Vad händer med mig?

God morgon.

Du kan även prata med din läkare som kan skicka en remiss till en psykiatrisk öppenvårdsmottagning. Om du har en skrivare hemma så skriv ut det du skrivit, mina svar behöver du inte ha med. Du har skrivit precis hur du mår, vilket är mycket bra. Du slipper berätta om hur du mår en gång till, med risk att glömma det du tycker är viktigt.

“Jag håller med om att jag egentligen borde ta det lugnt men jag känner att jag måste fullfölja mina åtaganden. Om ett par veckor har jag ännu en utlandsresa i tjänsten. Därefter lugnar det (enligt vad jag vet nu) ner sig. Jag har medvetet inte planerat in så mycket då för att kunna känna efter hur jag mår.”  

Vilket är för dig det allra viktigaste? Ditt arbete eller att få hjälp över ditt mående? Du har planerat in en ny tjänsteresa: Läs din egen tråd om hur du mår, själv kan jag endast råda dig till att delegera tjänstersan då jag själv tycker att du är på gränsen att bryta ihop helt enligt dina egna beskrivningar.

“Jag har bestämt mig för en medelväg när det gäller att träffa den där tjejen jag pratade om (som jag förälskat mig i). Vi har jag en planerad middag när jag reser utomlands. Men jag ska inte påminna henne om den så då kanske vi bara struntar i den. Det är just det mötet som jag tror kommer bli jobbigast. Men jag känner att jag behöver åka för det kan ha inverkan på min framtid.”  

Du känner att du måste åka på din tjänseresa. Andemeningen för den resan får jag till att du är nykär. Jag förstår att du vill träffa henne igen. Vad jag tycker mig läsa i din tråd är att du inte vet om hon har några känslor för dig. Det är lätt att fantisera när man är nykär, man glömmer bort, eller rättare sagt, man tror att det är som man själv tror.

Jag tycker att du borde göra som mitt tidigare förslag. Ring och tala om att du har det jobbigt just nu, och att du gärna träffar henne vid ett senare tillfälle. Du behöver inte tala om ditt mående om du inte vill, du kan säga att det blivit ändringar på ditt arbete. Jag tror att du då kommer att få ett mer utförligt svar från henne. Om hon gärna vill träffa dig senare så kanske dina känslor kan vara besvarade, eller att hon är nyfiken och vill lära känna dig mer.

Vad jag menar när man är nykär är personen helt perfekt. Länk: “Förälskelse är kemi – inte magi”

“Jag vet inte om jag egentligen vill ha det som jag har haft det. Lite mindre känslor, ingen förälskelse, osv. Eller om det jag nu känner är en konsekvens av något som jag kanske känt hela tiden men bedövat på andra sätt. Oavsett kom den senaste utlandsresan och mötet med den där tjejen att röra upp mycket tankar som jag inte kan hantera.”

Visst tror jag att du vill ha känslor, förälskelse, känna tillfreds med sig själv, spännande möten m.m. Att få känna starka känslor som du nu hamnat i, så tror jag själv att du måste vara beredd på att det kanske inte var som du trodde. För tillfället så tror jag att du hjälp att få grepp över dina känslor via en kurator, Case Manager samt en psykiatriker. Jag är övertygad om att du behöver få vila och bygga upp ett starkare självförtroende, distans samt att inse att i nuläget “bara få vara, utan krav”.

Det som jag tycker är mest viktigt i ditt senaste inlägg är din tjänsteresa igen. Att få veta att dina känslor inte blir besvarade. I den senaste tjänsteresan fann du hopp och du blev nykär. Ändå mådde du mycket dåligt totalt sett.

Jag blir orolig inför din nästa resa, och att det inte är som du tror med din förälskelse. Hon kanske vill vara en vän, inget annat. Risken kan vara att du då känner dig ännu sämre psykiskt sätt.

Jag själv skulle, om jag är tvungen att resa, ta reda på hur hon känner för dig innan du åker. Svårt att våga ringa,men ändå bättre än att vara ovetande.

