Skriker för döva öron i vården

Jag har mått dåligt en längre tid, deprimerad i snart 20 år och haft insatser från psykiatrin i över 10 år. Jag har gjort framsteg, men nu står jag och stampar.

Försäkringskassan avslog min ansökan om halv sjukersättning (jag jobbar halvtid) och jag kan förvänta mig ett halvårs väntan på omprövning. Tills dess är jag helt livegen, jag kan inte byta jobb (sist jag gjorde det kastade FK ut mig), jag kan inte flytta, jag kan inte planera min sommar eftersom FK aldrig beviljar sjukpenning för längre perioder än tre månader i taget (och jag vet aldrig när det kickar ut mig nästa gång). Dessutom väntar jag på en försäkringsmedicinsk utredning och när den kallelsen kommer går inte datumen att ändra, så jag måste hålla mig “tillgänglig” tills kallelsen kommer. Danderyd ligger dock efter så de utlovade 10 veckorna kommer att dra ut på tiden. “Så res inte bort” var ordern…

Jag trivs inte på jobbet, jag bor ensam och min dröm om att träffa någon och skapa en familj blir alltmer omöjlig (jag är redan 35, snart kommer jag inte kunna få barn), jag är oerhört ensam. Jag vill inte mer…

Det har jag sagt till min terapeut men hon vill inte lyssna. Jag ringde henne förra veckan och bad om att en enda session få prata om min längtan efter att slippa leva, att få somna in. Det fick jag inte, för det är för negativt. Jag har uttryckligen sagt att jag inte vill leva, att jag till och med börjat fundera på hur jag vill att min begravning ska vara, men hon är inte intresserad.

I veckan krockade vi helt, och få sa hon att hon tror att vi kanske inte är en så bra matchning (jag håller med) men problemet är att jag inte kommer att få träffa någon annan om jag ber om att då byta. Jag har ingen läkare då min ordinarie slutade i mars och ST-läkaren jag fick slutade härom veckan. Nu återstår mottagningens hyrläkare som kommer och går. Så stöd därifrån kan jag inte få. Jag orkar inte slåss, jag orkar inte bråka och jag orkar inte söka mig vidare.

Vad gör jag nu? Jag vill inte leva längre, jag vet hur jag skulle vilja gå till väga, men jag vill inte göra mina föräldrar illa (det är enda anledningen till att jag fortfarande lever). Men jag kan inte fortsätta. Jag orkar inte mer. Allt känns så oerhört meningslöst och tomt, oändligt lönlöst. Och det känns verkligen som om det skulle bli lättare för alla, inklusive mig själv om jag försvann. Jag vet inte vad jag ska ta mig till!

 

Anonym skrev:

Jag har mått dåligt en längre tid, deprimerad i snart 20 år och haft insatser från psykiatrin i över 10 år. Jag har gjort framsteg, men nu står jag och stampar. Försäkringskassan avslog min ansökan om halv sjukersättning (jag jobbar halvtid) och jag kan förvänta mig ett halvårs väntan på omprövning. Tills dess är jag helt livegen, jag kan inte byta jobb (sist jag gjorde det kastade FK ut mig), jag kan inte flytta, jag kan inte planera min sommar eftersom FK aldrig beviljar sjukpenning för längre perioder än tre månader i taget (och jag vet aldrig när det kickar ut mig nästa gång). Dessutom väntar jag på en försäkringsmedicinsk utredning och när den kallelsen kommer går inte datumen att ändra, så jag måste hålla mig ”tillgänglig” tills kallelsen kommer. Danderyd ligger dock efter så de utlovade 10 veckorna kommer att dra ut på tiden. ”Så res inte bort” var ordern… Jag trivs inte på jobbet, jag bor ensam och min dröm om att träffa någon och skapa en familj blir alltmer omöjlig (jag är redan 35, snart kommer jag inte kunna få barn), jag är oerhört ensam. Jag vill inte mer… Det har jag sagt till min terapeut men hon vill inte lyssna. Jag ringde henne förra veckan och bad om att en enda session få prata om min längtan efter att slippa leva, att få somna in. Det fick jag inte, för det är för negativt. Jag har uttryckligen sagt att jag inte vill leva, att jag till och med börjat fundera på hur jag vill att min begravning ska vara, men hon är inte intresserad. I veckan krockade vi helt, och få sa hon att hon tror att vi kanske inte är en så bra matchning (jag håller med) men problemet är att jag inte kommer att få träffa någon annan om jag ber om att då byta. Jag har ingen läkare då min ordinarie slutade i mars och ST-läkaren jag fick slutade härom veckan. Nu återstår mottagningens hyrläkare som kommer och går. Så stöd därifrån kan jag inte få. Jag orkar inte slåss, jag orkar inte bråka och jag orkar inte söka mig vidare. Vad gör jag nu? Jag vill inte leva längre, jag vet hur jag skulle vilja gå till väga, men jag vill inte göra mina föräldrar illa (det är enda anledningen till att jag fortfarande lever). Men jag kan inte fortsätta. Jag orkar inte mer. Allt känns så oerhört meningslöst och tomt, oändligt lönlöst. Och det känns verkligen som om det skulle bli lättare för alla, inklusive mig själv om jag försvann. Jag vet inte vad jag ska ta mig till!

