Hem > Forum > Depression > Tips på att bygga upp självkänslan?

Tips på att bygga upp självkänslan?

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 18 totalt)
17
  • Trådstartaren

    Är det någon här som vet hur man bygger upp sin självkänsla? Min är totalt raserad efter ett långt missbruk som jag numera är fri från. Hur gör man för att börja älska sig själv igen om man nu börjat hata sig själv som jag gör? Jag kan bara inte förlåta mig själv. Vill börja om på noll, men hur gör man det med allt bagage som extremt dåligt samvete exempelvis?

    Hej! Har du provat att gå på AA/NA-möten? Jag har varit på några som anhörig, och det verkar vara en jättefin sammanhållning och handlar mycket om att bygga upp sin självkänsla och förlåta sig själv. Möjligheten att prata med andra som är/varit i samma situation är alltid bra, oavsett vad det handlar om, det är iaf min erfarenhet.

    Hej! Har du provat att gå på AA/NA-möten? Jag har varit på några som anhörig, och det verkar vara en jättefin sammanhållning och handlar mycket om att bygga upp sin självkänsla och förlåta sig själv. Möjligheten att prata med andra som är/varit i samma situation är alltid bra, oavsett vad det handlar om, det är iaf min erfarenhet.

     

    Olive, jag är nyfiken på det o har tänkt gå men vågar inte. Tips?

    Hej!

     

    Jag känner verkligen igen mig i det du skriver, befinner mig i en väldigt liknande situation.

    Jag har suttit i ett sorts missbruk, ej något preparat eller narkotika, men samma princip. Jag har inte skadat någon men det jag gjort hade mycket väl kunnat göra det, men nu hade jag ren tur att personen i fråga var väldigt förstående och likasinnad inom ämnet.

     

    Jag skadar mig själv genom att hela tiden älta det jag gjort, trots att jag blivit förlåten så mår jag väldigt dåligt av att ha gått emot min egna moral för en sådan idiotgrej. Allt för att få en kick av välmående för stunden..

     

    Jag ser allt förflutet som positivt, allt var bättre förr; ”sist jag var här så var allt bra” typ. Trots att ingen skadats eller farit illa av mina misstag.

     

     

    Hoppas du känner att du ej är ensam, nu vet jag inte vad du gjort, men jag har en tråd i forumdelen ”Skam” som rubriceras som ”Enorm skam från en skev period i mitt liv”, du får gärna läsa om du vill känna att det finns andra som säkert gjort dummare saker än du och lider av samma efterföljande skamkänslor!

     

    Hur är det med din omgivning, har någon skadats av ditt missbruk? Annars bör du verkligen göra precis som folk säger till mig, våga förlåta dig själv, du visste inte bättre då!

    Lättare sagt än gjort såklart :/

     

    Hur gammal är du? Jag är 24 och känner att denna ”tårtbiten” av livet, en period på ett halvår när jag höll på med dumheterna, har sänkt hela resterande delen av livet osv.

     

    Önskar dig en fin dag, jag hoppas du kan samla tankarna och släppa detta, du är inte ensam, och min tanke är att det alltid är goda människor som fastnar i skamkänslor 🙂

    Trådstartaren

    Tack allihopa för svaren! Blev jätteglad när jag såg att jag fått svar.

    Jag har inte testat på det pga rädsla att öppna upp sig för grupp. Dock har jag nu blivit erbjuden DBT behandling vilken sker i grupp, så jag ska testa på det nu trots min rädsla. Behöver all hjälp jag kan få just nu. Men detta är inte förrän i höst så jag behöver hitta nåt sätt att hantera de svåraste känslorna tills dess.

    Jag känner igen mig jättemycket i det du beskriver Indigo Guromy. Ska ta och kika på din andra tråd. Men jag känner mig inte riktigt redo, just i nuet i alla fall, att beskriva situationen ytterligare. Är i alla fall väldigt tacksam för svaren!

    Tack fina du, jag ska försöka släppa det för en stund i alla fall. Jag önskar dig en superbra dag med! 😊

    Jag känner igen mig jättemycket i det du beskriver Indigo Guromy. Ska ta och kika på din andra tråd. Men jag känner mig inte riktigt redo, just i nuet i alla fall, att beskriva situationen ytterligare. Är i alla fall väldigt tacksam för svaren! Tack fina du, jag ska försöka släppa det för en stund i alla fall. Jag önskar dig en superbra dag med! 😊

    Skönt att känna att man inte är ensam om känslorna ju! 🙂
    Då förstår du precis det här med att man liksom ”romantiserar” det förflutna ”innan problemen”.. Jag ser exempelvis väldigt mörkt på hela perioden då jag vid vissa tillfällen gjorde de där dumma grejerna, även om jag också under den perioden hade väldigt kul och egentligen var precis som vanligt bortsett från just ”de stunderna”. Jag har många roliga minnen från den perioden, som jag liksom vill ”förtränga” och få till att det var antingen efter eller innan, jag vet verkligen inte varför, men det känns svårt att acceptera att jag faktiskt var glad, hade roligt och var en bra människa även under den perioden. Svårt att förklara, men jag tror du förstår mig precis.

