Vad händer med mig?

Hej,

Jag är just nu väldigt förvirrad och orolig. Bakgrunden är att jag haft problem med mitt psykiska mående i perioder i livet. I vuxen ålder har jag förstått att jag som barn förmodligen inte heller mådde psykiskt bra, kanske t.o.m. deprimerad. Som barn trodde jag aldrig att jag skulle bli vuxen. Jag kunde inte se mig själv som äldre. Idag är jag strax under 40. Jag har ett bra jobb, bra ekonomi, fått resa mycket, har en bra familj, fått uppleva kärlek tidigare (kommer till det senare), anser mig ha en bra hälsa och tränar ofta. Så det är ju inte undra på att man skäms över att man mår dåligt. Jag har verkligen inget att klaga på.

Men faktum är att jag mår dåligt. Mina “lågperioder” uppstår ofta genom att det är något som drar igång det. Jag upplever att “lågperioderna” kommer oftare och oftare. För några månader sedan drogs det igång av stress på jobb, problem med dåvarande flickvännen och en allvarlig sjukdom i familjen som också gjorde att min mamma vände sig till mig med sin ångest. Jag kan därför inte prata med min familj om hur jag mår.

Men den här gången känns det annorlunda. Jag har gått ner 3-4 kilo på en vecka. Folk har börjat kommentera att jag ser smal ut. Mitt liv har länge kretsat kring mat. Jag har varit överviktig tidigare. Nu är jag väldigt fixerad vid vad jag äter. Jag äter inget med tillsatt socker. Skulle jag få i mig en godisbit får jag ångest efteråt. Jag avstår hellre lunch än att äta onyttigt. Den senaste veckan har varit värst. Jag har knappt ätit något till frukost, hoppat över lunchen totalt och ätit mindre än normalt till middag. Men jag är inte hungrig. Maten smakar inget. Samtidigt tränar jag ändå.

Jag har en ständig klump i halsen som aldrig vill försvinna. Jag är nära att gråta hela tiden. Jag kan inte sova. Det känns som att det kryper i kroppen. Stundtals känner jag mig panikslagen och vet inte vad jag ska göra. Den här gången började det med att jag har blivit kär under ett jobb utomlands. Men det känns så dumt att må såhär dåligt av en förälskelse. I en tjej jag nyss lärt känna. Jag tror inte att det bara är det. Jag tror att problemet är att jag känner för mycket. Någon annan som har det problemet? Jag blir ledsen över saker som andra förstår är på skämt eller inte är menat som jag tolkar det. Just nu är jag så nedtryckt över alla mina känslor att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag har haft en del vänner över internet som jag pratat men nu känner jag att jag inte kan prata med dem längre för jag känner att jag blir för mörk och drar ner dem i min negativitet. Det är inte rätt.

Så jag har börjat skriva ett brev som jag hoppas att jag kan slänga om några veckor. Det är i första hand bara en slags terapi. Att jag kan berätta för någon utan att behöva vara till besvär. Men jag vet inte hur länge jag står ut med det här. Jag har tänkt på den där tjejen oavbrutet sedan helgen. Mitt mående har dock varit dåligt innan det här hände av orsaker som jag nämnde ovan. Jag behövde inte en olycklig förälskelse också. Hon vet hur jag känner. Jag berättade att jag bara behövde säga det. Jag vet redan om att det inte kommer bli något men vill inte höra det. Jag inbillar mig inget. Men trodde det skulle bli lättare av att säga det.

Jag blir arg på mig själv när jag läser hur fånigt och trivialt det här låter. En vän jag litade på sa ungefär att “jag skulle ta mig själv i kragen”. Men vad är det för råd? Hade det varit så enkelt hade jag gjort det redan. Där och då bestämde jag mig för att sluta dela med andra. Jag kan berätta att jobbet där hon och jag träffades var en workshop där jag delade ganska privata saker om mitt liv och hur jag har mått. Så det blev liksom för mycket känslor på alla nivåer. Nu är jag helt överväldigad av negativa tankar. Jag kommer att återupprätta kontakten igen med min psykolog så fort jag kommer hem igen men jag är fortfarande på resande fot och kan inte göra det härifrån. Jag kommer träffa den där tjejen igen om ett par veckor och jag vet redan nu att det blir svårt. Jag har funderat på att avstå men då kommer jag också att ångra mig. Jag ser ingen väg ut ur det här just nu. Jag har meddelat ett par på jobbet att jag inte mår bra men jag måste fungera i mitt jobb.

Jag är så trött på att känna så mycket! Jag tänker även mycket på om jag ens vill leva. Vilka mina framsiktsutsikter är. Allt känns meningslöst och “klumpen i halsen” blir jag inte av med. Det är delvis därför jag också skriver brevet. Jag vill egentligen inte göra det. Jag vill egentligen leva och min familj går just nu igenom hemska saker och de behöver inte ett trauma till. Så det är osannolikt. Men brevet känns ändå som en trygghet. För just nu gör det så ont att jag inte vet hur jag ska orka. Jag fantiserar om att jag ska våga och hur skönt det skulle vara att bli av med oron och klumpen i halsen. Att vara helt problemfri. Jag har gjort mycket i mitt liv redan. Så tänker jag (tyvärr). Med brevet vill jag kunna ge en förklaring om det värsta skulle inträffa. Men jag tror inte att jag kommer att göra det. Jag tror inte att jag skulle våga.

Jag kan tillägga att jag är man för det skrev jag nog inte. Är det någon som har något råd?

