när folk ska komma med ”goda råd”. Det gör mig irriterad när folk tror att om jag ”bara tänker på ett speciellt vis” så försvinner problemen. De förstår inte den panikkänslan och den hopplösheten man befinner sig i. Det är inte så enkelt som att det går att tänka bort det. Då hade jag ju gjort det för länge sedan. Det är ju inte så att jag njuter av att må dåligt.

    Jag kommer inte med några pekpinnar om hur och varför du startade denna tråd. Det är många personer i det här forumet som har en oerhört stor erfarenhet inom psykiatrin och alla som svarar i en tråd känner igen sig av den som startar en ny tråd, och vill genom sin erfarenhet vill stödja och hjälpa så mycket de kan.

    I ett inlägg så skrev du: Min ångest blir bara värre och jag har hemska självmords- och självskadetankar. Det känns inte som det finns något hopp. Jag kan vare sig sova eller jobba. Mitt liv känns slut. Det värsta är den desperata känslan jag har av att jag måste lämna den här ångestfyllda kroppen. Jag är inte säker på att jag kommer orka. Och jag orkar inte åka till akuten. Allt är bara så mörkt. Varför skulle det bli så här? Jag hade sett fram emot hösten. Nu känner jag mig helt ensam.”

    I forumet får vi ge råd till varandra och när jag läser detta i ett tidigare inlägg, så betyder det för mig ”ett skarpt läge” och jag försökte på alla vis hjälpa dig. För mig som har haft ovanstående känslor ett flertal gånger så är nödnumret 112 min livlina. Det numret har jag själv använt då jag känt som du då man ser självmord som den enda utvägen och får ett slags tunnelseende och vill bara bort från den enorma smärta man då känner.

    Bara genom att ringa 112 lättar lite, De skickar en ambulans och ringer på din dörr. Ambulanspersonalen har jag alltid upplevt som mycket vänliga och ofta sitter de och pratar en stund med den som sökt hjälp. Är det första gången som en person får hjälp via 112 så kan det kännas lite dramatiskt, men det är endast dina egna tankar. Om ambulanspersonalen vill att du åker med till en psykiatrisk akutmottagning så går allt lugnt till. På akutmottagningen får du träffa en sköterska och en psykiatriker som vill veta varför självmord är den enda utvägen för dig. Det är viktigt att man talar om hur det verkligen är, och inte bagatellisera samtalet med läkaren för att man kanske skäms (så här mycket ståhej och hjälp för mig känns ovanligt) kan man tänka. Läkaren finns på akutmottagningen just för din skull i detta nuet. Läkaren avgör till sist om du behöver bli inlagd, eller kanske skickar hem dig med en remiss beroende på vad ditt mående beror på.

    Den här tråden skriver jag till dig, och till alla andra som är beroende av akuthjälp, tveka inte att ringa 112. Hjälpen finns och den är till för just dig som mår mycket dåligt.

    Det här är min erfarenhet vid akut hjälp

    mvh Blue Fyrujo

    PS. Red Bababo, skriv några rader när du vill och orkar, jag finns här.

    Trådstartaren

    Hej,

    Det var längesen jag hörde av mig. Vill bara säga att jag inte hoppades att det uppfattades som att jag kritiserade någons svar till mig. Jag försökte bara skriva exakt hur jag tänkte i den förvirrande situation jag befann mig i och ibland uttrycker man sig kanske inte så väl eller tydligt då.

    Jag är iaf väldigt tacksam över alla svar jag fått på mitt ”nödrop”. Går nu på både samtal med psykolog och tar mediciner. Jag känner att jag mår mycket bättre psykiskt nu och har i stort sett lagt kärleksbekymmerna bakom mig. Jag insåg att jag måste bli bättre på att göra medvetna val för att skapa de relationer som jag trivs i. Inte hålla fast vid relationer på ett sätt som kanske är destruktivt för båda. Jag har inte klippt kontakterna helt med någon men jag är tydligare och drar gränser bättre själv på vad jag ger mig in i för typ av relationer. Jag försöker tänka ett steg längre om jag mår bra av att göra på ett visst sätt och om det är värt det.

    Vår familj har också drabbats av ett mycket allvarligt sjukdomsfall. Kanske är det också något som gjort mig mer fokuserad och fått mig att tänka mer på min familjemedlem än att bry mig om mina egna kärleksbekymmer. Jag har nog fått lite perspektiv på saker. Det finns ju inget viktigare än hälsa och vänner. Jag mår naturligtvis dåligt av att min familjemedlem mår dåligt. Vi är alla ledsna och oroliga. Men jag är tacksam att det händer när jag själv inte mår som sämst så att jag kan lägga min energi på att vara ett bättre stöd. Jag försöker också tänka på min arbetssituation. Jullovet har varit dåligt på grund av situationen i vår familj. Vi stöttar varandra och det påverkar inte sammanhållningen i vår familj. Men julen har varit allt annat än lugn och glädjefylld. Så jag kommer tillbaka till kontoret med mer stress än tidigare. Det är ändå något som jag vet orsaken till och som jag tror att det finns en lösning på. Och att jag måste vara snäll och ärlig mot mig själv att saker tar tid.

    Så jag vill tacka alla för er hjälp. Och önskar er en god fortsättning på det nya året.

    Tack själv.

    Det är roligt att se att du mår bättre och att du skaffat verktyg för dig själv, såsom att sätta gränser. Nu har det gått ett tag och du kan se i din startade tråd att när man nått botten, så finns det endast en väg, uppåt. Jag blir så glad av att du skrev igen.

    Ett litet tips: Ibland händer det att man mår dåligt en dag, samma känslor kan komma fram och man blir lite orolig. Tänk då att i morgon är det en ny dag med nya förutsättningar. Att försöka analysera gårdagen leder ingen vart. Det kan ha varit vad som helst som gör att man får en svacka. Se framåt och tänk inte på det dåliga som varit. Det är historia nu. Ta det istället som en erfarenhet, om ej en rolig sådan.

    Skriv gärna igen om ett par månader om du har lust.

    mvh Blue Fyrujo

Visar 11 inlägg - 25 till 35 (av 35 totalt)
34

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.