    Jag mår bättre och bättre när jag får ”bearbeta” allt med den berörda i mitt fall och få det bekräftat att det verkligen inte är någon fara, jag tycker även det hjälper att försöka hitta åtminstone något som gör situationen förmildrad, i mitt fall tror jag att det berott på att jag länge lagt ”locket på” för mina känslor och att det lett iväg till något sorts tvångsbegär som jag fått en kick av i stunden.

    Jag tycker du ska försöka göra detsamma om det känns rätt, försöka hitta något som gör det lite lättare att förstå dig själv och varför du gjort dina val, tänk även på att ingen människa är felfri och att du faktiskt hittat hit till forumet, det är inget man bara snubblar in på utan det visar ju att du letat efter något relaterat till att inte må bra. Det är ett stort steg att erkänna sina fel och framförallt INSE att man ( i mitt fall ) varit en idiot, att man gjort fel, att man inte visste bättre, listan kan göras lång.

    En ”tomt” förlåt betyder inget, men en utförlig ursäkt som grundar sig i en djup ånger och skam, där man tydligt tar ansvar för sina handlingar och ber om förlåtelse och visar att man verkligen inte tänker låta ”skammen” blåsa förbi obemärkt betyder i mina ögon väldigt mycket.

    Skammen och den dåliga självkänslan du troligtvis känner pekar ju till din fördel, hade du varit ett rötägg så hade du inte känt någonting alls! 🙂

    Jag uppskattar att du svarade, alltid kul med respons och att känna att man inte är ensam om såna här j*vla grejer! 🙂

    Trådstartaren

    Jag förstår precis vad du menar! Just precis så känns det ju. Det är som att man skambelägger sig själv så himla mycket kring de här specifika händelserna att man inte kan acceptera att man överlag ändå var en glad och bra människa. Som att man endast tillåter de dumma tankarna om sig själv att finnas när man väl tänker på ”de här grejerna”.. Vad man är hård mot sig själv egentligen. 😟

    Det låter jättehärligt att du hittat sätt att bearbeta dina grejer. Du inspirerar mig verkligen att göra samma sak, men jag har fortfarande inte vågat ta upp ämnet på grund av skammen. Om jag väl vågar ta itu med det hoppas och tror jag att det kanske kan finnas en väg till ”frihet”. För som det är nu känner jag mig fången under mitt eget skinn. Förmår mig inte att ta upp det för jag har blivit rädd för själva panikattackerna som kommer med dessa känslor. Jag är liksom rädd att hela livet ska rasa när min omgivning får reda på vad som hänt.. Så jag lever nog än idag som du beskrev att du gjorde då, med ”locket på”.

    Hur gjorde du när du valde att öppna upp dig? Jag sitter som fast med en klump i halsen varje morgon när jag vaknar, och det är ett par år senare.

    Tack för dina fina ord, det är otroligt skönt att få vädra tankarna med någon som förstår! 😊

     

    Jag valde att berätta direkt när jag själv började inse att det jag höll på med var fel, jag hade inte brytt mig om personen jag ”gjorde det mot” hade gjort så mot mig, men jag kom ju till slut på att det tankesättet inte riktigt håller.

    Enlig min sambo (som det gäller) är det ingen jättegrej och egentligen inte enligt mig heller beroende på syftet och omständigheterna jag haft, men jag tycker det ör väldigt jobbigt ändå med tanke på att jag under hela tiden lurat mig själv till att fortsätta, fram till 7 mån sedan.

     

    Jag satte mig och sa att jag ville prata, att jag hade gjort korkade saker som beroende på hur sambon tagit det, skulle kunnat ”skada” henne och framförallt oss, det rör sig ej om otrohet.

    Hon var jätteförstående och jag förklarade allt så gott jag kunde rent övergripligt utan att dyka ner i onödiga detaljer.

    Typ ”jag har gjort det här och det här och det här under det senaste året, på grund av X anledningar och X omständigheter och känner att jag är bättre än så och vill därför bara berätta det”

     

    Typ så, en ganska typisk sån ”ung och dum” grej som kanske inte hade varit lika okej vid 40-50-års ålder som vid 22-23.

     

     

     

    Hon tog det bra som sagt men jag har ju svårt att förlåta mig själv, sitter jag i en folksamling kan jag oavsiktligen komma att tänka i banor som ”Jahapp, jag är väl den enda här som gjort si och så”

    men då brukar hon bekräfta att alla har gjort dumma saker och att alla bär på någon sorts tyngd. Blir just nu bättre och bättre, känner mig just nu inte deppig längre utan mest så att jag kan stanna upp och grubbla då och då och känna att jag behöver hennes bekräftelse på att jag inte är en dåligt människa.

    Jag hade med enkelhet förlåtit henne i samma omständigheter men tydligen är det svårare att förlåta sig själv.