Hej. Att få höra ”jag skulle ta mig själv i kragen” är nog ett av det värsta råden att få höra som svar när man mår mycket dåligt. Det betyder att din vän som du har förtroende för, inte förstår hur du mår, troligen för att denne inte själv hamnat i en djup vågdal. Det är då ingen idè att fortsätta samtalen om ditt mående med den prsonen, även om det är din bästa vän.

“Jag har ett bra jobb, bra ekonomi, fått resa mycket, har en bra familj, fått uppleva kärlek tidigare (kommer till det senare), anser mig ha en bra hälsa och tränar ofta. Så det är ju inte undra på att man skäms över att man mår dåligt. Jag har verkligen inget att klaga på.” säger du.

Du beskriver att du har allt som tänkas kan. Hur mycket som du än har materiellt så kan det inte styra dina känslor, att känna sig deprimerad, känna att något fattas dig och ett citat från författaren “Nisse Simonsson” (skaffa alla hans böcker): “Hur kan vi må så dåligt när vi har det så bra” (Boktitel)

Du skriver att du kanske inte ens vill leva längre. Det tror jag att du innerst inne att du vill göra. Du skriver att du känner för mycket, jag vill lägga till att du tänker mycket, oftast negativt, troligen för att du just nu bär på obearbetade händelser, tankar och känslor.

Jag har ett råd till dig, då du känner att livet är meningslöst och inte ens kanske vill leva längre: Jag rekommenderar dig att snarast uppsöka en “Psykiatrisk Akutmottagning”, eller ringa Vårdguiden på Tel: 1177. De kopplar dig vidare till rätt ställe. Om du bor i Stockholms Län kan du få råd via telefon hos Akut Psykiatrisk Mottagning, Huddinge Sjukhus på Tel: 08-585 849 20, de kan även ordna ett läkarbesök samma dag om behov föreligger. Öppettider: Mån-Sön 08:00 – 22:00. Om du bor på anan plats i Sverige så kan de nog hänvisa dig rätt.

Eftersom jag svarar dig genom mina egna erfarenheter så är det jag skriver, råd till dig: Efter att ha läst din tråd anser jaf att du snarast behöver proffesionellt stöd av Psykiatrin. Tveka inte att söka hjälp även om du tycker det kan kännas genant. Du mår så dåligt att du har självmordstankar. Det är viktigt att du talar om dessa tankar.

“Jag blir arg på mig själv när jag läser hur fånigt och trivialt det här låter.” Det är inte fånigt eller trivialt. Många människor som har ett stort behov av hjälp för att räta ut alla sina problem tänker precis som du: “inte kan jag söka hjälp för dessa fånigheter” . Att få hjälp vid ett tidigt stadium gör ofta att du blir frik snabbare. Att älta saker länge kan gör att de känns större än än de var från början.

Jag tycker att din tråd och inlägg får mig att känna: Sök hjälp så snart som möjlit

Du kan svara mig då jag är intressead av ditt val

Anonym skrev:

Hej. Att få höra ”jag skulle ta mig själv i kragen” är nog ett av det värsta råden att få höra som svar när man mår mycket dåligt. Det betyder att din vän som du har förtroende för, inte förstår hur du mår, troligen för att denne inte själv hamnat i en djup vågdal. Det är då ingen idè att fortsätta samtalen om ditt mående med den prsonen, även om det är din bästa vän. ”Jag har ett bra jobb, bra ekonomi, fått resa mycket, har en bra familj, fått uppleva kärlek tidigare (kommer till det senare), anser mig ha en bra hälsa och tränar ofta. Så det är ju inte undra på att man skäms över att man mår dåligt. Jag har verkligen inget att klaga på.” säger du. Du beskriver att du har allt som tänkas kan. Hur mycket som du än har materiellt så kan det inte styra dina känslor, att känna sig deprimerad, känna att något fattas dig och ett citat från författaren ”Nisse Simonsson” (skaffa alla hans böcker): ”Hur kan vi må så dåligt när vi har det så bra” (Boktitel) Du skriver att du kanske inte ens vill leva längre. Det tror jag att du innerst inne att du vill göra. Du skriver att du känner för mycket, jag vill lägga till att du tänker mycket, oftast negativt, troligen för att du just nu bär på obearbetade händelser, tankar och känslor. Jag har ett råd till dig, då du känner att livet är meningslöst och inte ens kanske vill leva längre: Jag rekommenderar dig att snarast uppsöka en ”Psykiatrisk Akutmottagning”, eller ringa Vårdguiden på Tel: 1177. De kopplar dig vidare till rätt ställe. Om du bor i Stockholms Län kan du få råd via telefon hos Akut Psykiatrisk Mottagning, Huddinge Sjukhus på Tel: 08-585 849 20, de kan även ordna ett läkarbesök samma dag om behov föreligger. Öppettider: Mån-Sön 08:00 – 22:00. Om du bor på anan plats i Sverige så kan de nog hänvisa dig rätt. Eftersom jag svarar dig genom mina egna erfarenheter så är det jag skriver, råd till dig: Efter att ha läst din tråd anser jaf att du snarast behöver proffesionellt stöd av Psykiatrin. Tveka inte att söka hjälp även om du tycker det kan kännas genant. Du mår så dåligt att du har självmordstankar. Det är viktigt att du talar om dessa tankar. ”Jag blir arg på mig själv när jag läser hur fånigt och trivialt det här låter.” Det är inte fånigt eller trivialt. Många människor som har ett stort behov av hjälp för att räta ut alla sina problem tänker precis som du: ”inte kan jag söka hjälp för dessa fånigheter” . Att få hjälp vid ett tidigt stadium gör ofta att du blir frik snabbare. Att älta saker länge kan gör att de känns större än än de var från början. Jag tycker att din tråd och inlägg får mig att känna: Sök hjälp så snart som möjlit Du kan svara mig då jag är intressead av ditt val

 

Hej, tack för svaret.

