Hem > Forum > Depression > Suicidal nu igen

Suicidal nu igen

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8
  • Jag växlar väldigt i mina känslor och tankar just nu. Jag vet inte om jag gjort rätt beslut när jag valde att separera från min sambo. Jag är orolig över att jag blivit så påverkad av vad omgivningen har tyckt. Att när dom sagt till mig att förhållandet varit så skadligt för min hälsa och allt de där, så har jag på sikt blivit hjärntvättad att också känna så. Eller så va de rätt beslut, men att paniken jag har just nu av att vara fast hos mina föräldrar när jag behöver vara ifred gör mig galen. Samtidigt får jag hela tiden sms om hur svårt mitt ex har de. Hur många problem han har haft de senaste pågrund av detta, och jag är väldigt snabb på att ta på mig skulden för allt. Jag känner att jag inte förtjänar att leva, vet inte längre om jag vill kämpa vidare med denna sjukdomen. Men samtidigt, jag kanske har en lägenhet på g. Och om jag aggerar destruktivt som resulterar i att jag inte får lägenheten så kommer jag verkligen gå under. Klarar inte av skam av att jag själv skulle ha varit ansvarig för ett agerande som bringar så mycke olycka. Jag funderar på att ta en överdos. Vet bara inte om jag vågar ännu. Om jag gör de så vill jag veta att jag kommer lyckas.

    Hej,

    Jag läste igenom vad du skrivit och jag är i samma situation som dig. Valde att lämna min relation för en månad sen. Förstår vad du menar med att det kommer tvivel ”har jag gjort rätt nu” ”jag saknar ju honom”.

    Även om du blivit påverkad av människor runtomkring dig så får du lita på att det var du själv som tog beslutet- det finns säkerligen många anledningar.

    Jag försöker tänka i dessa banor

    ”Just nu valde jag att lämna för att situationen var ohållbar”

    ”Vem vet vad som händer imorgon eller framöver. Kanske kan vi hitta tillbaka till varandra då vi utvecklats”

    Jag kan förstå känslan du har angående att du bor hos dina föräldrar just nu. Jag bor hos min mamma sen en månad tillbaka.

    Försök att ta en dag i taget 😊 Hitta på något som du tycker är roligt eller mysig. Finns det något du blir glad av som du får upp i tankarna nu?

    Du får gärna skriva och prata av dig mer. Jag kan lyssna och tro mig- jag kan förstå vad du går igenom.

    Vad var det i relationen som du upplevde blev ohållbart?

    Trådstartaren

    Hej, Jag läste igenom vad du skrivit och jag är i samma situation som dig. Valde att lämna min relation för en månad sen. Förstår vad du menar med att det kommer tvivel ”har jag gjort rätt nu” ”jag saknar ju honom”. Även om du blivit påverkad av människor runtomkring dig så får du lita på att det var du själv som tog beslutet- det finns säkerligen många anledningar. Jag försöker tänka i dessa banor ”Just nu valde jag att lämna för att situationen var ohållbar” ”Vem vet vad som händer imorgon eller framöver. Kanske kan vi hitta tillbaka till varandra då vi utvecklats” Jag kan förstå känslan du har angående att du bor hos dina föräldrar just nu. Jag bor hos min mamma sen en månad tillbaka. Försök att ta en dag i taget 😊 Hitta på något som du tycker är roligt eller mysig. Finns det något du blir glad av som du får upp i tankarna nu? Du får gärna skriva och prata av dig mer. Jag kan lyssna och tro mig- jag kan förstå vad du går igenom. Vad var det i relationen som du upplevde blev ohållbart?

     

