Vad är det som händer i mitt huvud?

Är ny här och tänkte prova och se ifall detta är något för mig. Jag är gripen av en ångest attack och det får mig att bete mig så konstigt. Jag är så arg! Samtidigt är jag så rädd. Min ilska ber till mig att jag ska ta mitt liv, även om jag vet att det aldrig kommer hända. Det är en fantasi. Mitt huvud känns som snurrande spiral och ju snabbare den snurrar fest mer stress och ångest känner jag. Ibland skrattar jag. Ett sånt galet skratt en dålig ond människa i en serie skrattar. Det är fån läskigt, det känns som om jag håller på att bli galen. Jag ska ju bara ha depression, vad fan är detta?

Jag önskar att jag kunde gråta ut det. Det känns som om jag bara kunde ha ett ordentligt gråt så kunde jag få den här känslan ur mig. Men jag kan inte, hur mycket luft jag än trycker ut ur lungorna kommer inga tårar. Jag brukade använda självskada för att hjälpa gråta när jag var yngre, men det får jag inte göra längre. Så istället ligger jag här med den tomaste blicken jag någonsin sett, väntar på nästa gång jag ska gå till terapi, Rädd för mig själv, arg på mig själv.

Det är inte alltid så här. Detta är de mörkaste punkterna i mitt liv. Jag vågar inte prata om dem, det är för tungt för dem att höra. Men jag kan ha det mycket bättre, jag kan ha kul och jag älskar mina vänner och min familj. Jag jobbar sakta men säkert igenom min utbildning. Idag är bara en sådan dag då galenskapen ligger väldigt nära.

Detta är definitivt ett rop på hjälp. Vad är detta? Jag förstår inte! Varför skrattar jag? Varför kan jag inte känna mina egna känslor? Varför hatar jag mig själv så mycket? Varför kan jag inte gråta? Är detta vanligt för depression? Är jag kanske galen på riktigt? Är det normalt att tänka på det här sättet? Jag är så förvirrad.

[Green Kamepo]

Känner exakt likadant.

Tar inte lång tid innan den mörka rösten i mitt huvud säger till mig att jag hatar mig själv, hatar mitt liv, jag vill fan ta mitt liv osv.

Jag har inga sådana planer, men han har.

Var inne i en väldigt mörk period 3 år sen, känns som jag är påväg in igen.
Kommer ihåg att när man är där inne så fungerar hjärnan riktigt konstigt, är jag där ännu.

Försöker jobba med att jag vet är det är sjukdomen som är där.
Försöker med avslappningsövningar
Försöker med kbt tanke övningar

Men det slutar inte.

Känns det igen?

Ja, det är bara så förvirrande. Att vara deprimerad är jag vän vid. Men den här känslan av paranoia och och och att jag tappar kontakten med verkligheten är ny för mig. Jag tror alltid att någon står bakom mig, jag hade en liten hallucination där jag trodde att jag hörde ett ljud men som försvann så fort jag blev medveten om den. Jag skakar och blir mer och mer apatisk. Plus behovet av att skratta. Jag börjar misstänka att kanske är det att jag inte lämnar huset som har drivit mig halft till vansinne.

Det är obehagligt, det skrämmer mig och, ja