Du har rätt i att jag egentligen vill leva. Men just nu känns det outhärdligt. Jag kommer att söka hjälp så fort jag kommer hem men är på tjänsteresa och måste försöka hålla ihop det så länge.

Jag är rädd att jag ska tappa kontrollen när jag får de stunder där jag blir panikslagen av min ledsamhet och tomhet. Jag är dock inte farlig för någon annan. Det är det ingen risk för.

Det känns också som att alla lämnar en när man behöver dem som mest. Jag har en maktposition. Normalt sett hör folk av sig och vill diskutera, fråga och så vidare. Nu är det helt tyst. Det känns som jag är helt lämnad utanför. Det är otroligt smärtsamt.

Jag vill inte höra att jag kommer över det. När jag tänker på mitt “normaltillstånd” så tänker jag på ett ensamt liv med huvudet nerborrat i arbete. Det fungerar så länge inget stör. Men nu fick jag en riktig käftsmäll om att jag faktiskt saknar kärlek i mitt liv. Riktig kärlek. Det ska också sägas att jag samtidigt som jag fick dessa känslor var på en utbildning där vi skulle delge våra erfarenheter kring utanförskap och andra saker. Det blev så mycket känslor i omlopp. Och det kändes som att jag var den som fortfarande hade problem med det. Alla andra var så positiva.

Jag måste alltid hålla masken men jag är nära hela tiden att bryta ihop offentligt. Så jag har insett att det liv jag lever normalt, och har någon form stabilt känsloliv, inte är det liv jag vill leva. Jag är så trött och förvirrad att jag knappt orkar förklara.

Men tack för ditt långa svar. Jag ska verkligen tänka på det och jag kommer definitivt att söka hjälp. Det är jag inte rädd för. Har gjort det förr.

Hej igen. Det var skönt att höra att du kommer att söka hjälp när du kommer hem. Hur länge vara din tjänsteresa (?) dvs. när kommer du hem (?) Finns det någon annan som kan ta över ditt jobb på din tjänsteresa, eller är det du själv som står högst upp på stegen?

Om det är så att det går att delegera till någon annan inom företaget med liknande position (Maktposition: en högre chef inom ett företag, eller ägare av företaget) så skulle jag beroende på din situation försöka ta mig hem så snart som möjligt.

Du känner en outhärdlig smärta, har en stor press att hålla ihop allting under din tjänsteresa, Du är rädd att tappa kontrollen och känner dig panikslagen då du känner en oerhörd press.

Du skriver: Det känns också som att alla lämnar en när man behöver dem som mest. Jag har en maktposition. Normalt sett hör folk av sig och vill diskutera, fråga och så vidare. Nu är det helt tyst. Det känns som jag är helt lämnad utanför. Det är otroligt smärtsamt.

De frågor som du brukar få, är de arbetsrelaterade ?, vet någon i din närhet att du mår mycket dåligt. ?

Jag reagerar mot: Det ska också sägas att jag samtidigt som jag fick dessa känslor var på en utbildning där vi skulle delge våra erfarenheter kring utanförskap och andra saker. Det blev så mycket känslor i omlopp. Och det kändes som att jag var den som fortfarande hade problem med det. Alla andra var så positiva. 

Du blottade ditt innersta på kursen, troligen litade du på att alla andra skulle göra detsamma. Handen på hjärtat, tror du att alla andra inte hade några problem?, Om jag får gissa, så kan det vara så att de inte vågade, kände att det skulle bli pinsamt, kanske var rädda för visa sitt innersta, kanske inte vågade berätta om utanförskap, då denne var rädd att det skulle börja igen. Det kan ha handlat om vuxenmobbning som är väldigt känsligt och helt enkelt inte vågade berätta.

Du berättade under kursen, pratade du med kursledaren under kursen eller efteråt om alla känslor som kan vara svåra att hantera?. Då jag skriver av egen erfarenhet så tror jag inte på att alla andra var så positiva egentligen. Alla människor bär på erfarenheter, händelser m.m. som man alltid kommer hålla för sig själv. Det är för personen privat område, och det spelar nog ingen roll hur många kurser vi går på. Det kan handla om sorg, saknad starka trauman, man kan ha sagt/gjort något dumt som inte går att reparera m.m.

Jag avslutar mitt inlägg för ikväll, återkommer i morgon, om du ser mitt sista inlägg, kommentera gärna. Och än en gång så är det jag skriver till dig grundat på egna erfarenheter. Jag har haft kontakt med psykiatrin sen jag var 10 år (en händelse) och nu är jag runt 60 år av manligt kön.

PS. Lägg dig på rygg i sängen, ta ett djupt andetag, håll andan ett par sekunder och andas ut långsamt. Upprepa detta 10 gånger. Man behöver inte ligga ner, denna övning kan man göra när man känner att bli uppstressad.

Hej igen.

Läs igenom det du skrivit och försök få det till att en annan person än du själv skrivit meningarna här nedan:

“Idag är jag strax under 40. Jag har ett bra jobb, maktposition, bra ekonomi, fått resa mycket, har en bra familj, fått uppleva kärlek tidigare (kommer till det senare), anser mig ha en bra hälsa och tränar ofta. Så det är ju inte undra på att man skäms över att man mår dåligt. Jag har verkligen inget att klaga på.