“Jag får se hur det blir imorgon. Men jag förstår vad du menar och ska försöka följa dina råd men jag måste göra saker i min takt.”

Det är självklart att du gör saker i din egen takt. Jag vill endast att du ska få må bra. Desto längre man väntar med professionell hjälp, desto längre tid brukar det ta för att få känna bättring.

Vi hörs igen när du vill och har lust att skriva.

PS. Läste denna tråd innan jag skickade den, jag låter befallande, gör si och så, men det är inte så jag menar.

God morgon,

Jag har nu på morgonen varit i kontakt med vårdcentralen och bett psykologen (som jag haft kontakt med innan att ringa mig). Jag har också varit i kontakt med en annan klinik som jag går till pga av andra problem med kroppen. Jag har en funktionsnedsättning som gör att jag har problem med större delen av kroppen i någon mån. Så inom “det vanliga” hälsokontrollen jag gör på kliniken har jag bett att även få prata med en psykolog. Det kan vara värt att testa då den personen förstår min bakgrund utifrån att jag har andra bakomliggande hälsoproblem som kan inverka.

Jag har även varit i kontakt med en av de organisationer jag jobbar med och berättat för ledningen där att jag inte mår bra och kanske måste ta ett steg tillbaka under en tid. Mitt uppdrag är väldigt mångsidigt och det gör det mycket krångligare när sånt här händer.

Tack för rådet om att skriva ut mina inlägg till dig. Det ska jag göra.

När det gäller resan så är det inte för att jag är nykär. Jag har mindre kontakt med henne nu (jag tror att hon är orolig för att jag inte mår bra och därför tar avstånd). Så jag tror inte den planerade middagen blir av vilket är ok för mig. Då kanske jag inte ens ser henne så mycket på min resa. Resan är viktig eftersom det är eventuellt en kontakt för mig jag kan ha nytta av när jag avslutar mitt nuvarande uppdrag. Så nej, hade det inte varit för att jag trott att det gynnade mig arbetsmässigt så hade jag inte åkt. Det är heller inte direkt kopplat till det nuvarande uppdraget jag har utan mer en chans till en annan karriär. Men om hon fortfarande är inställd på middag vill jag inte avboka. Jag tycker inte om att avboka eller ta avstånd mot folk. Speciellt inte med tanke på att hon är en fin människa som bryr sig om mig som vän. Det känns inte rätt att göra så. Men jag tänker heller inte påminna henne. Hon vet om hur jag mår.

Jag känner mig otroligt ensam. Jag har aldrig gjort det förr. Inte i vuxen ålder. Jag har många som ser upp till mig och en del kanske t.o.m. är avundsjuka på den position jag har. Men det är också en utsatt position (som alla ledar- och chefsuppdrag). Men normalt sett behöver jag inte känna något för det händer något hela tiden. Men nu ringer inte telefonen. Ingen kontaktar mig. Ingen ringer på dörren. Jag har ett par personer, iaf en tjej som bor i Storbritannien, som jag träffat på tjänsteresa. Hon såg på mig när vi träffades att jag mådde dåligt och vi har pratat och skypat. Hon har också haft samma problem. Och med henne är det tryggt och stärkande att prata med. Men nu känns det som att även hon tar avstånd.

Igår sa hon att hon bara skulle äta och sen höra av sig men hon har fortfarande inte hört av sig. Och visst, saker kan inträffa och jag har ingen rätt att kräva att hon ska höra av sig. Men det känns som att de jag haft bra kontakt med, och som hållit mig flytande, försvinner en efter en. Jag tror förstås inte att det är bra att använda vänner som psykologer och det gör jag inte. De ersätter inte psykologer eller tvärtom. Men jag behöver båda.

