Stöd ifrån föräldrar?

Hej!

Jag är deprimerad och varit det till och från i många år. Har upplevt tidigare att jag fått ganska bra stöd ifrån mina föräldrar. Fram tills i somras. Var på en resa där jag mådde sämre igen och pratade om detta. Försökte då få förståelse ifrån mamma. Jo. Blev istället arg. En morgon pratade jag om detta igen. Min yngsta bror reste sig ifrån frukostbordet utan att säga något. Mamma blev då arg på mig och sa att det är synd om min bror. HAN har det jobbigt. Jag upplevde det då som att hon mena att hans problem är värre än mina. Han har en medfödd hörselskada.. detta sårade mig. Jag tycker inte man ska jämföra på det sättet. Hon sa att hon ville ge perspektiv.

jag har försökt förlåta och glömma hennes ord. Men kan inte. Tänker på det varje dag. Är ledsen över detta varje dag. Hennes ord mal i mitt huvudet nästan konstant.

är det någon som haft likande upplevelser?

Hej,

Ja det har jag. I mitt fall var det en mamma som inte orkade se vad som hände. Jag blev fruktansvärt besviken och bröt tillfälligt kontakten. Nu, många år senare kan jag bättre förstå vad som hände. Jag har fått veta saker om min mor och hennes mående som jag inte visste då. Det har hjälpt mig att gå vidare. Men visst gör det ont när ens familj inte förstår. Varma tankar till dig och önskan om att ni löser det, du och familjen. <3

 

Tänker att hon osynliggjorde och förminskade när hon gav det här “perspektivet”? Tror det kan vara vanligt i en familj att ett barn som tillsynes har “ett större problem” blir mycket mer omhuldat än de övriga syskonen. Att föräldrarna får väldigt svårt att fokusera och koncentrera sig när andra barnen också vill ha stöd – och därför försummar.

Tror det kan finnas mycket avundsjuka också i familjer med sånt här och kanske att lillebrorn där kände något sånt? Spelar ju egentligen ingen roll utan nu var det du som inte fick det stödet som du borde ha fått och dessutom blev ledsen över den här – och vad det låter som också snarare fick en tillsägelse?

I min familj blir man också tillsagd, speciellt vissa av syskonen har jättesvårt att se våra föräldrar engagera sig. Under min uppväxt blev min pappa tillsagd av min storasyster om han försökte hjälpa mig. Så då kunde han låta bli. Det var så sjukt. Om inte hon fick hjälp då skulle ingen få det. Sådan var min systers “logik”.

Kanske är det liknande med lillebrorn att han känner att han inte kan lösa sitt problem och då blir han arg över att du ju har förutsättningar (enligt honom) att må bättre?

Har du kunnat ta upp det här med din mamma igen? Kanske hon hade en dålig dag och behöver förtydliga vad i all sin dar, det där handlade om?

<3

Anonym skrev:

Hej, Ja det har jag. I mitt fall var det en mamma som inte orkade se vad som hände. Jag blev fruktansvärt besviken och bröt tillfälligt kontakten. Nu, många år senare kan jag bättre förstå vad som hände. Jag har fått veta saker om min mor och hennes mående som jag inte visste då. Det har hjälpt mig att gå vidare. Men visst gör det ont när ens familj inte förstår. Varma tankar till dig och önskan om att ni löser det, du och familjen. <3

Ok, låter jobbigt! Måste varit svårt att bryta kontakten helt? Ja det gör väldigt ont.
tack! <3

Red Simyna skrev:

Tänker att hon osynliggjorde och förminskade när hon gav det här ”perspektivet”? Tror det kan vara vanligt i en familj att ett barn som tillsynes har ”ett större problem” blir mycket mer omhuldat än de övriga syskonen. Att föräldrarna får väldigt svårt att fokusera och koncentrera sig när andra barnen också vill ha stöd – och därför försummar. Tror det kan finnas mycket avundsjuka också i familjer med sånt här och kanske att lillebrorn där kände något sånt? Spelar ju egentligen ingen roll utan nu var det du som inte fick det stödet som du borde ha fått och dessutom blev ledsen över den här – och vad det låter som också snarare fick en tillsägelse? I min familj blir man också tillsagd, speciellt vissa av syskonen har jättesvårt att se våra föräldrar engagera sig. Under min uppväxt blev min pappa tillsagd av min storasyster om han försökte hjälpa mig. Så då kunde han låta bli. Det var så sjukt. Om inte hon fick hjälp då skulle ingen få det. Sådan var min systers ”logik”. Kanske är det liknande med lillebrorn att han känner att han inte kan lösa sitt problem och då blir han arg över att du ju har förutsättningar (enligt honom) att må bättre? Har du kunnat ta upp det här med din mamma igen? Kanske hon hade en dålig dag och behöver förtydliga vad i all sin dar, det där handlade om? <3

I det här fallet tror jag inte min bror egentligen tänker så mycket om detta. Tror bara han reste sig för att han tyckte det blev en upprörd stämning.

jag har försökt ta upp detta med mamma flera gånger och fråga hur hon menade. Hon har gett olika svar varje gång. Men står fast vid att hon tycker att min bror har värre problem än mig.
jag förstår inte varför hon säger så och är väldigt sårad. Vet inte hur jag ska gå vidare?

Hej igen, Indigo Mabepa.

Jo det var väldigt svårt. Men i mitt fall kände jag mig faktiskt tvungen. Så måste det inte bli för dig och din familj förstås, ni kanske kan hitta en bättre lösning. Många vuxna som själva inte varit med om depression kan dock inte riktigt ta till sig det här med psykisk ohälsa, så jag skulle inte hoppas på för mycket förståelse just precis nu. Kanske det är bättre att låta det gå lite tid och försöka prata med din bror istället. Inte för att han ska “välja sida” utanför att stoppa missuppfattningar er emellan.

Ge det lite tid. Jag håller tummarna för dig! <3