Jag är 26 år, bor fortfarande hemma hos min pappa som jag inte alls har en särskilt bra relation med. Jag har varit deprimerad i princip hela mitt liv, blev mobbad i skolan osv, men det var först när min mamma gick bort 2018 som allting verkligen rasade.
Har inte lyckats göra något alls med mitt liv sen dess, men samtidigt är det liksom inte som att jag bara gett upp? Jag har genuint försökt att hitta något att leva för. Går i terapi vilket inte funkar eftersom jag hela tiden ljuger över hur jag mår. Har gått hos PT eftersom träning ska hjälpa dig att må bättre när du är deprimerad, funkar ej. Har snart pluggat klart på universitetet, men bryr mig inte alls om det jag pluggar till och känner inte att jag kan byta inriktning eftersom 1) jag är så pass gammal (vilket min pappa ständigt påminner mig om) och 2) har ju inga intressen ändå. Inget drömjobb, inga hobbies. Inget. Plus att det är skitsvårt att ständigt hålla uppe tempot som universitet kräver så mina betyg är ju inte bäst. Allt jag vill göra är att sova. Jag är så jävla trött hela tiden och det är så nära döden jag kan komma utan att faktiskt dö för jag klarar liksom inte ens av det. :/ Men när jag väl kommer in i mina perioder av sovande så är det enda man får höra “du är bara lat”, “ryck upp dig”. Orkar inte.
Det finns inget som får mig att vilja hålla mig kvar på jorden. Känner mig bara som en besvikelse till allt och alla, speciellt mig själv. Har inga vänner, ingen partner – är fortfarande oskuld för jag har så pass dålig relation till min egna kropp att jag inte låter någon se den. Det är så patetiskt!! Lever endast för min syster och för att jag inte vill ge min familj det traumat att hitta min döda kropp liggandes någonstans och jag känner typ att dom bara skulle bli ännu mer besvikna på mig? Does it make sense?
Ugh, jag vet inte. Har ni tagit er igenom något sånt här? Hur? Eller hur får man bara modet att faktiskt göra slut på saker och ting? Hjälp.