Anonym skrev:

Hallå där! Har läst allt du skrivit, och känner med dig. Dock, jag har inte mycket att komma med, då våra liv skiljer sig ganska så rejält, och så även ålder. Fast, jag förstår att du har det avskyvärt inuti. Det jag vill få fram, dock, så att du får det ”svart på vitt”, och utifall du inte reflekterat över det. Är att du nämner flera gånger att du inte äter ordentligt. Och om man inte äter, så får man ju känslor av att svimma, och mår överhuvudtaget långt ifrån bra, självklart. Speciellt om man dessutom håller på med fysisk träning. Nu säger jag inte att detta är orsaken till att du mår som du gör, att du inte äter ordentligt. Men frågan är hur mycket det bidrar med, till helheten av det ”avskyvärda” du känner. Frågan är också om det ”ena kan ge det andra”; om du tvingar dig att äta bättre, så kanske trycket inuti lättar och maten smakar godare, och det blir lättare att äta. Åtminstone, och till en början, häll i dig en massa mjölk, i alla fall. Mjölk är som du vet packat av bra ämnen som kroppen behöver, speciellt efter fysisk träning.

 

Hej, ursäkta. Jag såg inte att du svarat. Det hade hamnat i min skräppost. Men ja, mat påverkar ju givetvis men jag tror att jag inte äter för att jag mår dåligt snarare än att jag mår dåligt för att jag inte äter. Men ja, det är ju inte nyttigt precis.

Tack för svaret. Jag försöker få hjälp för ätandet också och jobba med det. Men det är svårt.

God  sen kväll.

Du har varit i kontakt med sjukvården och kontaktat en organisation om att du kanske behöver gå ett steg tillbaka. Du har gjort vad du lovade i början av tråden. Ett steg i rätt riktning tycker jag.

“(jag tror att hon är orolig för att jag inte mår bra och därför tar avstånd).” Så jag tror inte den planerade middagen blir av vilket är ok för mig. Då kanske jag inte ens ser henne så mycket på min resa. Men om hon fortfarande är inställd på middag vill jag inte avboka. Jag tycker inte om att avboka eller ta avstånd mot folk. Speciellt inte med tanke på att hon är en fin människa som bryr sig om mig som vän. Det känns inte rätt att göra så. Men jag tänker heller inte påminna henne. Hon vet om hur jag mår.

Du gör nog rätt när det gäller din nya vän (inna) som du tycker om. Du får se vad som händer. Nej, jag tycker inte heller om att folk tar avstånd. Jag tycker heller att du inte gör fel om du vill påminna henne. Hon kanske tror att du vill vara ifred nu när du mår dåligt och därför inte hör av sig). Kontakta henne själv så du vet hur hon tänker och prata lite grann. Bättre det än att grunna och fundera och kanske sumpa en chans till en bra framtida vän.

“Jag känner mig otroligt ensam. Jag har aldrig gjort det förr. Inte i vuxen ålder. Jag har många som ser upp till mig och en del kanske t.o.m. är avundsjuka på den position jag har. Men det är också en utsatt position (som alla ledar- och chefsuppdrag). Men normalt sett behöver jag inte känna något för det händer något hela tiden. Men nu ringer inte telefonen. Ingen kontaktar mig. Ingen ringer på dörren.”

Det här är lite oklart för mig. Du lever fortfarande tillsammans med din familj med barn (?) “Men nu ringer inte telefonen. Ingen kontaktar mig. Ingen ringer på dörren.”  Menar du att ingen ringer hem till dig, eller kontaktar dig på fritiden? är det rätt tolkat av mig?

Hur menar du när du skriver “Jag känner mig otroligt ensam. Jag har aldrig gjort det förr. Inte i vuxen ålder.” ?. “En del kanske t.o.m. är avundsjuka på den position jag har. Men det är också en utsatt position (som alla ledar- och chefsuppdrag). 

