Jag har under snart tre års tid brottats med depression, medelsvår. För ett halvår sedan fick jag diagnos utmattningssyndrom och har påbörjat gruppbehandling för det. Ett steg fram och två tillbaks.
Det jobbiga är att jag är öppen mot familj och vänner och försöker använda verktygen behandlingen gett. Men när det väl kommer till kritan fattar ändå ingen varför jag måste vila, inte orkar hänga med osv. Inte ens sambon, tyvärr. Jag orkar inte slitas mellan att försöka bli frisk och att göra andra nöjda och glada.
I dagsläget känns det som att jag aldrig kommer att komma tillbaka igen. Funderar tom på separation för att få lugn och ro i livet.