Hem > Forum > Depression > Som om jag förlorat mig själv.

Som om jag förlorat mig själv.

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Depression o ångest är hemskt…nu är jag beroende av samhället de handlar mat o medicin åt mig då jag inte går ut, så här det aldrig varit förut…det känns förödmjukande, skamligt ett nederlag.Allt jag gjorde förut o tyckte om att göra är borta förlusten känns enorm Det känns som att jag förlorat mig själv.

    Depression o ångest är hemskt…nu är jag beroende av samhället de handlar mat o medicin åt mig då jag inte går ut, så här det aldrig varit förut…det känns förödmjukande, skamligt ett nederlag.Allt jag gjorde förut o tyckte om att göra är borta förlusten känns enorm Det känns som att jag förlorat mig själv.

    God Fredags e.m. här på Mind Forumet.

    * Har läst hela ditt inlägg / tråd här ovan.

    * Jag hör VERKLIGEN att Du inte på långa vägar mår bra och behöver någon professionell vårdkontakter som t.ex. psykolog eller en psykiatrisk sjuksköterska eller läkare som lyssnar på dig och din situation Du befinner dig i, just i livet nu oavsett vilken ålder du är i.

    * Tycker Du ska kontakta din öppenvårdsmottagning, vuxen i din hemkommun / grannkommunen där psykiatrivården befinner sig och boka in en tid till att träffa en psykolog i ett första sessionssamtalsmöte…

    * Om Du behöver prata ut / skriva av dig så får du mer än gärna återkomma till mig här på Mind Forumet…

    Kramar…

    På återseende…

    Trådstartaren

    God Fredags e.m. här på Mind Forumet. * Har läst hela ditt inlägg / tråd här ovan. * Jag hör VERKLIGEN att Du inte på långa vägar mår bra och behöver någon professionell vårdkontakter som t.ex. psykolog eller en psykiatrisk sjuksköterska eller läkare som lyssnar på dig och din situation Du befinner dig i, just i livet nu oavsett vilken ålder du är i. * Tycker Du ska kontakta din öppenvårdsmottagning, vuxen i din hemkommun / grannkommunen där psykiatrivården befinner sig och boka in en tid till att träffa en psykolog i ett första sessionssamtalsmöte… * Om Du behöver prata ut / skriva av dig så får du mer än gärna återkomma till mig här på Mind Forumet… Kramar… På återseende…

    Trådstartaren

    Tack för ditt svar .Det känns ensamt i detta helst då de nära inte förstår inte heller  de flesta vårdpersonal o läkare inom psykiatrin som jag tappat hoppet till.Min ma tycker jag ska anstränga mig o tvinga mig till det jag gjorde innan ”kraschen”som om man kan komma ur depression o kraftig ångest med viljestyrka….Vill jag då inte? där fastnar jag.

    Jag har alltid tränat ,gått mycket,cyklat en period tränat yoga o meditation läst en del om bla.a budhism.men  nu….har tappat intresse för allt för livet o det känns så sorgligt. Förut har jag använt träning o att gå snabbt det har hjälpt mycket…men nu känns det omöjligt….ville jag förr eller är det djupare denna gång för j har slutat med de ting som gjorde mig nöjd o stark.Jag är så ledsen för att de finns o ledsen att det är en sån kamp alla sjukdommar o som denna.Jag tror inte nu att man kan med ansträngning  ta sig ur depression o ångest eller ens ha strategier,  för när den är där panikattacken som gör att jag skakar inuti o ibland utanpå springer på toa  o det har tyvärr inte gått att resonera med…..

    Trådstartaren

    Kram tillbaka

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.