Jag jobbade på samma företag sen jag var 20 år. Jag var där i 37 år anställd, men med olika tjänster på företaget. Under de åren var det endast 2 stycken som jag tyckte passade som chefer. Självklart så finns det personal som är avundsjuka på din position, de kanske endast ser “den goda sidan att vara chef”. Inte utsattheten, svåra beslut, gör jag rätt nu? samt det svåra, att visa att det är jag som är chef, jag har en position där jag kan göra bra eller dåliga beslut, samtidigt att vara det stöd som en chef måste kunna ge sin personal, så företaget kan växa. Så tänkte jag över de chefer jag hade och som passade för sin tjänst.

Nu är klockan 00:04 och läggdags.

Vi hörs nä du vill, hur ofta du vill,

Anonym skrev:

Hej, ursäkta. Jag såg inte att du svarat. Det hade hamnat i min skräppost. Men ja, mat påverkar ju givetvis men jag tror att jag inte äter för att jag mår dåligt snarare än att jag mår dåligt för att jag inte äter. Men ja, det är ju inte nyttigt precis. Tack för svaret. Jag försöker få hjälp för ätandet också och jobba med det. Men det är svårt.

Tack tack!

Jo, jag vet, det där med spamfiltret hos en viss operatör (gissar att du har samma), och som man inte kan kan fixa något med, är ett litet elände. Frågan är vad som triggar i utskicket från Mind.

Jo, jag vet hur det kan vara när man mår som värst och hur svårt det kan vara äta, och hur långt ifrån lustfyllt det kan vara. Och jag misstänkte att det mest var/är så för dig också. Fast, jag vet också hur det kan vara så märkligt att man avstår från att äta bara för att känna att man kontrollerar “något”, när man känner att man tappar kontrollen i övrigt. Och det var mer åt det hållet som jag försökte att formulera mitt inlägg, så att du liksom fick upp ögonen utifall. Men det är inte lätt när man är långt ifrån någon slags psykolog. Såg dock i ett av dina senare inlägg att du i alla fall äter gröt, yoghurt och myssli, och det där är ju ganska så bra mat. Och då också en bra bit ifrån hur jag tidigare såg framför mig hur du hade det med maten.

Sen en annan sak jag vet om, är den där känslan av ensamhet, och hur folk ikring en efter en viker undan. Och hur ledsamt det där känns. Det är också en märklig känsla när man inte riktigt förstår varför, när man vare sig bråkar eller slåss, eller är verbalt otrevlig. Men, kanske är det lite så också, att alla vi människor kämpar med tillvaron på ett eller annat sätt. Speciellt när vi blir lite äldre. Och att det finns allt för lite plats av negativitet från någon annan. Och, man vänder ryggen till. Vilket egentligen är ganska så förlåtligt.

Hoppas det går bra framöver med “hälsokontrollen”. Och att du snart får en tid till psykologen, och att personkemin stämmer.

Anonym skrev:

Tack tack! Jo, jag vet, det där med spamfiltret hos en viss operatör (gissar att du har samma), och som man inte kan kan fixa något med, är ett litet elände. Frågan är vad som triggar i utskicket från Mind. Jo, jag vet hur det kan vara när man mår som värst och hur svårt det kan vara äta, och hur långt ifrån lustfyllt det kan vara. Och jag misstänkte att det mest var/är så för dig också. Fast, jag vet också hur det kan vara så märkligt att man avstår från att äta bara för att känna att man kontrollerar ”något”, när man känner att man tappar kontrollen i övrigt. Och det var mer åt det hållet som jag försökte att formulera mitt inlägg, så att du liksom fick upp ögonen utifall. Men det är inte lätt när man är långt ifrån någon slags psykolog. Såg dock i ett av dina senare inlägg att du i alla fall äter gröt, yoghurt och myssli, och det där är ju ganska så bra mat. Och då också en bra bit ifrån hur jag tidigare såg framför mig hur du hade det med maten. Sen en annan sak jag vet om, är den där känslan av ensamhet, och hur folk ikring en efter en viker undan. Och hur ledsamt det där känns. Det är också en märklig känsla när man inte riktigt förstår varför, när man vare sig bråkar eller slåss, eller är verbalt otrevlig. Men, kanske är det lite så också, att alla vi människor kämpar med tillvaron på ett eller annat sätt. Speciellt när vi blir lite äldre. Och att det finns allt för lite plats av negativitet från någon annan. Och, man vänder ryggen till. Vilket egentligen är ganska så förlåtligt. Hoppas det går bra framöver med ”hälsokontrollen”. Och att du snart får en tid till psykologen, och att personkemin stämmer.

