Tjena, det var länge sen. Hur är läget?
Vad händer med dig? Vad händer i ditt liv?
Detta är helt normala frågor när man träffar på vänner och bekanta. Man uppdaterar sig och visar intresse och omtanke.
Detta är dock frågor som jag inte vet vad jag ska svara på och förhålla mig till nu när jag är i en depression. Och det leder till att jag undviker möten med andra.
För 2,5 år sedan blev jag utbränd under studietiden på universitet. Utbrändheten var i tung och till viss del skamfull, men jag kunde förstå den på ett rationellt plan. Jag hade kört på för hårt under en längre tid – ja då är det inte konstigt att man behöver ett break och ta igen sig. Jag kunde bära min historia. Sedan fanns det en depressivitet med i bilden som visade sig efter hand, och jag har stått på antidepressiva och fått stöttande samtal från primärvården.
Sedan dess har jag återhämtat mig med arbete och stegrat upp timmarna, måendet gick sakta men säkert åt rätt håll. Fasade ut antidepressiva i april för att jag saknade sexlusten. Dock halkade jag ner i en depression efter sommaren som har slagit väldigt hårt. Sjukskriven nu sedan 2 mån. Jag står åter på antidepressiva och har startat privat psykoterapi. Sköter kost, motion+träning, vila/mindfulnessträning och sömn rätt bra. Socialt känns det dock hopplöst. Dels är lusten att umgås, hitta på saker och ägna mig åt sociala hobbys liten eller obefintlig. Men framförallt skammen och rädslan för att möta människor hämmar mig rejält.
Jag vet att jag inte alltid behöver berätta hela min sanning. Men det känns som att jag inte vet vad jag ska svara folk. Vad jag än säger får det en negativ efterklang inom mig. Är jag ärlig känner jag mig som ett offer. Säger jag att det är bra är jag inte sann. Det finns ingen normal vardag att samtala kring och få glädjeämnen att dela med sig av. Det är med andra ord svårt att svara att ”Det är bra”. Och jag har inte mycket positivt att säga kring vad som händer i mitt liv då jag är sjukskriven, studierna ligger på mycket hal is, bor hemma hos päronen som 30+åring etc..
En bedrägligt ond cirkel detta! Jag vet att social stimulans och samvaro är viktigt men just nu funkar det inte…
Tips och tankar kring frågorna högst upp?
Hälsningar, en vilsen ung man 🙂