    Hej, tack snälla för att du orkade läsa och svara mig. Tråkigt att höra att då går igenom detta också, men uppskattar att kunna prata med någon som förstår. Förhållandet var väldigt komplicerat. Började väl med att vi hittade varandra på ett forum av psykisk ohälsa och ville vara varandras stöd här i livet. Men efter att ha skrivit till varandra så ville vi ses och ganska snabbt efter de så blev vi ett par och var alltid tillsammans. De stora felet som jag gjorde som jag inser nu i efterhand är att jag gjorde om mig själv till en person jag tyckte han förtjänade, men som inte var rimlig i längden. För jag hatade mig själv och hade gjort hela mitt liv. Jag såg risker att jag skulle kunna förlora honom för att jag var överviktig, osäker i mig själv i samband med min borderline diagnos och att jag inte hade precis alla egenskaper som jag kände att jag borde ha. För att gottgöra dessa brister så gjorde jag allt jag kunde i hemmet istället. Jag servade han så att säga. Jag lagade trasiga saker, köpte allt vi behövde i hushållet, all mat och jag lagade mat så ofta jag orkade. Dom dagarna jag inte orkade så köpte jag med mat på hemvägen från någon restaurang, McDonalds m.m jag tvättade och städade. Han hjälpte till me disk och städ men de mesta gjorde väl jag. Men inte alls för att de krävdes utan för att jag ville vara en så bra flickvän som jag kunde. Jag vet att detta var fel. Dels så blev han van av att han inte alltid behövde hjälpa till och sedan använde jag mig väl av städningen när jag behövde distrahera mig från ångest. Sedan jobbade jag mycke, visserligen inte heltid om man ska räkna timmar, men mentalt så jobbade jag mer än jag egentligen klarade. Tyvärr tog jag även med mig detta beteende att jag måste visa att jag är värd något trotts sjukdom och övervikt till jobbet, och därför slet jag så hårt även där. De blev mina chefer och kollegor också vana vid, att jag alltid ställde upp, så jag fick mer ansvar, mer uppgifter. Jag kände och känner fortfarande att jag nästan går i väggen varje vecka.

    Problemet som verkligen gjorde att jag separerade var väl mest för att min sambo vid flera tillfällen började hinnta om att vi inte va bra för varandra. Att det inte va så bra att vi båda va sjuka och kunde då inte bära varandra. Dock så ångrade han alltid dessa ord efter att han sagt dom då han inte ville vi skulle separera. Han ville inte förlora mig. Men jag blev väl ändå rädd av att han hade rätt och skulle komma med dessa ord ännu en gång. Sedan kom de lite krav ifrån honom. Han ville att jag skulle tänka mer på mitt yttre. Gå ner i vikt, banta och sen bära smink oftare. Han sa att han menade att de va för min skull. Att de skulle få mig att må bättre. Där har han verkligen rätt. Men just då kom de lite olägligt. Jag va redan påväg att gräva min grav då jag kände att jag inte räkte till någonstans, inte på jobbet, inte hemma. Blev sämre på att laga mat och behövde sova oftare. Detta innebar att vi började gå om varandra. När jag jobbade så sov han, när jag kom hem och han var vaken så va de jag som somnade på soffan. Sen hann vi kanske med en film på kvällen innan jag gick och la mig för att orka jobba morgonen därpå, och då sätt han uppe länge på kvällen/ natten.

    Vi var väl nära att göra slut vid ca tre tillfällen, men varje gång så fick han de att låta som att de skulle va mitt beslut att ta, att de va jag som va olycklig och då måste jag vara den som tar beslutet. Jag klarade inte riktigt av detta då min borderline gjorde mig så förvirrad. Visste inte va jag ville då. Jag kände att inget av besluten kändes bra. Och de va mer tröstande att fly genom överdos.

    Här kommer vi väl in på den delen som gör mig så förvirrad idag. Min familj ringde mig när vi var i en av alla dessa dilemman om vi skulle va ihop eller inte. Dom berättade att jag hade chans att hamna först i kö till en lägenhet som låg bra och nära till mitt jobb. Och eftersom alternativet annars va att bli tvungen att bo hos dom i en eventuell separation så skulle de vara bästa alternativet. Nackdelen va bara att jag behövde svara där och då i telefon. Jag behövde göra slut den dagen. Här är jag rädd att jag valde fel pågrund av omgivningen. Att jag gjorde detta så förhastat för att de krävdes, inte för att det kändes rätt för mig. Men de va så de gick till. Mitt skulle bo kvar då han bodde där först, så de va bara jag som behövde hitta boende och eftersom jag va rädd att i längden fastna hos mina föräldrar så tog jag lägenheten. Nu har de gått ett bra tag, jag har inte direkt fått ett bekräftat ja att lägenheten är min, men jag är först i kön att komma och titta och träffa ägaren. Allt handlar på om hon kommer tycka om mig. Gör hon de så är den min. Jag har hört att hon sagt till våra bekanta som känner henne att hon kommer lösa lägenheten med mig, men till mig har hon inte sagt de rakt ut. Bara att hon hör av sig. Hon har bara mycket att göra just nu. Men om de går bra så flyttar jag om en månad.

