Vad är det som händer?

[Teal Nikija]

Senaste månaderna har verkligen varit tuffa. Har numera ångest varenda dag, även fast den såklart är mycket lindrigare vissa dagar, men den är alltid där. Jag har även börjat drabbas av väldigt drastiska dippar i humöret igen, vet inte vad jag ska kalla det. Var med om liknande saker för typ ett år sedan, men det känns som att det eskalerar nu.

Kan vara helt okej ena sekunden och andra så bara väller mörkret över mig och jag blir helt förlamad av ångest. Ligger bara mitt på golvet i timmar för mina ben orkar inte bära upp mig längre. All livslust bara försvinner på en sekund och allt jag tänker på i den stunden är hur mycket jag vill dö, men det finns inte ens ork kvar i kroppen för att kunna ta livet av mig. Detta kan triggas av olika saker, tex att jag kollar för länge i spegeln på en dålig dag. Men det kan också komma helt oväntat, typ när jag står och lagar mat eller kollar på film. Förut hände det ofta i skolan, då slutade det ofta i grova panikattacker och jag skickades hem.

Men det lustiga är att nu förtiden kan jag ligga helt förlamad på golvet i typ nån timma, men sedan helt plötsligt blir det bra igen? Som om ingenting har hänt. Det gör mig så förvirrad, hur kan man gå från att känna sig djupt deprimerad och självmordsbenägen till att må helt fine på bara några sekunder? Är det normalt?

Senaste gången detta hände var för två dagar sedan, och jag tror inte att det har spårat ur såhär mycket någon gång. Hade jag kunnat röra på mig hade jag 100% ringt min bästa vän och sagt hejdå och sedan hade jag svalt varenda piller vi har hemma, men hela jag var som nedtyngd av bly. Det gjorde så ont i bröstet men jag kände mig så obehagligt tom på samma gång, och tårarna bara rann som floder. Jag kan inte beskriva hur det känns i dessa stunder, det är bara ett ofattbart mörker. Men efter typ två timmar eller något lättade dimman helt plötsligt och jag fortsatte min dag som om ingenting hade hänt.

När jag gick hos kurator för nåt år sedan när jag hade liknande problem så beskrev jag detta för henne, men hon skyllde bara på att det var “mina hormoner som spökar”. Hon trodde också på att det med största sannolikhet berodde på att jag hade brist på något, så hon skickade mig till en läkare, två gånger. Men det visade sig att jag hade helt normala värden (som väntat). Efter det gick jag aldrig till henne något mer, hon visade ganska tydligt att hon inte ville ha mig där. Efter det har jag slussats mellan flera kuratorer, och nu väntar vi på att få kontakt med BUP.

Beror detta verkligen på hormoner? Om inte, vad kan det bero på? Jag övertänker säkert detta, det kanske inte alls är så farligt som jag tror. Men det är otroligt läskigt oavsett. Det är som att jag helt tappar kontroll över min egen kropp och hjärna. Vill inte att det ska fortsätta såhär, men det känns helt hopplöst. Om någon har upplevt samma sak vill jag jättegärna veta, känner mig väldigt ensam i detta.
Men ja, jag övertänker säkert.

Tack så himla mycket ifall du orkade läsa ända hit.

[Blue Burojo]

Jag upplevde samma när jag var yngre, är 20 år nu. Folk runt mig sa också att det var hormoner/brist på något då jag aldrig var ärlig med hur illa det faktiskt var.

Jag hade en “plan” för hur jag skulle dö, men fick också stunder där jag kände att om jag hade orkat skulle jag göra det där och då. Som tur är kom inte orken och jag gjorde det inte.

Att du känner att det plötsligt kan kännas helt ok tror jag är normalt, jag (och några jag känner) har varit med om ungefär likadant.

Om jag hade kunnat ge något råd till den yngre versionen av mig skulle det vara att våga vara ärlig med kuratorer/psykologer! Oavsett om du ber om en extra tid i väntan på att du får komma på BUP eller om du orkar vänta tills dess – var så ärlig som du kan. Jag ljög så extremt mycket om mitt mående och önskar än idag att jag hade varit ärlig från början,  för nu när jag är äldre blir det nästan automatiskt att jag försöker ljuga då det är så inlärt.

Du kommer klara det här, jag tror verkligen det. Bara att du skriver här visar att du är medveten om att dina tankar inte är bra och det hjälper mycket. Jag tror på dig <3