Ni vet när man var en såndär dramatisk tonåring? Man hatade allt och alla och livet bara sög. Till att de känslorna var över sen och allt var bra igen och man fortsatte som ingenting.
Men när man nu står här i vuxen ålder. Man är så trött på allt, allt suger och man orkar inte ta tag i sig själv och dra sig upp. Det vänder helt enkelt inte till de bättre. Ett ständigt krig i sin hjärna, kamp mot daglig ångest och depression som kryper längs ryggraden på en och sprider sig som cancer i hela kroppen.
Det gör så ont, varje dag. Det vänder aldrig. Man funderar på om man platsar någon annanstans, där uppe bland stjärnorna. Att man redan har haft sina bra år här nere på jorden. För ingenting känns hemma längre här nere. En ständig trötthet i sig och man drar sig undan för man orkar inte.
Jag har jätte fina vänner, en jätte fin familj en fantastisk omgivning. Men ändå i centrum är man ändå ett skal som inte är där mentalt. Känslan att man helt enkelt inte hör hemma.
Sen kommer den där funderingen på hur man ska avsluta allt, man får de inte ur sitt huvud.
Men vad gör man. Man fortsätter kämpa, fortsätter strida. Den dagliga kampen mot sig själv.