 

Ush för att sitta fast i vad som känns som en omöjlig situation där hoppet tagit slut.

1. Jag förstår att du behöver få tala med någon annan psykolog/terapeut om du upprepar tankar kring att vilja avsluta livet. Men möts av att det ämnet är tabu. Och det ej får tas upp. Ok. Om så är fallet, vem/vart tycker hen är lämplig att vända sig till för att få den hjälpen istället då? Psykakut?

2. Har du haft någon Psykriatikerkontakt som har hand om eventuell medicinering dit du eventuellt kan få en ny tid? Eller är alternativet nu hyrläkaren (är det en husläkare) om du eventuellt skulle behöva se över om mediciner du står på måste ses över med tanke på att du tänker på att du uttryckt att du inte vill leva? Vet ju inte hur snabbt du kan få komma till din Vårdcentrals husläkare för att eventuellt kunna uttrycka hur desperat du börjar känna dig där?

3. Om du kämpat med Depression i så många år. Så förstår jag att många vårdkontakter känns som om de inte lett någon vart. Och att ju sämre du mår så känns nya försök att be om hjälp mindre hoppfulla och därför svårare att ta. Det är ju väldigt förståeligt. Vore ju idealiskt om du hade en Psykiatriker/huvudansvarig läkare som du hade förtroende för som du fick göra upp en vårdplan med och som återknöt allt eftersom för att utvärdera och lyssna på dina behov. Men jag förstår att långt ifrån alla har eller haft den turen efter många år med depression.

4. Finns det någon behandling för depression förutom att just här och nu få prata med någon Psykolog om hur du känner kring att avsluta livet (som du inte får hos nuvarande) som du inte provat men skulle kunna tänka dig? Mediciner du funderat på, andra behandlingar du vet om men inte fått prova än eller vill? Tänkte om du har nåt litet gnagande hopp i stil med ”tänk om den medicinen skulle kunna funka i kombination med tex samtalsterapi för mig”? Men att du just nu bara känner ”vem ska jag fråga om den då i vården” eller ”jag pallar inte”?

5. Så himla bra att du tänker på din familj och hur det skulle påverka dem om du inte fanns längre. Och om du fortfarande känner som du avslutade ditt inlägg, eller mer intensivt. Att du inte kan fortsätta. Hoppas jag verkligen att du åker upp akut. För du betyder ju jättemycket, du har rätt till ett liv där du inte måste vara på djupet i en depression, utan få en vårdplan och hjälp upp. Du är viktig även om du känner dig oviktig.

 

Jag lider verkligen med dej och vill inget annat än att ge dig en stor kram just nu. Men vad jag kan säga är att du inte är ensam och att finna lycka här i livet är INTE försent, och jo jag vet att du himlade med ögonen nu och säger att alla säger så och att du hatar när andra tjatar om att det blir bättre, och kommer vända en dag, tänk positivt och bla bla bla bla……Men fortsätt läs, för jag var i dina skor för 11 månader sedan.

