Suicidtankar

De senaste nio åren har mitt liv präglats av depressiva perioder med självmordstankar och självskadebeteende. Jag kände dock hur allt började vända i våras då jag fick bra hjälp av en psykolog på en vårdcentral, hon var min klippa, i tolv sessioner. Därefter skulle jag remitteras till en klinik jag tidigare varit patient hos men slutade på grund av att jag inte kände någon kemi mellan mig och min psykolog. Jag yttrade då att jag inte ville träffa denne psykolog igen, självklart ska det ordnas. Därefter är det ett bedömningsmöte där jag återigen yttrar jag inte vill träffa psykologen i fråga. Sen kommer remissen, när jag läste brevet blev jag oerhört förvånad och chockad. Ingen hade lyssnat på mig och jag skulle träffa samma psykolog jag inte trivdes hos tidigare. Jag gick dit och planerade att yttra mina tankar, väl där vågade jag inte. Jag är inte bekväm i situationer där jag upplever jag eftertänksamt kan skada någon annan och det hade sårat mig om någon inte var nöjd med min vård. Så jag gick dit tre gånger, därefter gick jag med på ett tre veckor långt uppehåll för sessioner eftersom jag är konflikträdd och inte bekväm med min utredare. Jag ringde under den perioden till receptionen på kliniken och yttrade detta och blev tillsagd att jag behövde träffa min behandlare för att lösa detta och göra en plan. Jag uttryckte jag inte alls var bekväm med det men det var mitt enda val.

Jag menar inte och säga att de ska gå emot protokoll om jag måste träffa hen för att byta. Men det faktum att jag ens behövde träffa psykologen igen är dåligt. Detta var en lång premiss som är nödvändig för mitt tillfälliga mående. Jag har sedan en tid kommit underfund med flertal problem med mig själv vilket har skapat ett väldigt starkt självförakt och hat mot mig själv. Jag önskar desperat att jag vore någon annan. Jag har flyttat flera gånger för att försöka fly den jag är och få en ny start där jag kan förändra mig utan att ha folk i min omgivning vet hur jag har varit… Varje gång har jag tänkt nu, denna gången ska jag förändras, nu kommer allt bli bra. Men varje gång blir jag besviken. Varje gång misslyckas jag. Varje gång är jag samma vidriga människa. Eftersom jag är en vidrig människa men inte vill vara det men på något sätt inte lyckas förändras har jag oerhört mycket ångest. Jag vill inte behandla människor orättvist och/eller vara oärlig men likväl blir det så, jag önskar jag kunde sluta. Jag önskar hela min personlighet förändrades. Jag önskar jag kunde styra över mina impulser? Men om jag inte vet de ska hända hur ska jag kunna stoppa det? Jag försöker verkligen bli bättre. Och nu vill jag lätta på hjärtat och få hjälp. Men jag har ju ingen psykolog just nu som jag litar på och kan få hjälp av. Men jag sprängs snart.

Mina självmordstankar har gått från att komma i någon minut varje dag till att jag nu sitter flera timmar om dagen och tänker på självmord och andra former av självskadebeteende. Mycket av min vakna tid går åt att stå emot att inte gå in på toaletten och skära mig. För jag vill inte det. Jag vill verkligen inte ha fler ärr eller utsätta mig för den smärtan, trots det så inger tankarna någon form av lugn. Eller snarare apati. Vilket ofta är att föredra när ångesten vanligtvis äter upp mig inifrån, då kan det vara skönt att inte känna speciellt mycket för en stund. Idag har hela min dag cirkulerats kring att jag vill ta mitt liv. Men jag vill inte dö. Jag kan inte utsätta min familj för det. Jag kan inte skada dem på det sätter, inte skapa smärta av att ha en dotter/syskon/sambo som valt att avsluta sitt liv. Jag älskar tanken av att leva, att bli gammal, få barn, bli gråhårig, ha många minnen. Men jag orkar inte leva med detta fruktansvärda förakt mot min egen person. Jag orkar inte leva med mig själv så länge. Och jag måste få hjälp att bli fri. Fri från all jävla smärta och fri allt mörker inom mig.

Hur gör man när man har självmordstankar trots att man inte vill? Hur kan man få huvudet att sluta tänka de tankarna när man inte vill. Jag vill inte dö. Jag vill inte göra någon ledsen. Jag kan inte sluta leva. Men tankarna tar över mitt liv och all min energi går åt till att inte agera på något sätt i enlighet med dumma hjärnspöken. Om du har läst såhär långt, ber om ursäkt att det var väldigt utdraget och ganska poänglöst. Jag upplever en lättnad, iallafall för en kort stund, efter att jag lättat mitt hjärta genom mina fingrar på ett tangentbord. Att skriva är ett fantastiskt sätt att få utlopp anser jag. Sen om det är speciellt effektivt vet jag inte med tanke på att jag idag varit vaken tolv timmar och under den tiden skrivit ca 20 sidor text inklusive detta men ändå konstant haft en enda tanke. Att jag är ovärdig och inte orkar mer.

Tack för att du följde med på denna lite luddiga resa med mig. Ber om ursäkt om jag var oklar på något sätt, fråga mig gärna om det är något som ska förtydligas.

Kram.

Hej vännen!

Jag har läst hela ditt meddelande. Det var inte rörigt. Jag förstår att du inte känner dig hörd och tagen på allvar.

Jag tar fasta på att du VILL leva. Det känns betryggande. Hur du ska få hjälp vet jag däremot inte säkert. En sak du behöver har du själv beskrivit klart och tydligt. Jag menar att du behöver inse ditt eget värde. Att du duger som du är. Att du själv vill utvecklas och bli bättre är en helt annan sak.  Det är en bra sak men inte alltid så lätt att förändras det går med små steg i taget och märks först långt i efterhand

Ett sätt att börja kanske ändå kan vara att visa vad du skrivit här för din terapeut. Vara modig och bjuda på dina innersta rädslor (inklusive den om samtalen med henne). Självklart är det en läskigt att ta risken att bli sårad igen av att det inte får önskad effekt men du har mycket att vinna. Vad tror du?

[Red Vyhodo]

Hej,

Jag blir så ledsen av att läsa hur du blivit behandlad av vården och måste träffa en psykolog du inte vill träffa. Min sambo har varit med om nästan samma sak, i hans journal står till och med att han inte vill ha kontakt med en av psyksjuksköterskorna men ändå är det bara hen som hör av sig. Så besviken p att vården inte kan bättre, och att de inte förstår vitsen av personkemi för bra behandling vid psykisk ohälsa.

Finns det någon annan utanför vårdsystemet du skulle kunna prata med? Vänner eller familj? Någon som kan lyssna även om hen inte har professionell träning?