“Men faktum är att jag mår dåligt. Mina ”lågperioder” uppstår ofta genom att det är något som drar igång det. Jag upplever att ”lågperioderna” kommer oftare och oftare. För några månader sedan drogs det igång av stress på jobb, problem med dåvarande flickvännen och en allvarlig sjukdom i familjen som också gjorde att min mamma vände sig till mig med sin ångest. Jag kan därför inte prata med min familj om hur jag mår.”

“Men den här gången känns det annorlunda. Jag har gått ner 3-4 kilo på en vecka. Folk har börjat kommentera att jag ser smal ut. Mitt liv har länge kretsat kring mat. Jag har varit överviktig tidigare. Nu är jag väldigt fixerad vid vad jag äter. Jag äter inget med tillsatt socker. Skulle jag få i mig en godisbit får jag ångest efteråt.Jag avstår hellre lunch än att äta onyttigt. Den senaste veckan har varit värst. Jag har knappt ätit något till frukost,hoppat över lunchen totalt och ätit mindre än normalt till middag. Men jag är inte hungrig. Maten smakar inget. Samtidigt tränar jag ändå.“

Håller du med om att denna person “skäms över att må dåligt. Jag har verkligen inget att klaga på.” Jo, du har glömt bort över vad jag själv tycker är viktigare än att i arbetet kämpa sig upp för att nå toppen: Nämligen din psykiska hälsa, inre frid, och inte minst stress. (Länkar från Svenska Wikipedia) Jag har läst en del artiklar om chefer har en anställning och som nått sitt mål, gällande både arbete och privat, personer som klättrat högt upp på chefs stegen har beskrivit, “Nu då?, vad ska jag göra nu med min karriär, Det är väldigt ensamt och tråkigt nu när jag har nåt mitt personliga mål.”

Jag har ännu en fråga då jag är nyfiken över ditt svar. Skulle du må bättre med ett jobb som “vanlig” anställd och jobba mellan t.ex. 09:00-18:00. När arbetsdagen är slut så behöver du inte tänka mer på ditt jobb. Hoppas att du förstår hur jag menar. Du slipper höga krav m.m. Jag ställer frågan för min personliga nyfikenhet, och du behöver inte svara om du tycker min fråga är dumt ställd.

Det viktigaste du skrivit i denna “tråd” är att du ska söka hjälp när du kommer hem. Man behöver inte vara psykiatriker för att förstå hur du lider. Jag blir orolig över att du inte äter men tränar som vanligt ändå. Du måste dricka mycket vatten, och då menar jag mycket per dygn.

Helst skulle jag vilja höra att du genast besöker en psykiatrisk mottagning/Akut på vilken ort du än befinner dig. Hälsan går före vilket arbete som helst.

Skriv gärna när du har fått ork så jag får höra något från dig.

Hej igen,

Jag uppskattar verkligen dina svar och dina råd. Försöker ta till mig dem.

Jag kommer hem på Lördag kväll. Imorgon och på Lördag förmiddag har jag mitt sista möte på den här resan. Jag vet inte riktigt hur jag kommer att må när jag kommer hem. Det gör mig lite orolig.

Mitt mående går upp och ner. Just nu är det dåligt igen. Under dagen idag har det varit ganska ok. Har suttit i möte. Naturligtvis kan jag ju bli sjuk och det får mina medarbetare hantera. Men jag är “högst på stegen” som du uttrycker det och det finns ingen direkt ersättare för mig. Så visst, jag kan åka hem men det skulle inte vara så lyckat för vår verksamhet eller det skulle kännas som ännu ett misslyckande för mig.

Jag har i princip bara arbetsrelaterade kontakter, förutom min omedelbara familj. Jag har fina människor omkring mig som verkligen vill stötta mig men jag kan inte ta den hjälpen från “mina anställda”. Jag har berättat för några om hur jag mår. En del via Facebook då jag haft panik och verkligen behövt prata med någon. Det har ibland hjälpt för stunden men nu har jag insett att jag lägger över för mycket på dem. Jag vill inte vara självisk. De har sina egna bekymmer. Jag har inte berättat för min närmaste familj. Det kan jag inte. Vår familj har drabbats av ett sjukdomsfall det senaste dryga året och att de blir oroliga för mig skulle inte göra saken bättre. Men de har kommenterat att jag gått ner i vikt och att jag ätit dåligt. Men om jag gör det kommer oron till slut tillbaka till mig, precis som att jag fått hantera familjens ångest över vår situation det senaste året. Jag har nyligen brutit upp med min flickvän eftersom inte hon heller mådde bra. På det har jag ett stressigt arbete där min position också kan vara väldigt utsatt. Jag har fått så mycket negativitet från flera olika håll. Jag har berättat för chefen “under mig” att jag inte mår bra. Detta för att ha någon form av beredskap och trygghet om att allt inte bara hänger på mig.