 

Hej igen,

Jo känner igen allt du skriver. Jag tror att jag inte äter är en kombination av att inte maten smakar, ett sätt att kontrollera tillvaron (som du skriver) men också möjligtvis ett självskadebeteende. Jag tänker ibland att jag hoppas att jag tar det för långt. Redan är det många som ser att jag tappat i vikt. Ca 4 kg på drygt en vecka. En dag har kunnat se ut så att jag äter gröt på morgonen och yoghurt med musli på kvällen och inget mer. Igår och idag har jag dock ätit lite lunch men då drar jag ner på annat. Jag är rädd att förlora i muskler för jag tränar mycket. Och det i sig är väl ett ganska dåligt tecken att jag är mer brydd om att tappa muskler än min hälsa.

Och ja, jag har stor förståelse för att vänner drar sig undan. De har heller ingen skyldighet att ta hand om mig. Jag har iaf en tid hos psykologen men inte förrän den 4 november. Det är ändå rätt bra i tiden då jag ska ut på en ny tjänsteresa veckan innan och där jag ska träffa den där tjejen. Jag försöker glömma henne för jag vet att min kärlek inte är besvarat. Alltså försöker att inse att det inte blir mer så att jag kan börja läka. Men hon är också en fantastisk vän. Då är det jättesvårt att hålla avståndet.

 

Jag skriver mer sen. Fick lite tidspress nu. Tack för att du svarade.

Hej,

Jag vill bara göra en liten uppdatering. Det är fortfarande tufft här. Faktiskt värre än tidigare. Kvinnan jag är förälskad i har jag träffat igen. Vi har kommit varandra väldigt nära. Hon har pojkvän men vi säger att vi älskar varandra. Hon har antytt att hon kanske borde vara med mig istället. Hon säger att jag är stilig, fin och sexig. Och vi kysstes och betydligt värre saker än så. Nu ska jag träffa henne igen om ett par veckor då jag åker till hennes stad bara för att träffa henne. (inte jobb denna gång). Men samtidigt säger hon att hon har pojkvän och att det är hennes val. Och det gör fruktansvärt ont att hon kanske går ifrån mig till sin pojkvän. Men jag kan inte släppa henne. Men att gå ut och in i något väldigt fint och sen hamna i djup ensamhet är så svårt. Det blir inte lättare. Så jag vet att hon är intresserad men att vi borde bara vara vänner. Men jag kan inte hjälpa att jag saknar henne och skulle göra allt för att få henne. Och att det är så bittert. Jag vet inte hur jag ska komma över det här. Vare sig hon eller jag vill glömma varandra men det borde vi göra när hon nu har pojkvän. Men vi kommer träffas ibland pga jobb. Jag vet inte vad jag ska göra. Igår mådde jag så dåligt att jag var på väg att åka till psykakuten. Men jag är rädd för att bli hemskickad och att de ser detta som vanligt kärleksproblem. Jag försökte prata med flera vänner som sagt att jag kan prata med dem om jag mår dåligt. De finns på facebook. Men igår ville ingen alls prata med mig. En svarade att han tittade på film.

Till slut fick jag tag på en kvinna som jag har lite jobbkontakt med och hon var väldigt bra mot mig. Vi ska nog fika på torsdag. Men jag orkar inte detta. Har tappat fokus på jobb och inget är roligt i livet längre. Igår orkade jag inte prata med min mamma utan la i princip på luren. Jag känner ingen livslust. Vad ska jag göra?

