En del av mig vet att jag i framtiden kommer att må bättre, men majoriteten av mig tvivlar på om jag kommer klara av att vänta.
Jag har en antecknings bok som jag brukar skriva i när saker är jobbiga. I början skrev jag i den för att jag tänkte att jag i framtiden, när jag blir bra igen, skulle läsa det jag skrev och känna att jag har kommit långt från den personen jag brukade vara och den jag är i nu.
Jag tänker inte så längre.
Nu känns det mer troligt att jag aldrig kommer kunna läsa den när jag blir äldre. Att det är mer troligt att föräldrarna eller polisen hittar den. Kanske dem kommer undra varför jag visste hur det skulle sluta men inte sa något. Jag skulle ha sagt något om någon frågat men när de väl frågar kan man inte säga sanningen. De frågar inte för att de vill höra sanningen, bara höra det svaret som lugnar dem så det är det jag ger dem.
