Ut ur mörkret

Jag söker er som hittat ut ur mörkret. Ni som lyckats simma upp till ytan och tagit er upp i livbåten. Ni som utmattade kravlat upp på stranden sett solen gå upp, utmattade och trötta efter lång tid vilse till havs ändå hittat tillbaka till hoppet och livet. Min man har under hela sitt liva kämpat med depression. Han har nu varit sjukskriven för depression i 3 år och han kämpar hårt med självhat och självmordstankar. Bemötande från psykiatrin har varit varierat och stundtals rent ut sagt skit. Sen ett år tillbaka har han dock en väldigt bra läkare. När vi kom till henne för snart ett år sedan var min man väldigt uppgiven och han sa till mig att han max ger detta ett år. Längre orkar han inte säger han. Den fruktansvärda och dödliga sjukdom är som hemsk elakartad tumör. Efter en mängd olika mediciner så står nu hoppet till ECT och den första behandlingen är bokad, Han är rädd och jag är rädd för vad som kommer hända om detta inte hjälper. Vad är era erfarenheter?

 

Hej,

Jag har inga egna erfarenheter, men växte upp med en deprimerad mamma som genomförde ca 8 självmordsförsök innan hon fann sin väg. (Jag var ca 11-år när hennes försök upphörde och livet återvände)
Det finns nog inte en antidepressiv medicin hon inte provat… vändningen för henne kom när hon aktivt intresserade sig för sin egen sjukdomsbild och bildade sig en egen uppfattning om sakernas tillstånd.
I förlängningen ledde det till att hon vidareutbildade sig till mentalskötare,

Ingentig är enkelt, varken som depressionens huvudaktör eller som dess bisittare.
Men så länge det finns liv så finns det hopp!

Jag önskar Er allt Gott<3

 

Tack för ditt svar! Det ger hopp! Vet du vad som fick henne att överhuvudtaget orka förändra? Resan mot ett bättre och lyckligare liv började med att han försökt hitta kärnan till varför han alltid känt sig annorlunda och var hans “mörker” kommer ifrån. Han fick då diagnosen add och autistiskt spektrum. Tyvärr hade han under många många år försökt på många olika sätt kompensera för sina svårigheter och orken tog slut. Depressionen bet sig fast.

[Indigo Qugimo]

Din man kan ju ändå vara glad att han har dej vid sin sida.Jag har ju kämpat med kronisk depression hela livet,tror jag åtminstone.Men jag har gjort det på egen hand.Mitt sätt att orka vidare har varit att alltid se till att ha något att göra,att alltid aktivera mej,distrahera hjärnan och fokusera på något.Det har fungerat för mej,även om livet tyvärr har varit lite likgiltigt för mej.Jag har försökt leva för de korta glimtar och ögonblick,när livet ändå varit någotsånär uthärdligt.Jag tror att misstaget många gör,är att man känner att man måste vara som alla andra,annars blir man inte accepterad.Att lära sej att vara sej själv kan ta tid,särskilt om man inte är,eller inte vill vara,som alla andra.