Tråd för alla som upprepade gånger "kraschat" och hamnat i depression/utbrändhet

Vet inte om det redan finns en sån här tråd, men jag tycker att det kunde vara intressant att få ta del av andras erfarenheter av att “krascha” och hamna i depression/utbrändhet.

Själv har jag kraschat två gånger och nu senast för några månader sen.
Jag är man, 38 år, jobbar inom handels och bor i Lilla Edet utanför Gbg.

Har inom mitt arbete tagit på mig mer och mer ansvar och upplevde att det tillslut tog stopp…
På nått sätt så blev allt för mycket och det hela resulterade i sjukskrivning och slutligen uppsägning.

Anonym skrev:

Vet inte om det redan finns en sån här tråd, men jag tycker att det kunde vara intressant att få ta del av andras erfarenheter av att ”krascha” och hamna i depression/utbrändhet. Själv har jag kraschat två gånger och nu senast för några månader sen. Jag är man, 38 år, jobbar inom handels och bor i Lilla Edet utanför Gbg. Har inom mitt arbete tagit på mig mer och mer ansvar och upplevde att det tillslut tog stopp… På nått sätt så blev allt för mycket och det hela resulterade i sjukskrivning och slutligen uppsägning.

hej! Jag har gjort detsamma. Nu sambo med andra barnet på gång. Har kommit förbi min andra krash och lärde mig först efter andra gången faktiskt. Efter att jag blev bättre första gången ville jag bara skaka av mig allt och bli som vanligt igen med ännu mer energi. Startade eget bolag och skulle visa mig själv att jag var starkare än någonsin. Tog 9 månader sen rätt in i skiten igen, 12-14månader av utmattning och depression. Nu tänker jag till slut annorlunda på riktigt

Hej!

Tack för att du ville dela med dig! Det var en intressant historia! Bra att du har tagit dig upp!
Hur upplevde du din andra krasch? Var det svårare att komma upp ur den än första gången?

Jag upplever det som att jag har kraschat djupare nu andra gången..

Jag har kraschat ett antal gånger, känns som att jag alltid gör det till slut. Har mått dåligt i depression, ångest, ätstörningar, PTSD och en hel del annat efter mycket jobbiga upplevelser under uppväxten. Har inte fått nån hjälp trots att jag kämpat SÅ många år för att få det, så jag har försökt kämpa själv. Har studerat, tagit examen, jobbat, men det funkar bara ett tag. Klarar av att jobba kanske 6 månader till ett år, sen kraschar jag totalt. Mår dåligt, är sjukskriven nåt år, inser sen att ingen annan kommer hjälpa mig det minsta och har då inget val än att börja jobba igen för att kunna försörja mig, så börjar det om igen.

Jag är kvinna, 28 och jobbar i vården (rätt hög position).

Anonym skrev:

Jag har kraschat ett antal gånger, känns som att jag alltid gör det till slut. Har mått dåligt i depression, ångest, ätstörningar, PTSD och en hel del annat efter mycket jobbiga upplevelser under uppväxten. Har inte fått nån hjälp trots att jag kämpat SÅ många år för att få det, så jag har försökt kämpa själv. Har studerat, tagit examen, jobbat, men det funkar bara ett tag. Klarar av att jobba kanske 6 månader till ett år, sen kraschar jag totalt. Mår dåligt, är sjukskriven nåt år, inser sen att ingen annan kommer hjälpa mig det minsta och har då inget val än att börja jobba igen för att kunna försörja mig, så börjar det om igen. Jag är kvinna, 28 och jobbar i vården (rätt hög position).

Tack för att du ville dela med dig!
Tråkigt att höra att du kraschar.. vet hur jobbigt det är.
Vad tror du att det beror på? Handlar det endast om hög arbetsbelastning eller finns det fler faktorer inblandade? Hur länge har du varit sjukskriven?

Anonym skrev:

Tack för att du ville dela med dig! Tråkigt att höra att du kraschar.. vet hur jobbigt det är. Vad tror du att det beror på? Handlar det endast om hög arbetsbelastning eller finns det fler faktorer inblandade? Hur länge har du varit sjukskriven?

