Tungt och meningslöst

Igår hamnade jag i min “depression” igen. Vet inte om jag kan kalla det depression, eftersom det oftast bara håller sig i 5 dagar och som mest en vecka, men jag blir verkligen deprimerad. Allt är svart, allt känns tungt och jag orkar knappt ens gå upp ur sängen, och om jag är tvungen att lämna hemmet krävs all min kraft för det tar emot så jäkla mycket. Överväger verkligen om det ens är värt att leva längre, men innan jag vet ordet av så vaknar jag upp igen efter ett par dagar med världens jäkla motivation och energi och självkänsla.

Men ja, igår som sagt vaknade jag upp på sisådär humör som bara blev värre under morgonen, blev så att jag valde att hoppa över första lektionen i skolan. Men sedan typ tjugo minuter innan jag skulle gå iväg på nästa lektion hade det blivit så dåligt så jag bröt ihop fullständigt och bara grät helt jävla okontrollerat. Så jag stannade hemma. Var ute hos hästen efter lunch, och det lyfte verkligen mitt humör, han är den enda som får mig på bra humör när jag är deppig. Men jag känner ändå den underliggande ångesten, trots att jag till viss del är glad när jag är med honom.
Senare när jag kom hem låg jag på golvet i vardagsrummet och lyssnade på musik i totalt mörker, för allt annat kändes helt meningslöst. Dröjde inte länge förrän jag bröt ihop igen och grät tills jag lyckades säga åt mig själv att sluta. Somnade ganska tidigt för jag var helt jävla slut.

Så idag vaknade jag och mådde sjukt dåligt. Men jag gjorde mig en god frukost och den obligatoriska koppen kaffe, i hopp om att jag skulle må lite bättre efter det, men nä såklart blev det ju värre. När pappa hade kommit (han måste alltid hämta mig på mina deppiga mornar för annars kommer jag inte iväg till skolan) sa jag att jag inte skulle kunna vara i skolan idag för jag mådde så jävla piss. Då snackade vi, och jag grät. Efter mycket om och men slutade det i alla fall med att jag stannade hemma idag igen. Det tog bort en liten tyngd från mina axlar och jag lyckades faktiskt få lite skoljobb gjort hemifrån. Dock prioriterar skolan ens närvaro före skoljobbet, vilket är så sjukt vrickat. Skulle liksom vara så bra för mig om jag kunde jobba hemifrån när jag mår såhär pass dåligt, men sedan är det ju klart att jag vill vara närvarande i skolan när jag faktiskt klarar av det psykiskt.

Har redan druckit tre koppar kaffe idag, men överväger att göra en till för jag är så otroligt trött. Vet dock att det inte kommer göra någon skillnad, men det skulle ändå sitta fint. Sitter och skriver allt detta nu för att jag kände att jag verkligen behövde skriva av mig. Hela kroppen känns så tung, så jag hoppas väl på att den ska kännas lite lättare efter jag har skrivit här. Men det vet jag inte. Känns lite meningslöst. Livet känns allmänt meningslöst.

Överväger gång på gång ifall det ens är värt att leva, känns som att jag kommer vara fast i den här loopen av höga toppar och djupa dalar för alltid. Känns som att jag alltid kommer vara ostabil. Igår öppnade jag en snap från gruppen jag och mina kompisar har, och då hade en av mina kompisar skrivit att det skulle varit helt smärtfritt att bli påkörd av ett tåg eftersom att det går så fort, vet inte hur hen kom in på det ämnet. Men hur som helst blev jag väldigt triggad av det. Sedan när jag var på väg till hästen cyklade jag då över en gammal järnväg som inte längre är i bruk, och jag kom och tänka på det. Kände verkligen ångesten i magen och jag ville bara skrika. Kändes som att mina armar på cykelstyret skulle tappa all kraft, de var så skakiga. Dock skulle jag aldrig vilja bli påkörd av ett tåg. Jag skulle valt att ta en överdos. Men än kommer jag inte dö, det vet jag. Inte så länge jag har hästen. Han är min skatt.

Aja, ville bara skriva av mig. Vet inte hur många som brydde sig om att läsa, men om du gjorde det, tack för din tid.

Det är väl ofta därför vissa tycker att livet är tungt och meningslöst för att man inte har en meningsfull tillvaro. Det är väl det man först och främst måste försöka få. Livet är inte lätt, men det ingår även att känna smärta, det är känslor som man måste hitta sätt att hantera. Det är inget fel att känna, mycket eller lite, och ingen anledning att inte vilja leva. Det vore mer tragiskt att gå genom livet och inte känna någonting. Det vore som att vara levande död. Fortsätt vara i stallet och umgås med hästen, hitta sätt att hantera tankar och känslor, och lev livet. Känslor kommer och går. Det ingår i att vara människa. ☔️