Skuld över död

Jag är 1 månad från 18 nu jag har skrivit här förut om hur jag inte Orkade leva mer. Som svar fick jag fortsätt du kommer att uppleva de bättre sakerna i livet då. Nu är ja här igen å allt är ännu värre. Jag blev skjutsad hem från min brors kompis fest. Min andra kompis insisterade på att vi skulle till mitt hus först eftersom de va närmast. Dem släpper av mig ja går å lägger mig. Jag vaknar av att pappa berättar att bilen har vurpat och det finns ett dödsfall. Min kära vän dog. Alla säger till mig att inte känna någon skuld över detta men hur är de möjligt. Jag som har liten till ingen livslust och funderade djupt på att avsluta livet veckan innan så dör hon. Hon och inte jag. Hur kan jag någonsin förlåta mig själv. Det är inte rättvist. Hon levde varje dag fullt ut och njöt av livet, det gör inte jag. Varje dag önskar jag hur det var jag och hur enklare de hade varit. Hur ska ja någonsin tycka att detta är okej. Nu har de gått snart ett halvår och jag har både gamla och nya ärr på min hand efter alla rivsår ja fått efter mina panik attacker. Det funkar inte när folk säger till mig att inte känna skuld, ja känner varan mer. Vad ska jag göra jag vill inte ta mitt liv för att pappa eller min bror skulle hitta mig död. Men jag klarar inte mycket mer. Folk frågar hela tiden varför jag har djupa sår på mina händer men jag klarar inte av att ge dem den bördan av att jag känner sån skuld. Hur slutar jag känna skuld eller kommer jag alltid må såhär?

Du ser ut att må väldigt dåligt av något som i vardagslag kallas för överlevarens skuld. Dessutom antyder du att mått dåligt redan innan olyckan. Det finns hjälp att få så du kan få ett mer helt liv igen även om det självklart varit annorlunda än det liv som var innan olyckan.

Du skriver om att du inte vill belasta människor med dina känslor av skuld till en död som du faktiskt inte har orsakat. Kanske skulle det vara bättre att du talar med någon som är professionell och utomstående – vad tänker du om det?

Hur skulle det vara att tala med vårdcentralen eller psykakut – eller om du är kvar i Gymnasiet med skolans kurator och bolla dina känslor med dem?

Vänliga hälsningar

MIND Moderator