Det gör ont att andas, ont att lyssna, ont att se. Länge har jag famlat i mörkret. Ångest matar prestation. Tills utmattning smäller mig hårt i huvudet. Samma mönster, om och om igen. Ensam, alltid ensam. Ser hur jag somnar in. Ser hur livet äntligen tar slut. Det är förberett nu. Modet och övertygelsen börjar dominera. Ambivalensen blir allt mindre. Jag vet vad jag vill. Ett minne blott.