Vad är det jag lever för egentligen…

Jag vet inte vad det är jag lever för, jag är alltid ensam och har ingen att prata med. Jag förlorade alla mina vänner när det tog slut mellan mig och min sambo för ungefär 18 månader sedan.

Mitt självförtroende är helt i botten och jag skadar mig själv varje dag. Jag har en tid bokat på psykiatrin men den är inte förrän om tre veckor och jag vet inte hur jag ska klara mig i tre veckor utan någon att prata med.

Jag har redan försökt ta livet av mig en gång och jag är rädd att jag ska försöka göra det igen. Jag sitter hemma i soffan och funderar på olika sätt att kunna ta livet av mig. Jag har slutat titta mig för när jag går över gatan och när jag kör bil så håller jag aldrig hastigheten utan jag testar alltid gränsen med hur fort jag kan köra och jag känner hur jag glider iväg i mina egna tankar och blir ofokuserad men ändå så trycker jag ned gaspedalen mer och mer.

Jag vet inte längre vad jag ska göra, det känns som om mitt liv går ut på att försöka hitta på nya sätt att kunna skada mig själv på och jag skäms över att jag skadar mig själv så ofta men det är enda gången som jag känner något annat än mörker.

Oj du verkar ha det verkligen jobbigt just nu. Bra att du tog kontakt med psykiatrin.

Du säger att du inte har några vänner… när ditt förhållande med sambon tog slut… Har ni varit tillsammans länge?

 

Anonym skrev:

Oj du verkar ha det verkligen jobbigt just nu. Bra att du tog kontakt med psykiatrin. Du säger att du inte har några vänner… när ditt förhållande med sambon tog slut… Har ni varit tillsammans länge?

Jaa vi var tillsammans i sju och ett halvår och bodde tillsammans i ungefär sex år.

Jag saknar honom jättemycket och jag förstår inte hur jag kan göra det eftersom han aldrig var snäll mot mig och gjorde min anorexia och depression starkare men ändå saknar jag honom… Jag förstår det inte…

Din värld har gått sönder för att ditt förhållande med din sambo tagit slut. Det är tungt och det är väldigt jobbigt att inte ha någon att tala med.

Du kan försöka ringa Jourhavande medmänniska

– de har telefontid 21.00 – 06.00 på telefon 08-702 16 80

Jourhavande medmänniska har en realtidschatt som du kan skriva till via den här länken 

Chatten är öppen samma tider som telefonen.

Du kan oxå vända till dig den församling där du bor för att bli hänvisad till en kurator som kanske kan prata med dig innan din tid i vården (för många församlingar har diakoner som är utbildade kuratorer och som är bra att prata med).

Det finns många som varit i din situation här på Forumet och de kan dela med sig av hur de klarade av sin tillvaro. Så fortsätt att skriva här är du snäll.

Har du självmordstankar så kan du vända dig till MINDS självmordslinje. Den har telefontid dagtid 06.00 – 24.00 varje dag och har telefon 90101

Självmordschatten har öppet samma tider och du hittar den i länken här 

Vänliga hälsningar

MIND moderator

 

Anonym skrev:

Jaa vi var tillsammans i sju och ett halvår och bodde tillsammans i ungefär sex år. Jag saknar honom jättemycket och jag förstår inte hur jag kan göra det eftersom han aldrig var snäll mot mig och gjorde min anorexia och depression starkare men ändå saknar jag honom… Jag förstår det inte…

Det är väl inte så konstigt  – jag var själv ihop med en person som slog och misshandlade mig psykiskt under ett tag. För min del handlade om att jag var van vid den sortens människor från min familj så det var spelregler jag kände igen.

Vad är det som du får ut av den typen av relation?

Anonym skrev:

Det är väl inte så konstigt – jag var själv ihop med en person som slog och misshandlade mig psykiskt under ett tag. För min del handlade om att jag var van vid den sortens människor från min familj så det var spelregler jag kände igen. Vad är det som du får ut av den typen av relation?

Även fast han ignorerade mig stora delar av vårt förhållande så kändes det bra att någon ville ha mig.

Nu när jag är ensam speciellt eftersom han tog hunden när det tog slut så känns det som att jag kommer vara ensam resten av mitt liv.