Hej igen, det var ett tag sen vi hördes av. Jag skrev detta till dig tidigare:

“Visst tror jag att du vill ha känslor, förälskelse, känna tillfreds med sig själv, spännande möten m.m. Att få känna starka känslor som du nu hamnat i, så tror jag själv att du måste vara beredd på att det kanske inte var som du trodde. För tillfället så tror jag att du har ett behov att få grepp över dina känslor via en kurator, Case Manager samt en psykiatriker. 

Du fick även denna länk av mig: “Kärlek är Kemi, inte magi”

Jag svarar dig rakt av och utan att linda in vad jag själv tycker i “bomull”. Jag tror nog att det är det du vill få höra av mig. Du är mycket kär i denna tjej och ditt förnuft är satt ur spel. Du märker inte “varningssklockorna” då de är satta ur spel för dig. Kärlekskänslor är mycket starka då det är ömsesidig kärlek. Dina känslor för henne blir ännu starkare då du inte vet om hon känner likadant för dig.

“Samtidigt säger hon att hon har pojkvän och att det är hennes val.”  [Varning] Hon har antytt att hon kanske borde vara med mig istället. [Varning] Hon säger att jag är stilig, fin och sexig. Jag kan inte hjälpa att jag saknar henne och skulle göra allt för att få henne. [Varning].

Nu talar jag för mig själv som jag nyss skrev, och det är klart att det är lättare för mig att se att du blir utnyttjad, enligt min mening. Till att börja med så bedrar hon sin pojkvän, hon antyder att hon kanske vill bli tillsammans med dig istället. Hon får dig att hoppas på något som jag inte tror kommer att ske. Hon sårar dig redan genom sitt sätt att bete sig illa mot dig och spelar på dina känslor.

Jag skulle inte bli tillsammans med en tjej som bedrar mig, och jag tror att du håller med mig om förnuftet får tala. För mig låter det som ett litet äventyr för henne och som sagt, hon spelar på dina känslor. Om jag var i ditt ställe så skulle jag tvinga mig att avsluta detta “kärleksäventyr”. Hårt sagt av mig, men jag tror att det är det enda rätta för din egen skull.

“Jag vet inte vad jag ska göra. Igår mådde jag så dåligt att jag var på väg att åka till psykakuten. Men jag är rädd för att bli hemskickad och att de ser detta som vanligt kärleksproblem.”

Kom ihåg att starten på den här tråden inte handlade om denna tjej, Du mådde dåligt av en helt annan orsak som bytts ut mot denna tjej och har fått dig att hoppas. Du mår ju lika dåligt eller värre nu av vad jag kan se. Du blir inte hemskickad om du besöker psykakuten, ditt kärleksbekymmer är ju sekundärt för dig, men du måste förstås berätta om det. Gör som du tänkte göra igår, besök akuten så att du på sikt får ett grepp över ditt mående.

“Till slut fick jag tag på en kvinna som jag har lite jobbkontakt med och hon var väldigt bra mot mig. Vi ska nog fika på torsdag. Men jag orkar inte detta. Har tappat fokus på jobb och inget är roligt i livet längre. Igår orkade jag inte prata med min mamma utan la i princip på luren. Jag känner ingen livslust. Vad ska jag göra?”

Du frågar om vad du ska göra, mitt svar har du. De bits inte på psykakuten. Att du även inte känner livslust och inget är roligt längre är inte så konstigt. Det finns en gräns vad man orkar med själv, det finns hjälp att få, så ta emot den.

Till sist för idag. Den här kvinnan som du har lite kontakt med genom jobbet och som du ska ta en fika med på torsdag. Hon kan vara klokare än du anar. Säg inte nej till fikat (tycker jag)

Om du tycker mitt inlägg till dig var för rakt på så säg till, ibland behöver man få raka svar.

 

 

Hej och godkväll.

Jag undrar över hur du tänker om mitt inlägg igår. Du tycker kanske att jag var känslolös när jag skrev hur jag ser på det hela. Jag tyckte att det var nödvändigt att ge dig raka svar angående tjejen som du börjat umgås med, och blivit förälskad i henne.