Jag har levt med psykisk ohälsa sen jag va 10 år, jag är 30 idag. Jag har varit hos så många psykologer. Jag började med det när jag va så liten att jag fått vara med om att folk har slutat på grund av mammaledighet, byte av jobb eller pågrund av flytt. Vilket innebär att jag fått dra hela mitt livs historia om och om igen för säker fler än 25 personer. Jag hade aldrig några riktiga vänner, dels för att jag va för snäll för mitt eget bästa, och sen för att jag blev mobbad och då var det farligt att bli sedd i min närhet om man ville behålla sin popularitet i skolan. Så jag växte upp ensam, utvecklade en ganska stor skörhet och jag fick GAD och Borderline.

När jag började jobba så gick det väl bra, men jag var jämt och ständigt olycklig och jag förstod inte meningen med det hela. Man jobbar för att ha råd att leva, men om jag ändå inte vill leva. Vad är då poängen med allt. Jag hatade när alla sa till mig att tänka positivt, att det kommer vända och bli bättre. För det kändes som att jag hade mått dåligt för länge. Att jag hade gett vården så många år av mitt liv men att jag fortfarande inte mådde bra. Här blev jag sjukskriven på heltid och under den tiden (ca 4 år) så blev jag varslad från mitt jobb för att företaget lades ner.

Jag hamnade i en ond cirkel. Jag blev omhändertagen för misstanke av självmord nästan en gång i veckan. Jag var alltid så nära, men dels ville jag inte skada min familj men sen va de också det att jag alltid haft en dröm. Jag ville veta hur de skulle kännas att ha en pojkvän, att få vara älskad och ha någon att älska tillbaka. Någon att dela allt med, och bygga en familj tillsammans med. Tanken slog mig alltid innan jag tänkte ta det där sista steget, tänk om jag går miste om att få uppleva en sån kärlek om jag gör detta nu!

Jag gick med i en grupp på Facebook där man kan stötta varandra som lider av psykisk ohälsa. När vården inte räcker till så kan vi hjälpa varandra och dela med oss av våra erfarenheter och ge stöd när den behövs som mest.

Jag skrev en kommentar över hur min situation såg ut. Jag hade problem med vården då dom inte lyssnade på mig så jag var ledsen. En kille svarade och erbjöd sig att vara mitt stöd när som helst om jag behövde prata. Jag erbjöd honom mitt stöd tillbaka och efter lite meddelanden fram och tillbaka om allt i livet faktiskt så bjöd han mig på bio. Efter det var det vi ganska direkt. Vi blev ihop ganska kort efter de och har knappt varit ifrån varandra sen dess.

Idag har vi varit ihop i 11 månader och vi bor i en tvåa tillsammans. Vi ser redan barn i våran framtid även om vi inte är redo riktigt än. Vi är båda runt 30-31 år.

Jag blev så mycket lyckligare att jag slutade att tröstäta vilket gjorde att jag (som alltid varit ganska överviktig) idag har gått ner sammanlagt 20 kg. Jag mådde bra nog att börja arbetsträna igen och idag har jag ett jobb jag stortrivs med.

Min vardag är nu fylld av skratt och glädje, så trotts att jag hatade när människor sa att en dag så kommer det vända, så var det faktiskt sant. Det är sant för dig med.

 

Några råd efter min långa text.

Försök att bli inlagd på psykiatrin och tjata som in i helvette att dom gör allt dom kan för att få dig att komma upp ifrån dom här självmordstankarna. Jag vet inte om dom fortfarande erbjuder det. Men ECT har jag fått, det fungerade för mig. En kortsiktig lösning såklart men de gav mig en paus från dom värsta tankarna. Dock finns ju risken av minnesförlust, var lite förvirrad direkt efter och en del av tiden där som t.ex besök från anhöriga kommer jag inte ihåg.

Sen hitta redskap att ta till när du är ensam. Ha en lista med aktiviteter du kan göra som du tycker om för att distrahera med när du mår som värst. Eller bli medlem på en sådan stöd sida jag pratade om. Där finns det volontärer som ställer upp att prata om man behöver också. Det finns alltid någon vilken tid på dygnet som helst så man känner sig aldrig ensam.

