Trodde aldrig jag skulle hamna här.

Som rubriken lyder så trodde jag aldrig att jag skulle hamna här. Hamna i botten av botten. Så djupt ner att jag inte ser något ljus längre. I isoleringen med endast mig själv. Att känna mig så ensam trots människor runt omkring mig.

Jag är en tjej på 22år. Utåt sett har jag alltid varit den självständiga som klarat sig själv. Som gillat att klara sig själv. Jag har haft en underbar familj och är i princip uppvuxen i trygga miljöer. Trots detta har jag på något sätt alltid känna mig ensam och aldrig riktigt som att jag har passat in. Inser att jag nog länge lidit av viss ångest. Jag har aldrig pratat med någon om detta så det är väl allt detta som väller över mig nu. Jag som trodde att jag kunde smita från det. Dum som man är. Nu det sista trodde jag dock att jag hade hittat rätt. Hittat rätt umgänge, rätt plats, rätt stil, ja allt som fick mig att vara lycklig. Men icke. Jag började studera i våras och efter endast någon vecka valde jag att hoppa av då det var tuffare att studera på universitet än vad jag trott. Efter det har allt eskalerat. Blev så oerhört stressad av mitt ”misslyckande” vilket har lett till att jag har sagt upp mig från mitt nuvarande jobb, börjat prata med alla om mitt dåliga mående och nu börjat skämmas. Jag är i upptrappningen av antidepp och vet att det kan bidra till ökad ångest osv. men detta är inte hållbart. Jag skämma så oerhört. Börjar isolera mig mer och mer och trackar även ner på mig själv mer och mer. Vill bara ha en nystart. Vill bara göra om och göra rätt.

Jag känner igen mig i mycket av det du skriver, jag är 23 år gammal och hoppade också av en utbildning p.g.a. ångest och att jag helt enkelt kände mig förvirrad över livet.

Jag började må bättre när jag på avstånd tittade på vad vi människor gör och hur det är omöjligt att passa in i dagens komplicerade och ytliga samhälle. Det viktiga i livet är att umgås med nära och kära och vara där för dem. Det viktiga är ens intressen, hur man verkligen vill leva och något så enkelt som en kopp kaffe i solen utan stress. Personligen fick jag ett intresse för naturen och vilken lugnande effekt det har, men det kanske inte är något för alla.

Man måste inte arbeta heltid. Man måste inte köpa den nyaste bilen. Man måste inte imponera på alla. Jag inser värdet med pengar och civilisation men jag tänker aldrig igen låta mig fastna i samhällets ekorrhjul. En morgonpromenad i skogen ger mig mer än det sociala spelet någonsin kunde.