    Något som gör mig lite irriterad i allt detta, är att min föräldrar haft så mycke åsikter om detta förhållande, att det inte varit bra och så vidare. Men nu när jag bott här ett tag så har jag sett att mina föräldrar har samma problem som dom påstått att jag och mitt ex hade. Därför undrar jag väldigt ofta om vi människor är snabba att ge upp. Nu ser jag ju bara allt roligt och fint vi hade för att jag saknar honom, och kanske därför jag går och grubblar. Men tanken har ändå slagit mig, om min mamma nu har och fortfarande lever i en exakt lika dan relation men att hon aldrig ser på kartan att göra en förändring i sin relation, varför var de då så himla viktigt att tjata på mig att göra de me min.

     

    Tack, ledsen för lång text. Men de hjälpte att skriva av mig.

    Vad glad jag blev att du svarade! Och ännu gladare att du kunde skriva av dig😊 Du är väldigt bra på att formulera dina känslor och upplevelser. Att kunna formulera sig och utrycka sina tankar och även förstå vad man känner är en styrka!

    Läste igenom vad du skrivit och tänkte skriva lite till dig i punktform i hur jag tänker och vad jag känner igen mig i 😊

    • Vi träffade våra ex på väldigt liknade sätt. Jag gick in på en sida för att söka tröst och någon att prata med när jag hade en tuff tid. Där började vi skriva och det kändes som jag äntligen hittat någon som förstod mig, helt och hållet. Har så ofta känt mig så ensam i mina tankar och det var helt fantastiskt att vi börjar skriva. Sen träffades vi efter 3 månader. Var vänner ett tag och sen uppstod riktigt passionerad kärlek. Båda hade det tufft och vi stöttade varandra.

    •Blir ledsen när jag hör vilka tankar du har/ har haft om dig själv. Förstår hur det kan kännas. Och just det här med att veta vad som är ”rätt” beslut osv.

    • Det fina i det hela är att du nu är mer medveten om vilka tankar/ känslor du har och hur du försökte vara någon annan och överkompensera för att räcka till. Att vara medveten är första steget till förändring.

    •Jag tror att din mamma vill dig ditt bästa. Hon såg säkert saker i er relation som påminner om hennes egen. Det är oftare lättare att ge tips och råd än att själv göra något åt sin egna situation. Så hon ville nog i all välmening visa att hon förstår din upplevelse och ville på något vis guida dig så att du kan må bra.

    •Jag tror säkert att du förstår att det mönster som skapades i eran relation blev ohållbar. Riktigt bra att du kunnat reflektera över det. Jag tror även att det finns en stor möjlighet för dig att bryta det mönstret, för din egen skull.

    •Att du med stor sannolikhet får en egen lägenhet låter amazing i din situation. Kunna få utrymme att reflektera och ta hand om dig själv. Försöka göra någonting varje dag som stärker dig själv. Att börja bekräfta dig själv, även i den du är och inte bara i prestationer och göranden.

    •Jag tror på dig!

    •Jag tror på att om det ska vara ni, så kommer ni finna varandra igen. Fast på ett NYTT sätt 🥰  Då du har blivit mer säker i dig själv och börjat inse att du är grym precis som du är, just nu. Han får även möjlighet att se över sitt, och ta eget ansvar.

    •Något att vara vaksam på- låt ingen sätta krav på hur ska förändra ditt utseende/ börja träna. Det behöver komma inifrån en själv.  Och vem säger att man behöver förändras? Ofta så sker banbrytande förändringar utan att man själv pressar fram det. Försök att landa i det som är just nu. Finns det något du tycker är kul eller mysigt att göra?

    •Det låter som att du verkligen behöver ta det lugnare. Sätta dina egna gränser. Våga säga nej och prioritera dig själv. Jag vet att du kommer att klara det. 😊 Man kan öva sig lite varje dag att göra något avslappnade och lära känna sina egna signaler i vad man behöver. Ta en skön lugn simtur, promenad i solnedgången, lugn stillsam musik. Andas 🙏🏻

    • Jag försöker peppa mig själv så mycket jag kan för att inte ta upp telefonen och ringa mitt ex när det känns tufft. Han har fått flera chanser och jag behöver tid för att läka och lära känna mig själv. Jag tar dag för dag och tillåter mig själv att gråta när jag behöver det. Kanske kan våra vägar mötas igen, vem vet?

    •Jag kan tipsa om två Youtube videos. Är personlig utveckling/ tröst och handlar om hur man kan fastna i tankemönster som inte gynnar en. Titta på dem ikväll.