Se över medicinering med din läkare.

Kandke ska du skaffa ett husdjur. Det sägs att den bästa terapeuten har päls och fyra ben 🙂

Du är viktig, värdefull och mycket starkare än du tror.

Jag önskar att det las mer tid för att utbilda personal inom psykisk ohälsa, för även den avdelningen inom vården är sjuk. Dom behöver mer kunskap och fler personal. Därför får vi patienter kämpa så mycke hårdare. Men ge inte upp. Du är värd så mycke mer i livet.

Tack för era svar!

Jag skrev ett svar i morse, men det har visst försvunnit… teknikens under 😉

Jag går på en psykiatrisk mottagning, dvs alla är specialister (även om det stundtals inte känns så). Tyvärr är det läkarbrist, vilket har inneburit att sedan min “fasta” överläkare slutade i februari har jag fått träffa olika läkare varje gång, ibland ST-läkare (som aldrig är där mer än 3 månader i taget) och ibland hyrläkare – som nästa vecka. Ingen kontinuitet och ingen stabilitet. Heller ingen att vända mig till som kan lägga sig i valet av behandlare. Min nuvarande psykoterapeut (som fick sin licens för ett år sedan) har nu officiellt gett upp och “lyft mitt ärende i teamet”. Jag ska få träffa en psykolog/psykoterapeut som ska göra en ny bedömning om en månad. Allt hänger nu på hur min nuvarande kontakt har beskrivit mitt ärende (jag har tidigare varit med om vid två tillfällen att man beskrivit mig på ett sätt som lett till att jag, när jag väl fått träffa den tilltänkta behandlaren så har hen inte tyckt att jag stämt in på beskrivningen och dragit tillbaka erbjudandet om hjälp (för att hen inte har haft kompetens och/eller rätt att erbjuda den hjälp jag behöver). Första gången ledde det till att jag var tvungen att byta mottagning (för att läkaren menade att det var jag som tackade nej till behandlingen och därmed fick “skylla mig själv”) och andra gången till en tre månader lång fejd som till slut avblåstes genom en överläkares beslut. Så jag tycker att jag har lite rätt att känna mig nojig (jag hävdar inte att någon av er har sagt att jag inte har det, bara så ni vet!). Kickar de ut mig nu är det slutfightat, jag klarar inte att ta den fighten igen.

Anledningen till att min nuvarande terapeut gav upp var att jag till slut avkrävde henne en redogörelse för hur hon resonerar när jag säger att jag inte vill leva, när hon väljer att då byta ämne – vecka efter vecka. Hon menade att eftersom jag sagt att det enda som håller mig vid liv är att jag inte vill göra mina föräldrar illa så såg hon det som riskfritt så länge mina föräldrar finns kvar. Att omständigheter kan förändras fanns inte med i hennes beräkning. Så jag förklarade att självmordstankar alltid finns hos mig, men att det varierar hur nära “kanten” jag känner mig. Så nära som jag är nu och så mycket förberedelser som jag har gjort den här gången, så långt har jag aldrig kommit förr. Då först frågade hon, och jag svarade. Och nu sitter jag, med mina tabletter omhändertagna och utan en behandlare. Intressant kombination. Under semestrarna kommer jag att få träffa en terapeut för stödsamtal och det finns ett telefonsamtal inbokat (det är iofs helt bortkastat och bara för hennes samvetes skull – hon ringer och frågar hur jag mår men är inte intresserad av svaret. De samtalen har aldrig varat i mer än 5 minuter). I övrigt är det läkarbesöket nästa vecka och behandlingsbedömningen om en månad som står till buds för mig. Jag känner mig övergiven… och uppgiven. Jag är tacksam för att hon tog mig på allvar och också insåg sin egen begränsning, även om jag önskar att hon gjort det för ett halvår sedan. Men jag önskar samtidigt att man inte släppte ansvaret för mig under väntetiden som ligger framför, för jag står mitt i så oerhört många stora förändringar (vilket inte är min starka sida) så det känns instabilt bara av den orsaken. Jag vet ju av erfarenhet att bara för att det finns en bedömningstid och en tillfällig ansvarig läkare så betyder det inte att jag får hjälp jag behöver.