Kursen jag berättade om, där var jag en av utbildarna. Förutom att det satte igång känslomässigt kaos kring de erfarenheter jag har sedan tidigare, så var det också huvudkursledaren (jag var inhyrd utbildare, skulle man kunna säga) som jag fick känslor för. Vi pratade mycket med varandra och hon väntade ofta på mig vid middagar så att vi kunde sitta bredvid varandra. Hon säger att hon är nyfiken på mig och vill ha mig i sitt liv. Men jag försökte hålla lite distans ibland eftersom jag vet att jag har lätt för att misstolka andras beteende och inbilla mig något mer. Jag försökte säga till mig själv att det inte är mer än så men någonstans fick mina känslor eget liv trots allt. Nu kan jag inte tänka på något annat än henne. Och jag vet inte hur hon ser på mig nu efter att hon fått tagit del av mina erfarenheter och mina bekymmer i livet, som jag ju var öppen med på utbildningen (för att jag ville att andra skulle få chansen att lära sig av mig men jag kände att det ändå inte blev så bra). Så ja, mina känslor är i kaos. Jag blev besviken över min insats på kursen och jag blev besviken över att jag inte kom närmare henne. Hon sa också att hon försökte göra mig glad och att jag ibland verkade som att jag var besvärad av henne. Det gjorde mig också ledsen. Det var ju inte alls min avsikt. Mitt problem var ju att mina känslor för henne höll på att bli för starka. Då kände jag mig elak och arg på mig själv att jag gett henne de tankarna.

Jag kommer träffa henne om två veckor igen. Jag vet inte om jag klarar av det. Vi ska äta middag. Men just nu håller jag lite avstånd. Jag vill inte vara en bitter människa som skjuter ifrån mig de personer jag egentligen tycker om.

Tack för dina råd och övningen. Jag ska testa det.

 

 

 

 

 

Jag håller med om det du skriver. Jag har ingen inre frid. Jag känner mig alltid på väg någonstans. En viss nervositet i magen, inte för att jag tvivlar på mig själv (jag är rätt tuff i min arbetsroll) utan för att det känns som att jag inte är klar. Jag avslutade för ett par timmar sedan ett möte. Imorgon bitti kommer jag resa iväg till nästa möte som varar i två dagar. Tror det mötet kan bli ganska negativt.

Jag vet att jag har drygt ett år kvar på min post. Vad jag ska göra sen vet jag inte nu men lite mer stabilitet hade varit skönt. Min telefon är igång dygnet runt. Jag jobbar när jag behöver eller när jag har inplanerade möten. Oavsett vilken tid på dygnet det är. Det är nog inte bra för kroppen.

Jag tränar mycket och tar hand om hälsan på så sätt. Men det handlar nog mer om att jag har dålig självkänsla och är rädd för att bli överviktig. Jag träffar människor när jag tränar och pratar med dem. Hade jag inte haft träningen hade jag nog mått ännu sämre. Men i andra avseenden är det som om jag straffar mig själv. Jag äter inte som jag ska och dricker extremt lite. Utan att avslöja för mycket har jag också problem med kroppen (sedan tidigare) som påverkar mig vad gäller rörelse och mycket annat. Detta påverkar också psyket och hur jag känner att andra uppfattar mig.

Det är svårt att förklara ingående då jag har ett stort kontaktnät och är rädd för att bli igenkänd. Men det är svårt för det finns så mycket jag vill berätta och det är svårt att uttrycka sig när tankarna bara är i kaos. När jag arbetar stålsätter jag mig till 100%. Allt annat blir oviktigt och det är väl så jag i långa perioder har kunnat slå ifrån mig tunga tankar. Jag har svårt med separationer och förändringar och så fort jag inte gör något kommer dessa över mig. Som med den där kvinnan jag förälskat mig i. Hon berättade förresten också att hon väntade med mig vid flygplatsen (kursen var utomlands) för hon ville att vi skulle få lite mer tid tillsammans själva. Det är sådana kommentarer som ställer till det i mitt huvud, när hon samtidigt visar att hon å andra sidan inte är intresserad av mig på det sättet.

Så det är väldigt rörigt. Det går åt så mycket energi just nu för mig att fundera över alla känslor och tankar jag har.

Hej igen,

Är nu på nästa ställe och har haft första dagen av möte. Jag har insett att jag nog inte vill erkänna hur dåligt jag mår. Idag har kanske varit den värsta någonsin gällande mitt mentala mående. Bortsett från en kris för många år sedan kanske men jag minns det mer som en krisreaktion. Då kände jag nog mer en förvirring och rädsla.

Men nu när jag satt på mötet tog jag fram telefonen och antecknade hur jag mådde. Jag mådde så dåligt att jag kände att jag skulle kräkas eller svimma. Folk pratade med mig men jag hörde inte riktigt. Känner en tomhet, som om livet håller på att ta slut. Inte bokstavligen kanske men innehållsmässigt. Och det är mycket som händer nu. Har brutit upp ett förhållande, sjukdom i familjen, mitt uppdrag börjar ta slut i det jag gör nu som arbete. Det var längesen jag hade en lyckokänsla. Och om jag skulle ha korta stunder att jag känner mig lite positiv så är den första tanken “hur länge varar detta?”. Jag kan alltså inte njuta av mina goda stunder utan förbereder mig alltid på att något negativt kommer. Jag ifrågasätter, för första gången kanske på riktigt, om livet har mening. Jag får aldrig vara stadigvarande lycklig och lugn.

Jag är dock tacksam för allt jag fått vara med om i livet. Tanken slår mig om jag levt klart livet redan. Jag har gjort mer i livet än få någonsin kommer att få göra. Men det känns kärlekslöst fast jag vet att det inte är  det. Och det kan jag nog inte leva med. Nu går det ut över jobbet och det är just jobbet som har hållit mig fokuserad och positiv. Nu märker jag t.o.m. hur mina anställda vill ta över vissa saker som jag vet att jag borde göra. För jag klarar det inte.

Jag har morgondagen också med möte men kan där ta en lite anonymare roll. Sen ska jag hem och fundera vad jag ska göra. Jag har en hel del att göra nästa vecka. Det jobbiga är att jag vet att jag borde sjukskriva mig. Men då förlorar jag det enda jag känner att jag är bra på och betyder något för andra.