    Finns engelsk text som du kan ställa in. Byron Katie är riktigt bra!

    https://youtu.be/Om35C9abRls

    https://youtu.be/vHjT6Y-dla4

     

    Stor kram till dig från mig 😊

    Trådstartaren

    Vad glad jag blev att du svarade! Och ännu gladare att du kunde skriva av dig😊 Du är väldigt bra på att formulera dina känslor och upplevelser. Att kunna formulera sig och utrycka sina tankar och även förstå vad man känner är en styrka! Läste igenom vad du skrivit och tänkte skriva lite till dig i punktform i hur jag tänker och vad jag känner igen mig i 😊 • Vi träffade våra ex på väldigt liknade sätt. Jag gick in på en sida för att söka tröst och någon att prata med när jag hade en tuff tid. Där började vi skriva och det kändes som jag äntligen hittat någon som förstod mig, helt och hållet. Har så ofta känt mig så ensam i mina tankar och det var helt fantastiskt att vi börjar skriva. Sen träffades vi efter 3 månader. Var vänner ett tag och sen uppstod riktigt passionerad kärlek. Båda hade det tufft och vi stöttade varandra. •Blir ledsen när jag hör vilka tankar du har/ har haft om dig själv. Förstår hur det kan kännas. Och just det här med att veta vad som är ”rätt” beslut osv. • Det fina i det hela är att du nu är mer medveten om vilka tankar/ känslor du har och hur du försökte vara någon annan och överkompensera för att räcka till. Att vara medveten är första steget till förändring. •Jag tror att din mamma vill dig ditt bästa. Hon såg säkert saker i er relation som påminner om hennes egen. Det är oftare lättare att ge tips och råd än att själv göra något åt sin egna situation. Så hon ville nog i all välmening visa att hon förstår din upplevelse och ville på något vis guida dig så att du kan må bra. •Jag tror säkert att du förstår att det mönster som skapades i eran relation blev ohållbar. Riktigt bra att du kunnat reflektera över det. Jag tror även att det finns en stor möjlighet för dig att bryta det mönstret, för din egen skull. •Att du med stor sannolikhet får en egen lägenhet låter amazing i din situation. Kunna få utrymme att reflektera och ta hand om dig själv. Försöka göra någonting varje dag som stärker dig själv. Att börja bekräfta dig själv, även i den du är och inte bara i prestationer och göranden. •Jag tror på dig! •Jag tror på att om det ska vara ni, så kommer ni finna varandra igen. Fast på ett NYTT sätt 🥰 Då du har blivit mer säker i dig själv och börjat inse att du är grym precis som du är, just nu. Han får även möjlighet att se över sitt, och ta eget ansvar. •Något att vara vaksam på- låt ingen sätta krav på hur ska förändra ditt utseende/ börja träna. Det behöver komma inifrån en själv. Och vem säger att man behöver förändras? Ofta så sker banbrytande förändringar utan att man själv pressar fram det. Försök att landa i det som är just nu. Finns det något du tycker är kul eller mysigt att göra? •Det låter som att du verkligen behöver ta det lugnare. Sätta dina egna gränser. Våga säga nej och prioritera dig själv. Jag vet att du kommer att klara det. 😊 Man kan öva sig lite varje dag att göra något avslappnade och lära känna sina egna signaler i vad man behöver. Ta en skön lugn simtur, promenad i solnedgången, lugn stillsam musik. Andas 🙏🏻 • Jag försöker peppa mig själv så mycket jag kan för att inte ta upp telefonen och ringa mitt ex när det känns tufft. Han har fått flera chanser och jag behöver tid för att läka och lära känna mig själv. Jag tar dag för dag och tillåter mig själv att gråta när jag behöver det. Kanske kan våra vägar mötas igen, vem vet? •Jag kan tipsa om två Youtube videos. Är personlig utveckling/ tröst och handlar om hur man kan fastna i tankemönster som inte gynnar en. Titta på dem ikväll. Finns engelsk text som du kan ställa in. Byron Katie är riktigt bra! https://youtu.be/Om35C9abRls https://youtu.be/vHjT6Y-dla4 Stor kram till dig från mig 😊

    Hej igen, va fin du är som orkade läsa igenom den långa texten. Uppskattar verkligen att du bryr dig och ger råd, de värmer verkligen.

    De är nog inte konstigt att man faller för någon på de sättet både du och jag gjort. För de känns mer äkta när man träffar/ pratar me någon som förstår än, någon som man kan dela allt med, som aldrig kommer säga ord som ryck upp dig, utan istället ger en kram och säger att man finns där.

