Har mått dåligt till och från i flera år. Självmordstankar sen ung ålder, rätt grovt självhat som ung. Dock har det därefter mest blossat upp vid “tuffare tider” efter det.
Misstänker jag gick in i väggen för några år sedan(inte bekräftat av läkare). Pluggade, jobbade massor för att ha råd att betala dyra veterinär räkningar, och det blev för bra. Hoppade av högskolan och har jobbat sen dess. Mått relativt bra. En del ångest över känslan att stå totalt fast i livet. Det går ju så bra för alla andra, standard.
Blev gravid 2018, missfall samtidigt som mina föräldrar separerade och sålde mitt barndomshem. Blev knäckt på mitten. Våra familjer vet än idag ingenting. Vi har försökt bli gravida sedan dess, går såklart inte.
Sedan några månader tillbaka blir det mörkare och mörkare för varje månad. Är nästan konstant arg, lättirriterad, nere, gråter, inte lust till någonting, tycker synd om min sambo som får stå ut med allt. Pratar med honom om en del, men inte det mörkaste.
Blev häromveckan vansinnig på 2 stackars byggarbetare som lagade en dörr och skulle hjälpa mig komma in i en trappa genom en annan dörr istället. För det var ju deras fel… Arg på allt, livet, orättvisan, motgångar.
Varför kan livet aldrig bara få vara lite lätt och gå som man vill? Vad är meningen, jobba, äta, sova, repeat? Är det allt? Motvind alltid?
Dagligen tänker jag att det vore skönt att avsluta, flera gånger. Vet ungefär hur. Har familj inom räddningstjänst så blir inget sätt dit dem dras på, eller så tar man grannkommunen bara kanske.