Jag straffar mig med att inte äta tillräckligt. Jag tänker att jag någonstans försöker svälta mig och hoppas att det fungerar. Eller så är det bara att jag försöker straffa min kropp. Men jag är inte heller hungrig. Maten smakar inget.

Jag har alltid haft mycket drömmar i livet. Lever ofta i fantasier. Så jag försöker rymma från verkligheten ganska ofta. Men jag tar inga droger och dricker inte ovanligt mycket (även om jag tidigare gjorde det möjligtvis).

Jag vet vad du kommer säga, att jag ska söka hjälp, och det ska jag. Men jag åker hem imorgon och funderar på vad jag vill och vad jag själv tror på. Jag vill inte ha mediciner. Jag är rädd för att dem kan lura mig att tro att jag mår bättre än jag gör. Då känner jag hellre av det onda och försöker stå ut. Men jag ska absolut söka hjälp för vill gärna prata med någon. Men nu har jag ingen att prata med. Jag har inte så många vänner och de vill jag inte skrämma bort.

Men nu på eftermiddagen hände också en grej som kickade igång ångesten. Såg den där tjejen jag berättade om på Instagram med en kille. Jag vet inte hur jag ska tolka bilden. Den kunde vara vänskaplig också. Men jag vet att jag kommer få se det hända förr eller senare ändå, att jag förlorar henne till någon annan, så det är väl ok. Men det skapade en plötslig ångest. Men nu funderar jag på om jag borde ta avstånd från henne. Men det känns samtidigt sorgligt för hon är en fin vän. Och då tvingas jag avstå ett viktigt jobb utomlands där jag kommer träffa henne om ett par veckor. Men jag vet inte om det är rätt, vare sig mot henne eller mig själv, att träffa henne. Så det brottas jag med nu.

Anonym skrev:

Hej igen, Är nu på nästa ställe och har haft första dagen av möte. Jag har insett att jag nog inte vill erkänna hur dåligt jag mår. Idag har kanske varit den värsta någonsin gällande mitt mentala mående. Bortsett från en kris för många år sedan kanske men jag minns det mer som en krisreaktion. Då kände jag nog mer en förvirring och rädsla. Men nu när jag satt på mötet tog jag fram telefonen och antecknade hur jag mådde. Jag mådde så dåligt att jag kände att jag skulle kräkas eller svimma. Folk pratade med mig men jag hörde inte riktigt. Känner en tomhet, som om livet håller på att ta slut. Inte bokstavligen kanske men innehållsmässigt. Och det är mycket som händer nu. Har brutit upp ett förhållande, sjukdom i familjen, mitt uppdrag börjar ta slut i det jag gör nu som arbete. Det var längesen jag hade en lyckokänsla. Och om jag skulle ha korta stunder att jag känner mig lite positiv så är den första tanken ”hur länge varar detta?”. Jag kan alltså inte njuta av mina goda stunder utan förbereder mig alltid på att något negativt kommer. Jag ifrågasätter, för första gången kanske på riktigt, om livet har mening. Jag får aldrig vara stadigvarande lycklig och lugn. Jag är dock tacksam för allt jag fått vara med om i livet. Tanken slår mig om jag levt klart livet redan. Jag har gjort mer i livet än få någonsin kommer att få göra. Men det känns kärlekslöst fast jag vet att det inte är det. Och det kan jag nog inte leva med. Nu går det ut över jobbet och det är just jobbet som har hållit mig fokuserad och positiv. Nu märker jag t.o.m. hur mina anställda vill ta över vissa saker som jag vet att jag borde göra. För jag klarar det inte. Jag har morgondagen också med möte men kan där ta en lite anonymare roll. Sen ska jag hem och fundera vad jag ska göra. Jag har en hel del att göra nästa vecka. Det jobbiga är att jag vet att jag borde sjukskriva mig. Men då förlorar jag det enda jag känner att jag är bra på och betyder något för andra. Jag straffar mig med att inte äta tillräckligt. Jag tänker att jag någonstans försöker svälta mig och hoppas att det fungerar. Eller så är det bara att jag försöker straffa min kropp. Men jag är inte heller hungrig. Maten smakar inget. Jag har alltid haft mycket drömmar i livet. Lever ofta i fantasier. Så jag försöker rymma från verkligheten ganska ofta. Men jag tar inga droger och dricker inte ovanligt mycket (även om jag tidigare gjorde det möjligtvis). Jag vet vad du kommer säga, att jag ska söka hjälp, och det ska jag. Men jag åker hem imorgon och funderar på vad jag vill och vad jag själv tror på. Jag vill inte ha mediciner. Jag är rädd för att dem kan lura mig att tro att jag mår bättre än jag gör. Då känner jag hellre av det onda och försöker stå ut. Men jag ska absolut söka hjälp för vill gärna prata med någon. Men nu har jag ingen att prata med. Jag har inte så många vänner och de vill jag inte skrämma bort. Men nu på eftermiddagen hände också en grej som kickade igång ångesten. Såg den där tjejen jag berättade om på Instagram med en kille. Jag vet inte hur jag ska tolka bilden. Den kunde vara vänskaplig också. Men jag vet att jag kommer få se det hända förr eller senare ändå, att jag förlorar henne till någon annan, så det är väl ok. Men det skapade en plötslig ångest. Men nu funderar jag på om jag borde ta avstånd från henne. Men det känns samtidigt sorgligt för hon är en fin vän. Och då tvingas jag avstå ett viktigt jobb utomlands där jag kommer träffa henne om ett par veckor. Men jag vet inte om det är rätt, vare sig mot henne eller mig själv, att träffa henne. Så det brottas jag med nu.