    De hade kanske kunnat fungera om de inte vore för att vi hanterade situationer så olika. Jag har alltid haft en tendens att prioritera mig sist, och eftersom jag såg att han mådde dåligt med sina problem så gjorde jag de till mitt livs uppgift att göra livet lättare för honom. Problemet var dock att jag aldrig kunde känna av i god tid när jag gick över gränsen över vad jag orkade, och han va väl lite mer tvärtom. Gjorde inte mer än han orkade och tog sig själv i första hand.

    Vi är fortfarande vänner, det är jag glad över, men samtidigt har det varit en ständig påminnelse om något som gör ont. Han har sms:at mig om alla bekymmer han haft under perioden,  alla problem han har behövt ta tag i då han också flyttat. Jag har svårt att bryta mönster, för jag ser fortfarande mig själv som ansvarig för allt detta, och kan jag göra de så smärtfritt som möjligt för honom så vill jag försöka. Men de betyder ju att jag bara skjuter på detta jag måste lära mig. Att prioritera mig själv.

    Efter att ha läst va du skriver så låter du väldigt stark. Och bara de att du tar dig tiden att hjälpa mig i min kris, någon du inte känner visar att du är varmhjärtad. Tack ännu en gång. Ska titta länkarna du skickade.

    Jag tycker om film, serier och jag tycker mycke om att skapa. Allt ifrån att teckna/måla, dekorera eller bygga små saker. Allt de kreativa får mig alltid att må bra.

    Jag vet att min mamma menade väl, jag tror bara att de är lätt att försöka hitta någon att skylla på när man känner tvivel av sitt egna handlande och inte är redo att ta på sig skulden själv. Jag har nämligen historik av att självskada när jag känner att jag gjort fel. De ända jag inte gillar är väl att min mamma stressade igen om hela processen, att jag behövde göra slut där och då som jag berättade, och sen att jag bara hade två dagar på mig att gråta ur de värsta för att sen nästa dag orka att tömma lägenheten. De blev dubbel sorg, att lämna sitt hem, sin trygghet, och sambon på samma gång.

    Så starkt av dig att du delar med dig! Det märks verkligen i hur du skriver att du börjat lägga ihop flera pusselbitar.

    Jag känner igen mig så väl att man går ALL IN för att hjälpa. Det visar på att vi har hög empati och medkänsla och vill väl.

    Det som är minst lika viktigt är att finnas här för sig själv. Möta sina egna tankar och behov. Visa empati och medkänsla 😊🙏🏻

    Jag tror att du behöver landa i dig själv. Du har lagt mycket tid och fokus på honom och mindre fokus på DIG.

    Han har sitt egna ansvar. Han får hitta sätt att hantera sina känslor och situationer som uppstår. Söka det professionella stödet som behövs.

    Kanske är det något du kan formulera till honom? Att du behöver ägna tid åt dig själv. Att du sprungit ett maraton och är trött och behöver återhämtning och ge näring till relationen med dig själv🥰

    Du får ha ett mantra i huvudet ”han är en vuxen man. Har får lära sig strategier och hantera saker själv just nu”

    Han kan säkert reagera på att du behöver rå om dig själv- eftersom han är van med att du finns där hela tiden. Men kom ihåg att du behöver tiden till dig. Han får köpa det, och jag hoppas att han kan visa empati och visa sin kärlek/ vänskap genom att ge dig tiden. 😊

    Låter som att du vet vad som får sig glad😊 Gör något av det du skrev varje dag. Behöver du en dag att bara gråta, så gör det. Det är okej att vara ledsen.

    Tack för dina fina ord! 😊 Tro mig- jag gråter mycket. Vissa dagar känner jag mig stark och vissa dagar så är det tufft.

    Jag är glad att du öppnar dig😊

    Hej igen ☀️

    Hur mår du idag? 😇

    Trådstartaren

    Hej igen ☀️ Hur mår du idag? 😇

    Hej! Idag är faktiskt en fantastiskt dag. För igår skrev jag på kontrakt för ny lägenhet så nu känns de verklugen som att mitt nya liv börjar ta form. Känner mig hoppfull, har så mycket drömmar och idéer som jag vill göra och längtar till. Jag flyttar redan i början av augusti. Hur mår du?

    Heej! 😊

    Vad glad jag blir av att höra din energi genom texten 🙏🏻

    Har du kunnat förhålla dig till att han hör av sig?

    Tveka inte att skriva igen ifall du skulle behöva 😊

     

    Kram!

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.