     

     

    Jag tror (!) jag förklarade i min tråd hur jag lade upp det när jag valde att berätta.

     

     

     

    Man måste ju få det att låta bra med, vara lite försiktig och känna hur man kan släppa ”bomben”. Jag var väldigt rakt på sak men ändå försiktig

     

    Olive, jag är nyfiken på det o har tänkt gå men vågar inte. Tips?

    Leta på internet efter var närmaste grupp finns och när de har möten – okej, det var lätt, och lite fånigt som tips betraktat … Problemet är ju så klart – hur vågar man? Finns det någon vän eller anhörig som du tror skulle vilja följa med? (Och som du vill ha med …) Min erfarenhet säger mig att många skulle bli väldigt smickrade av att få frågan att vara med som stöd. Sedan behöver du ju inte berätta någonting alls förrän du vågar gå dit själv – dessutom rekommenderar de att man bara lyssnar första gången man går på ett möte.

    Hur går det för dig? Kommer du någon vart eller sitter du fast ännu? 🙂

     

    För mig har det blivit lite bättre, lärt mig att se sakerna jag gjort från den ”positiva sidan” och acceptera att omständigheterna i mitt fall gjort det ”okej” och att ingen tagit skada, det hjälper mig faktiskt 🙂

     

    Håller tummarna för dig, tittar in här då och då så du blir inte bortglömd 🙂

     

    Trådstartaren

    Vad fint att du är intresserad av att följa upp hur det går, jag uppskattar verkligen att skriva med dig! 😊

    Det går sådär för mig, jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska tackla situationen. Och känslan av att man ”blivit” värdelös och ovärdig ett bra liv. Men jag har i alla fall försökt börjat tänka lite mer i större perspektiv. Jag tänker på det faktum att det kommer att finnas en framtid, som kommer att ske oberoende av vad som hände när man var ”ung och dum”, som du skrev innan. Och att såna här saker kanske inte längre stör så mycket..

    Jag antar att man får låta det ta den tid det tar att komma över alltihop. Särskilt den delen att man ljugit för sig själv under sån lång tid. Känns liksom overkligt och är sjukt svårt att acceptera ens för sig själv.

    Det kanske låter som att det handlar om världens grej, vilket det nog inte ens gör. Men känslorna kring det har varit otroligt starka och triggat igång ett riktigt dåligt tankemönster som gör att jag bara inte kan släppa den här grejen.

    Något bra är i alla fall att jag äntligen kommit in på en DBT-behandling (utformat för borderline personlighet, vilket det har visat sig att jag har, och tror att det till stor del förklarar mitt destruktiva beteende som jag haft). Den börjar nästa vecka. 😊

    Skönt att det har blivit bättre för dig, det glädjer mig! 😊

    Vad fint att du är intresserad av att följa upp hur det går, jag uppskattar verkligen att skriva med dig! 😊 Det går sådär för mig, jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska tackla situationen. Och känslan av att man ”blivit” värdelös och ovärdig ett bra liv. Men jag har i alla fall försökt börjat tänka lite mer i större perspektiv. Jag tänker på det faktum att det kommer att finnas en framtid, som kommer att ske oberoende av vad som hände när man var ”ung och dum”, som du skrev innan. Och att såna här saker kanske inte längre stör så mycket.. Jag antar att man får låta det ta den tid det tar att komma över alltihop. Särskilt den delen att man ljugit för sig själv under sån lång tid. Känns liksom overkligt och är sjukt svårt att acceptera ens för sig själv. Det kanske låter som att det handlar om världens grej, vilket det nog inte ens gör. Men känslorna kring det har varit otroligt starka och triggat igång ett riktigt dåligt tankemönster som gör att jag bara inte kan släppa den här grejen. Något bra är i alla fall att jag äntligen kommit in på en DBT-behandling (utformat för borderline personlighet, vilket det har visat sig att jag har, och tror att det till stor del förklarar mitt destruktiva beteende som jag haft). Den börjar nästa vecka. 😊 Skönt att det har blivit bättre för dig, det glädjer mig! 😊

     

     

    Kul att du uppskattar det, det gör nämligen jag med! 🙂

     

    Du, jag känner verkligen igen det där med att vara ”värdelös”.

    I mitt fall har den berörda bekräftat 1000 gånger att jag inte är värdelös, osv, men det sätter sig liksom aldrig riktigt.

     

     

    Det med att känslorna är starka kring det känner jag också igen, i mitt fall har tänkandet på ”det” blivit rutin och går liksom på automatik; kan liksom inte minnas hur det kändes i huvudet innan ja började tänka/inse.. På gott och ont!

     

     

    Det med behandling har jag också funderat på, jag kanske borde kolla upp det jag med!

     

    Om du läser min tråd jag nämnde, finns det något där som du ”känner igen” dig i? Alltså att du kan ha förståelse för själva mönstren eller hur man ska säga?

    Just det här med destruktiva beteenden ör ju så klockrent instämmande för oss båda gissar jag!

     

     

     

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 18 totalt)
17

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.