Tankar på avslut

Har under en period haft tankar på att jag inte orkar mer. Jag vågar inte söka hjälp för jag är rädd för vad som händer med mitt barn om jag går den vägen.

Om jag erkänner för vården att jag ibland tänker på att köra rakt ut i korsningen/diket/i trädet, eller promenera bort till spåret. Ja, diverse otrevliga tankar där jag tänker att det kanske snabbt kan avslutas. Inget jag gör, inget jag skulle kunna göra just för att jag har mitt barn att leva för, så jag förstår ju det själv att jag kan inte bara avsluta. Men tankarna kanske behövs ventileras och bearbetas -varför- jag fått dom.

Men jag vågar inte. Rädd för att bli dömd, rädd för att bli inlagd, rädd för lvu. Helst vill jag bara veta hur jag får bort tankarna som ekar i mitt huvud stort sätt flera gånger i veckan. Men vågar inte berätta för nån för jag är rädd att någon tror att jag kommer agera på tankarna, vilket jag vet att jag inte kommer göra.

Vad kan jag göra? Kan jag vända mig anonymt till vården?

Hej du verkar verkligen ha det besvärligt men livet kommer att vända. Du gör rätt val genom att inte ta livet av dig! Det är rätt val för att dina barn kommer att lida mer av att du tar livet av dig än om du söker vård för ditt psykiska mående.

De flesta som söker hjälp för sitt mående blir inte av med sina barn. Tvärtom du ger dina barn ett bättre liv genom att de förstår att du har en sjukdom som alla andra – den kan vara tillfällig eller kronisk men det finns hjälp att få. Det viktigaste är att barnen förstår att det inte är deras fel att deras förälder är ledsen eller mår dåligt.

Man kan inte vara anonym inom vården men vården har tystnadsplikt som gör att du kan prata fritt med dem om det som stör dig. Oftast räcker det med samtal för att det ska kännas lite bättre och därefter kanske du kan få en remiss till lämplig enhet för vidare terapi eller kanske medicinsk behandling.

Så kontakta din vårdcentral eller psykiatrisk akutmottagning om det finns på din ort. Du kan oxå prata med en kurator eller diakon på svenska kyrkan för rådgivning om hur du ska göra.

Vill du prata med någon så kan du ringa vår självmordslinje där du får prata med en av våra volontärer. Tyvärr har vi många som ringer så du får försöka igen om det är telefonkö.

Våra volontärer svarar mellan 06 – 21 varje dag och du kan ringa på telefon nr 90101

På natten mellan 21 – 06 finns

Jourhavande medmänniska  08 – 702 16 80

och

Jourhavande präst som du ringer via larm nr 112 och de kopplar dig vidare.

Vänliga hälsningar

MIND moderator

 

 

Att du är rädd är ett tecken på att dina tankar även skrämmer dig så då är den lösningen kanske mer ett uttryck för att du behöver få nya infallsvinklar på hur du kan hantera ditt liv snarare än att du vill dö. Skriv eller uttryck dina känslor på sätt som du kan tills du finner någon att prata med som kan spegla dina tankar för att få syn på ditt eget liv och dina handlingar.

Ett privatpraktiserande psykolog har väl tystnadsplikt och kommer inte att ta dina barn ifrån dig så länge du visar omsorg om dem och inte försätter dem i fara. Dina tankar är inte ett hot mot dina barns bästa, bara dina handlingar.

Fortsätt att bolla i det här forumet för här är du också anonym.