Jag vet också att det som står till buds är tunt – jag har testat i princip allt antidepressivt på marknaden; SSRI funkar inte som regel och de som haft någon form av effekt har gett mig svåra biverkningar (tex krampanfall). Jag står nu på ett NRI-preparat som har effekt, men som jag nått maxdos på och därför inte kan öka. Övriga NRI-alternativ får man inte ta om man har tendens till kramper. Det finns inget kvar att ta till helt enkelt. Behandlingar har jag testat det mesta också vid det här laget, på papperet i alla fall. Psykodynamiskt, KBT, urval ur DBT-paketet, Schematerapi osv. samt specialiserad traumaterapi (EMDR).

Jag vet vad jag vill jobba med, vad jag tror är mitt främsta behov (om än inte det enda) och flera behandlare har låtit entusiastiska, men ingen har någonsin faktiskt tagit tag i det. Jag har svårt med tillit efter flera svåra händelser och många som vänt mig ryggen, till synes utan specifik orsak. Jag har svårt att lyckas “behålla” vänner, det blir halvytliga kontakter som fungerar i sammanhang med tydliga ramar (som jobb, skola, studiecirkel osv), men utanför de ramarna är jag i helt ensam – bortsett från min familj och ett par som jag umgås med ibland. Jag mår jättedåligt av ensamheten men har inte förmågan att bryta den. Att jag dessutom lägger precis all min energi på att klara mitt 50%-jobb, gå i terapi och slåss mot FK var tredje månad underlättar förstås inte.

Jag kan inte ägna mitt liv åt att slåss. Varje dag går ut på att överleva tills jag äntligen får gå och lägga mig och förhoppningsvis få sova bort några timmar. Varje dag går ut på att tvinga mig till nästa dag, som går ut på att tvinga mig till nästa osv… Ingen kvalitet, ingen mening, inget värde. Bara för att jag vet hur det känns att stå kvar efter ett självmord försöker jag spara mina föräldrar den smärtan. Men jag kan inte leva enkom av den orsaken – det går inte.

Psykiatrin jobbar mer eller mindre för att jag ska lämna mottagningen (det senaste halvåret har jag fått höra ett par gånger i månaden att det står mig fritt att säga att samarbetet inte fungerar, vilket skulle innebära att jag kickar ut mig själv), de vill bara inte bära ansvaret för beslutet. Fegt, men sant. Alla skyller på “systemet”, politikerna och pengar. Jag är så trött på alla undanflykter.

Jag uppskattar era kommentarer, idéer och tankar. Tyvärr kan jag säga emot er på de flesta punkterna, för att det har testats redan eller för att det är omöjligt.

Jag gläds med dig som har funnit ditt livs kärlek och därmed en väg ut ur din ohälsa! Jag önskar att jag kunde tro att det är möjligt för mig. Men med min historik och min PTSD ovanpå det så blir det mer och mer ouppnåeligt. Att jag dessutom inte ens klarar av att knyta ny vänskap gör det förstås än mer omöjligt att hitta kärleken och en långvarig relation. Jag har drömt om en familj sedan jag var 2-3 år, men är snart för gammal för att få barn (och det är enda alternativet för mig). Och att skaffa barn som ensamstående, med svåra tillitsproblem och dessutom med komplicerad psykisk ohälsa är inte bara själviskt, det vore oansvarigt och riktigt idiotiskt. Men vem vill vara med mig – när jag inte vill det själv? Jag förstår att folk vänder mig ryggen och drar sig undan. Att allt är trevligt och socialt så länge man “tvingas” umgås men att det blir tyst så fort motparten kan välja det alternativet. Exemplen är för många för att bortförklaras.