Hallå där!

Har läst allt du skrivit, och känner med dig. Dock, jag har inte mycket att komma med, då våra liv skiljer sig ganska så rejält, och så även ålder. Fast, jag förstår att du har det avskyvärt inuti.

Det jag vill få fram, dock, så att du får det “svart på vitt”, och utifall du inte reflekterat över det. Är att du nämner flera gånger att du inte äter ordentligt. Och om man inte äter, så får man ju känslor av att svimma, och mår överhuvudtaget långt ifrån bra, självklart. Speciellt om man dessutom håller på med fysisk träning. Nu säger jag inte att detta är orsaken till att du mår som du gör, att du inte äter ordentligt. Men frågan är hur mycket det bidrar med, till helheten av det “avskyvärda” du känner. Frågan är också om det “ena kan ge det andra”; om du tvingar dig att äta bättre, så kanske trycket inuti lättar och maten smakar godare, och det blir lättare att äta. Åtminstone, och till en början, häll i dig en massa mjölk, i alla fall. Mjölk är som du vet packat av bra ämnen som kroppen behöver, speciellt efter fysisk träning.

Hej igen. Jag kommer att återkomma till dig i morgon lördag. Det är mycket att läsa och än mer som jag ska försöka besvara på ett bra sätt. Jag kom hem nu kl. 21, och när jag ska ge min syn, så vill jag göra det utan stress.

Vi hörs i morgon, jag lovar

PS. Att få skriva av sig som du gör måste väl ändå kännas lite bättre, att lätta lite på trycket kan inte kännas fel. Att få ut sina känslor i det här anonyma forumet kanske gjort att du orkat med tjänsteresan som äntligen snart är över.

Hej igen, kanske har du hunnnit hem nu.

Du skriver: “Jag har inte berättat för min närmaste familj. Det kan jag inte.”  Jag håller inte med dig på den punkten. “Vår familj har drabbats av ett sjukdomsfall det senaste dryga året och att de blir oroliga för mig skulle inte göra saken bättre.” , “Om jag gör det kommer oron till slut tillbaka till mig, precis som att jag fått hantera familjens ångest över vår situation det senaste året.”, “Jag har nyligen brutit upp med min flickvän eftersom inte hon heller mådde bra. På det har jag ett stressigt arbete där min position också kan vara väldigt utsatt. Jag har fått så mycket negativitet från flera olika håll.” , “Jag har berättat för chefen ”under mig” att jag inte mår bra. Detta för att ha någon form av beredskap och trygghet om att allt inte bara hänger på mig.” 

Jag tycker att det inte finns något alternativt för dig att göra än att berätta att du mår mycket psykiskt dålig, och att du nästan avbröt tjänsteresan, då du nu känner att inte orkar bära mera på dina axlar. Du har även skrivit: ”Jag skäms över att må dåligt. Jag har verkligen inget att klaga på.” Jag hoppas verkligen att du tar kontakt med en psykiatrisk akutmottagning, de har öppet dygnet runt och kan sin sak. Låt sen läkaren avgöra vad som han anser vara bäst för dig. Skriv gärna ut dena tråd och låt läkaren läsa den. Du har beskrivit ditt mående mycket tydligt.

Jag ger dig ett råd som jag bestämde åt mig själv en gång i tiden: Jag bestämde mig för att vara öppen med mitt mående. Jag har varit inlagd på en avdelning, och jag bryr mig inte om det skulle vara någon patient som kände igen mig, denne är ju frivilligt inlagd där själv. Jag har fått en medicin som förhöjt mitt stämningsläge. Just nu tycker jag att du ska försöka släppa på alla dina krav och tänka på det du skrev tidigare: “Du har rätt i att jag egentligen vill leva. Men just nu känns det outhärdligt. Jag kommer att söka hjälp så fort jag kommer hem.”  För mig verkar det som om alla i din närhet (på arbetet och hemma) verkar tro att “du är en person som anses vara stark och löser både dina och andras problem, och även ska klara av alla motgångar, vad det än gäller”.  Enligt vad jag läst i din tråd, så är det inte så längre. Du måste inse att du själv behöver och vill ha hjälp, omedelbart tycker jag.

Jag vet att jag har drygt ett år kvar på min post. Vad jag ska göra sen vet jag inte nu men lite mer stabilitet hade varit skönt. (inte hade, utan det ska bli skönt) Jag tror att det finns saker/utveckla en hobby som får dig att finna din inre frid. Och det kan vara vad som helst. Du har nog inte reflekterat över det, då du jobbat till 110%. Jag själv har vad vi förr kallade “förtidspension”. Jag slutade undvika att svara på frågor om mitt mående. Det fick många att tappa hakan, men även mångadunkar i ryggen, då man visar att man är mänsklig. Bara den saken fick mitt psyke att bli 10 kilo lättare. Hur som helst så blev jag genom min psykiatriker till 100% sjukpensionär.

Även detta känner jag igen: “Jag har alltid haft mycket drömmar i livet. Lever ofta i fantasier. Så jag försöker rymma från verkligheten ganska ofta.”  Gör verklighet av några drömmar, Du har endast ett år kvar att arbeta.