Du lever just nu på hoppet och jag vill inte att du ska må ännu sämre än när du startade denna tråd. Jag står fast med vad jag tror om hennes kärleksaffär med dig. Hon är otrogen mot sin pojkvän, samtidigt ger hon dig underbara komplimanger som ger dig lyckorus som gör dig oförmögen att se fakta i din affär. Hon antyder att hon “kanske” ska överge sin pojkvän, men har inga problem att vara otrogen med dig.

I klartext så beter hon sig förbaskat illa mot dig, spelar på dina känslor. Hon beter sig ännu värre mot sin pojkvän som är helt ovetande. Du själv hoppas på ett underverk så att det värker i kroppen. Om hon hade varit singel så hade det varit en helt annan sak. Mitt råd till dig är: Tala om för henne på ett rakt men vänligt sätt, att det som varit mellan oss är för dig ett avslutat kapitel, fortsättningsvis är vi endast  vänner om vi stöter på varann genom ditt arbete, och då enbart vänner, inget annat.

Det räcker med att säga detta, krångla in dig av en massa förklaringar. Jag är övertygad om att hon förstår ändå.

Då jag själv är övertygad när jag läst dina inlägg, så kommer hon inte att överge sin nuvarande pojkvän om jag läser mellan raderna. Så det är därför viktigt att du tar det första steget och “gör slut på affären mellan er”.

Fundera på varför jag tycker att du ska agera först. Det finns ett viktigt svar på mitt påstående.

Till sist igen. Jag är ingen expert på relationer, Jag är endast en vanlig människa som vill ditt bästa om hur jag ser på det hela. När man som jag är 60 år så har man både sett och hört saker, erfarenhet och lyhördhet helt enkelt. Jag lider av att du lider och jag vill därför hjälpa så gott jag kan.

Svara när du känner för det

Hej,

Jag ger ett samlat svar/uppdatering då jag har lite svårt att hålla reda på vem som säger vad och vem som frågar vad. Men jag är väldigt tacksam över alla svar här.

Jag vill först förklara läget lite närmare. Jag har blivit invald i en internationell styrelse. Kvinnan jag förälskat mig i jobbar för oss. Jag har dock inget beslutandeansvar gällande hennes lön och förmåner och om den frågan skulle komma upp hade jag fått avstå från att delta i besluten. Så just den delen tycker jag inte är något problem. Dock kommer hon att sitta med på varenda styrelsemöte.

Hon är också en person som jag delat mycket tankar och känslor med. Hon drabbades också av hälsoproblem (som till slut lyckligtvis visade sig vara ofarligt) och där jag var den enda hon berättade för. Jag stöttade då henne givetvis. Så det är en person jag inte bara kan klippa banden till utan vidare. Hade det bara gällt attraktion så hade jag nog kunnat stoppa det hela.

Jag vet att hon har gett mig dubbla signaler vilket är negativt för mig. Jag är också ganska säker på att hon inte kommer lämna sin pojkvän för min skull. Jag ser på det mer realistiskt nu, tror jag. Jag tror att både hon och jag har börjat tänka på att den här relationen måste stanna vid en vänskapsrelation även om det just nu får mig att känna mig lite som en förlorare. Det hade varit enklare för mig om det stannade vid när jag trodde att det absolut inte fanns en chans i världen att hon skulle kunna känna något för mig.

Därför söker jag nu inte kontakt med henne men vill ändå svara henne på ett vänligt sätt. Jag vill inte framstå som att jag lekt med hennes känslor heller för det har jag inte. Jag har aldrig haft så här starka känslor för någon. Men jag vet samtidigt hur dåligt de får mig att må. Och jag vet att hon också vet det. Så jag kan också se nu att hennes inviter till mig är ganska själviska så jag ska försöka att vara vänliga men bestämd tillbaka.