Det är väl mest att jag mår så dåligt i grunden med ångest, depression, PTSD osv och har aldrig fått nån hjälp att bearbeta det eller få verktyg att hantera det med. Jag försöker bara lägga locket på för att kunna fungera men det håller inte i längden. Jag jobbar i vården och där är det alltid stressigt men jag tycker ändå om mitt jobb, det är bara det att jag mår så dåligt att jag knappt orkar ta mig ur sängen ens, men fortsätter ändå gå till jobbet och göra allt man “ska” tills det helt enkelt inte går längre. Jag har varit sjukskriven i perioder mellan typ 3 månader till ett år. Är inte sjukskriven nu utan jobbar deltid väldigt lite och t.o.m. det känns tufft nu.

Jobbigt att må så pass dåligt.. men skönt att du jobbar deltid i alla fall!

Det finns inget värre än att krascha ihop och hamna i sjukskrivning..
Hur kommer det sig att du inte har fått hjälp från sjukvården?

 

 

Anonym skrev:

Jobbigt att må så pass dåligt.. men skönt att du jobbar deltid i alla fall! Det finns inget värre än att krascha ihop och hamna i sjukskrivning.. Hur kommer det sig att du inte har fått hjälp från sjukvården?

Jag har för många olika problem tydligen. En avdelning jobbar med ätstörningar men tycker jag är för deprimerad för att gå hos dem. En annan avdelning jobbar med depression men tycker jag är för ätstörd för att gå där. Hamnar alltid mellan stolarna för att jag mår för dåligt för att kunna gå i behandling (enligt dem). Problemet är att jag inte får nån hjälp att må bättre för att kunna gå i behandling, deras lösning är typ “gå hem och kom tillbaka när du mår bättre”, och det vet jag inte hur jag ska göra själv.

Anledningen att jag inte är sjukskriven nu är mest av ekonomiska skäl. Jag behöver a-kassan som jag får då jag inte jobbar många timmar alls, blir jag sjukskriven har jag ingen inkomst alls för jag har inte rätt till sjukpenning.

Jag är nu inne på min 3 krasch,jag har svårt att acceptera min utbrändhet och bara kämpar att snabbt kunna återgå i jobb vilket inte verkar vara bra.Jag kraschade 1 gången 96 efter en ganska jobbig ungdoms och ung vuxentid med olika trauman.Har alltid varit “duktig flicka”och kämpat som tusan.Det är så med mig att jag gillar att hjälpa andra så till den grad att jag helt glömmer bort mig själv och med det sagt så jobbar jag dessutom i vården.Kom tillbaka och jobbade flera år med lite små sjukskrivningar för att hålla näsan ovanför vatten ytan. 2006 kom så den stora rakt genom kaklet kraschen då jag inte längre hade en fungerande hjärna utan kunde inte ens köra bil och blev då sjukskriven ångesten rasade i kroppen stressen pulserade jag hade knappt ätit eller sovit på hur länge som helst.Svår form av kronisk utmattningssyndrom blev så domen.Jag var hemma i 6 och 1/2 år var av dom 4 första var bara en kamp.Kamp att klara av barn och vardagssysslor, alla möten med psykiatrin, försäkringskassan, arbetsförmedlingen osv osv.När jag sen började känna mig lite bättre avslutade jag själv min sjukskrivning tvärt och började på en tillsvidaretjänst heltid i vården.I början flöt allt på ganska bra även om hjärntröttheten ställde till hinder som gjorde att jag blev stressad och ångesten kröp på men jag kämpade jag skulle ju fixa det här.Jag älskar mitt jobb.Men så blev symtomen allt för jobbiga och sömnlösheten blev ett faktum.Nu  sitter jag här sjukskriven i gen efter 1 och 1/2 års arbete…….Det som är positivt den här ggr är att jag drog i handbromsen innan jag gick genom väggen.Hoppas att det går bra för er andra och tänk på att man tål mindre för varje krasch i alla fall jag.sköt om er:)

 

 

 

 

Tack för att du ville dela med dig!

Det är fruktansvärt att hamna på den absoluta botten.. men skönt att du drog i handbromsen den här gången!

Det är alltid lätt att vara efterklok.. men förhoppningsvis lär man sig av sina misstag 🙂