“Jag vill inte ha mediciner. Jag är rädd för att dem kan lura mig att tro att jag mår bättre än jag gör. Då känner jag hellre av det onda och försöker stå ut. Men jag ska absolut söka hjälp för vill gärna prata med någon. Men nu har jag ingen att prata med. Jag har inte så många vänner och de vill jag inte skrämma bort.”  Jag själv har ätit mediciner sen 1980-talet och jag kan erkänna att jag hade liknande problem som du nu bär omkring. Det finns nu så bra mediciner, så hellre tar jag den än att må som jag förut gjorde. När det gäller dina vänner så kommer du att märka över vilka som sluter upp kring dig, de som slutar mer och mer att höra av sig är inte dina riktiga vänner, och dem kan man vara utan.

Din reflektion över: “Men nu funderar jag på om jag borde ta avstånd från henne. Men det känns samtidigt sorgligt för hon är en fin vän. Och då tvingas jag avstå ett viktigt jobb utomlands där jag kommer träffa henne om ett par veckor. Men jag vet inte om det är rätt, vare sig mot henne eller mig själv, att träffa henne. Så det brottas jag med nu.”  Just nu är det ditt mående som är nummer ett, tycker jag. Jag tycker äver att du är i ett stort behov att lägga ditt arbete åt sidan, jag tror att du inte kommer orka psykiskt så mycket mer. En morgon kanske du inte ens orkar kliva upp ur sängen.

Det kommer att visa sig om din nya vän är en riktig vän, och väntar tills du blir psykiskt frisk. Jag tjatar om att du ska söka psykiatrisk akuthjälp och det är för din skull jag gör så, av egen erfarenhet. Jag tror att du under en tid behöver vara ledig, sjukskriven, du kommer nog att få en kurator eller “Case Manger” inom psykiatrin som du träffar och får prata med, kanske en gång i veckan.

Du skrev även: “jag är ”högst på stegen” som du uttrycker det och det finns ingen direkt ersättare för mig.”, “Jag har berättat för chefen ”under mig” att jag inte mår bra. Detta för att ha någon form av beredskap och trygghet om att allt inte bara hänger på mig.”  Om du skulle ta ut ledighet eller bli sjukskriven en tid, minst en månad tycker jag själv, så gör så att du känner dig trygg vid din delegering, då du inte ska besöka din arbetsplats överhuvudtaget. Delegera ansvaret till den person som du har mest förtroende för och litar på. Det låter som om jag ger dig “order”, men så är det inte. Det hela handlar om vad jag tycker och min erfarenhet. Jag hoppas att du inte tycker att jag är brysk mot dig.

Svara gärna när du vill och orkar, jag orkar och jag bryr mig, glöm inte det.

Hej,

Ja, det märks att du bryr dig och det är jag glad över. Det är väldigt fint att du tar tid för att hjälpa en människa du inte känner.

Jag tycker inte att du är brysk. Jag håller med om allt du skriver. Jag mådde ok idag på förmiddagen sen blev jag väldigt låg igen. Det är ofta väldigt små saker som får mig att bli låg. Det är nästan det som är jobbigast. Att då och då ändå få en liten stund när jag mår ok och kanske kan föra en normal konversation med någon. Men de stunderna är just nu väldigt kortvariga.

Imorgon kommer jag vara hemma för att jag har ett planerat läkarbesök (om något helt annat) på eftermiddagen. Då ska jag även ringa till den psykologen jag hade kontakt med på vårdcentralen. Får jag inte tag i henne så får jag söka annan hjälp. Jag håller med om att jag egentligen borde ta det lugnt men jag känner att jag måste fullfölja mina åtaganden. Om ett par veckor har jag ännu en utlandsresa i tjänsten. Därefter lugnar det (enligt vad jag vet nu) ner sig. Jag har medvetet inte planerat in så mycket då för att kunna känna efter hur jag mår.

Jag har bestämt mig för en medelväg när det gäller att träffa den där tjejen jag pratade om (som jag förälskat mig i). Vi har jag en planerad middag när jag reser utomlands. Men jag ska inte påminna henne om den så då kanske vi bara struntar i den. Det är just det mötet som jag tror kommer bli jobbigast. Men jag känner att jag behöver åka för det kan ha inverkan på min framtid.

Men jag håller med dig om allt du skriver. Det är bara så svårt att göra det. Jag känner en nervös, ångestkänsla i kroppen. Jag äter för lite men vet inte varför. Jag har ätit gröt till frukost, ingen lunch och yoghurt och musli på kvällen. Det är allt. Jag har dessutom tränat. Jag tror att jag gör det för att straffa min kropp eller skapa mer smärta/obehagskänsla än den jag hela tiden har i bröstet (känslomässigt).

En del av mina kollegor, både svenska och de jag träffar internationellt, vet om hur jag mår. De visar medkänsla ett tag men sen är jag nog så bra på att “hålla skenet uppe” att de glömmer hur dåligt jag mår. När jag träffar andra så vill jag egentligen skrika att jag mår dåligt och det känns inte som att vi är i samma värld. De är lyckliga i deras värld (behöver givetvis inte vara så men min känsla) och i min värld är det mest mörker. Det gör också att jag inte riktigt hör eller förstår vad de säger till mig. Det känns overkligt på något sätt. Att de kan prata om alldagliga saker.

Jag vet inte om jag egentligen vill ha det som jag har haft det. Lite mindre känslor, ingen förälskelse, osv. Eller om det jag nu känner är en konsekvens av något som jag kanske känt hela tiden men bedövat på andra sätt. Oavsett kom den senaste utlandsresan och mötet med den där tjejen att röra upp mycket tankar som jag inte kan hantera.

Jag får se hur det blir imorgon. Men jag förstår vad du menar och ska försöka följa dina råd men jag måste göra saker i min takt.