Hon sa häromdagen själv att hon såg fram emot att jag skulle komma till henne på en privat resa (som vi har planerat). Jag var ju inne på att avboka den men jag vill inte göra det eftersom det skulle vara att tappa henne som vän. Och det är alldeles för känsligt för mig att avboka och separera mig från andra som jag faktiskt tycker om. Jag har svårt för separationer. Och jag måste testa något för att komma vidare. Kanske ses vi och det känns inte alls likadant mellan oss längre. Kanske vill vi bara vara vänner. Men jag är ändå någonstans beredd på att resan inte blir av för just nu hör jag inte mycket från henne. Men jag vet att hon är på en resa för att träffa vänner.

Hursomhelst, jag försöker vårda mina närmare vänrelationer istället och fokusera på mitt arbete. Jag mår fortfarande långt ifrån bra men har berättat för min mamma och jag har fantastiska grannar som jag kan prata med.

Jag är inte fri från klumpen i halsen och de mörka tankarna. Men förhoppningsvis kanske jag är på väg att släppa taget om förhoppningarna om henne. Jag vet inte om det är så men jag hoppas det. För när jag ser “nyktert” på det kommer det inte att bli vi.

Jag har också insett att hon faktiskt ÄR roten till mående just nu. Att det faktiskt beror på olycklig kärlek. Visst, mitt mående är alltid väldigt skört men det känns viktigt att inte lägga in för många andra problem i det här. Jag mådde bra före jag blev kär i henne. Så enkelt är det. Det är nog mer att jag inte vill erkänna för mig själv att man kan bli så här fruktansvärt olycklig av att bli kär. Men det kan man ju.

Jag äter kanske något bättre men vikten är den lägsta någonsin i vuxen ålder. Jag brukar också äta mer på helgerna.

En sak jag har funderat över är rädslan av att lämna smärtan bakom mig. Jag har fått höra att jag har lätt för att tycka synd om mig själv och se mig som ett offer. Men vi lever i ett samhälle där vi alla förväntas syssla med vårt eget och vara starka. Då jag upplever känslostormar (från hög lycka till djup olycka) på några sekunder känns det som en trygghet att inte helt lämna offerkänslan. Det är i den jag får stöd. Folk ser inte att jag mår dåligt och när jag är utomhus vill jag egentligen skrika till människor jag ser och be dem om hjälp. Men det gör jag inte. Så det är inte heller så lätt att lämna misären bakom sig. Och sen få det upprivet igen gång på gång.

Tack för alla era synpunkter och idéer.

 

 

Hej. Jag vet nu inte om du avslutat din tråd då du avslutar med “Tack för alla era synpunkter och idéer”

Mitt nickname är “Blue Fyrujo” och det är du och jag som pratat mest med varann.

Igår skrev jag följande: “Fundera på varför jag tycker att du ska agera först. Det finns ett viktigt svar på mitt påstående.”  

Mitt svar är att om du agerar först, så slipper du ytterligare en negativ överraskning. I ditt senaste inlägg så tycker jag att du är mer samlad och målinriktad. Bl.a. att ni i fortsättningen endast ska vara vänner. Då slipper du leva på “hoppet” eftersom du själv redan verkar ha bestämt det så. Är det något annat, så hör av dig

MVH “Blue Fyrujo”

Hej,

Jag har inte koll på vem som svarade mig senast och vad. Jag hade två hyfsade dagar innan allt rasade igen. Jag går ner i vikt, klump i bröstet, sover ingenting!!, och det är absolut ingen som det känns som jag kan prata med när jag behöver det som mest. Psykologbesöket gav inget. Hon hade inga lösningar. Min ångest blir bara värre och jag har hemska självmords- och självskadetankar. Det känns inte som det finns något hopp. Jag kan vare sig sova eller jobba. Mitt liv känns slut. Det värsta är den desperata känslan jag har av att jag måste lämna den här ångestfyllda kroppen. Jag är inte säker på att jag kommer orka. Och jag orkar inte åka till akuten. Allt är bara så mörkt. Varför skulle det bli så här? Jag hade sett fram emot hösten. Nu känner jag mig helt ensam.