Ska livet vara så här vill jag helt enkelt inte vara med och jag ser ingen som helst ljusning. Jag vågar inte ens hoppas på den bedömning som görs om en månad. Hittills har liknande situationer enkom lett till att jag måste slåss. Slåss för min överlevnad faktiskt. Och att gå till en psykmottagning och säga att jag tar livet av mig om jag inte får ditten eller datten är ju ungefär lika effektivt som att skjuta sig i foten. Jag vill aldrig använda det som ett hot, utan säger jag så, så är det för att det är sanningen – om jag inte får hjälp så är jag helt övertygad om att jag inom en kort framtid skulle ge upp. Men det är inte så det tas emot, utan man ser mig som melodramatisk istället för att ta mig på allvar. För jag har ju aldrig försökt förr…

Kan inte bara någon ge mig tillåtelse att ge upp? Förklara för mina föräldrar att detta är det bästa för alla inblandade (jag tror verkligen det, men vet att de inte kommer att se det så)? När min vän tog sitt liv för några år sedan förstod jag varför. Visst grät jag och sörjde – som en tok – men jag visste att det bara var en tidsfråga. Det fanns inget någon hade kunnat göra för att stoppa honom, bara möjligen skjuta upp det några veckor eller månader till. Jag var (är) avundsjuk på att han vågade, och att han lyckades. Problemet är att jag fått följa hans fru efteråt… Hon förstår fortfarande inte (och det respekterar jag, missförstå mig inte!)

Men som sagt – jag kan inte leva enbart för att inte göra mina föräldrar illa. De skulle ju slippa all oro, all energi som de lägger på att se till att jag inte sitter hemma ensam en hel helg, har något att göra på semestern osv (jag har sagt att de kan släppa det, men de gör det inte. De ber nästan om ursäkt när de väljer att åka bort utan mig – hur tror ni det får mig att känna?). Jag vill inte göra dem illa, men jag ligger dem ju bara till last nu. Jag är deras dåliga samvete och största oro.

De skulle ha det bättre utan mig – det skulle alla. Man måste ju väga det positiva mot det negativa och det negativa är i mål redan innan den positiva sidan har tagit sig upp ur startblocken.

Ursäkta uppsatsen, jag känner mig bara så sjukt uppgiven

Anonym skrev:

Tack för era svar! Jag skrev ett svar i morse, men det har visst försvunnit… teknikens under 😉 Jag går på en psykiatrisk mottagning, dvs alla är specialister (även om det stundtals inte känns så). Tyvärr är det läkarbrist, vilket har inneburit att sedan min ”fasta” överläkare slutade i februari har jag fått träffa olika läkare varje gång, ibland ST-läkare (som aldrig är där mer än 3 månader i taget) och ibland hyrläkare – som nästa vecka. Ingen kontinuitet och ingen stabilitet. Heller ingen att vända mig till som kan lägga sig i valet av behandlare. Min nuvarande psykoterapeut (som fick sin licens för ett år sedan) har nu officiellt gett upp och ”lyft mitt ärende i teamet”. Jag ska få träffa en psykolog/psykoterapeut som ska göra en ny bedömning om en månad. Allt hänger nu på hur min nuvarande kontakt har beskrivit mitt ärende (jag har tidigare varit med om vid två tillfällen att man beskrivit mig på ett sätt som lett till att jag, när jag väl fått träffa den tilltänkta behandlaren så har hen inte tyckt att jag stämt in på beskrivningen och dragit tillbaka erbjudandet om hjälp (för att hen inte har haft kompetens och/eller rätt att erbjuda den hjälp jag behöver). Första gången ledde det till att jag var tvungen att byta mottagning (för att läkaren menade att det var jag som tackade nej till behandlingen och därmed fick ”skylla mig själv”) och andra gången till en tre månader lång fejd som till slut avblåstes genom en överläkares beslut. Så jag tycker att jag har lite rätt att känna mig nojig (jag hävdar inte att någon av er har sagt att jag inte har det, bara så ni vet!). Kickar de ut mig nu är det slutfightat, jag klarar inte att ta den fighten igen. Anledningen till att min nuvarande terapeut gav upp var att jag till slut avkrävde henne en redogörelse för hur hon resonerar när jag säger att jag inte vill leva, när hon väljer att då byta ämne – vecka efter vecka. Hon menade att eftersom jag sagt att det enda som håller mig vid liv är att jag inte vill göra mina föräldrar illa så såg hon det som riskfritt så länge mina föräldrar finns kvar. Att omständigheter kan förändras fanns inte med i hennes beräkning. Så jag förklarade att självmordstankar alltid finns hos mig, men att det varierar hur nära ”kanten” jag känner mig. Så nära som jag är nu och så mycket förberedelser som jag har gjort den här gången, så långt har jag aldrig kommit förr. Då först frågade hon, och jag svarade. Och nu sitter jag, med mina tabletter omhändertagna och utan en behandlare. Intressant kombination. Under semestrarna kommer jag att få träffa en terapeut för stödsamtal och det finns ett telefonsamtal inbokat (det är iofs helt bortkastat och bara för hennes samvetes skull – hon ringer och frågar hur jag mår men är inte intresserad av svaret. De samtalen har aldrig varat i mer än 5 minuter). I övrigt är det läkarbesöket nästa vecka och behandlingsbedömningen om en månad som står till buds för mig. Jag känner mig övergiven… och uppgiven. Jag är tacksam för att hon tog mig på allvar och också insåg sin egen begränsning, även om jag önskar att hon gjort det för ett halvår sedan. Men jag önskar samtidigt att man inte släppte ansvaret för mig under väntetiden som ligger framför, för jag står mitt i så oerhört många stora förändringar (vilket inte är min starka sida) så det känns instabilt bara av den orsaken. Jag vet ju av erfarenhet att bara för att det finns en bedömningstid och en tillfällig ansvarig läkare så betyder det inte att jag får hjälp jag behöver. Jag vet också att det som står till buds är tunt – jag har testat i princip allt antidepressivt på marknaden; SSRI funkar inte som regel och de som haft någon form av effekt har gett mig svåra biverkningar (tex krampanfall). Jag står nu på ett NRI-preparat som har effekt, men som jag nått maxdos på och därför inte kan öka. Övriga NRI-alternativ får man inte ta om man har tendens till kramper. Det finns inget kvar att ta till helt enkelt. Behandlingar har jag testat det mesta också vid det här laget, på papperet i alla fall. Psykodynamiskt, KBT, urval ur DBT-paketet, Schematerapi osv. samt specialiserad traumaterapi (EMDR). Jag vet vad jag vill jobba med, vad jag tror är mitt främsta behov (om än inte det enda) och flera behandlare har låtit entusiastiska, men ingen har någonsin faktiskt tagit tag i det. Jag har svårt med tillit efter flera svåra händelser och många som vänt mig ryggen, till synes utan specifik orsak. Jag har svårt att lyckas ”behålla” vänner, det blir halvytliga kontakter som fungerar i sammanhang med tydliga ramar (som jobb, skola, studiecirkel osv), men utanför de ramarna är jag i helt ensam – bortsett från min familj och ett par som jag umgås med ibland. Jag mår jättedåligt av ensamheten men har inte förmågan att bryta den. Att jag dessutom lägger precis all min energi på att klara mitt 50%-jobb, gå i terapi och slåss mot FK var tredje månad underlättar förstås inte. Jag kan inte ägna mitt liv åt att slåss. Varje dag går ut på att överleva tills jag äntligen får gå och lägga mig och förhoppningsvis få sova bort några timmar. Varje dag går ut på att tvinga mig till nästa dag, som går ut på att tvinga mig till nästa osv… Ingen kvalitet, ingen mening, inget värde. Bara för att jag vet hur det känns att stå kvar efter ett självmord försöker jag spara mina föräldrar den smärtan. Men jag kan inte leva enkom av den orsaken – det går inte. Psykiatrin jobbar mer eller mindre för att jag ska lämna mottagningen (det senaste halvåret har jag fått höra ett par gånger i månaden att det står mig fritt att säga att samarbetet inte fungerar, vilket skulle innebära att jag kickar ut mig själv), de vill bara inte bära ansvaret för beslutet. Fegt, men sant. Alla skyller på ”systemet”, politikerna och pengar. Jag är så trött på alla undanflykter. Jag uppskattar era kommentarer, idéer och tankar. Tyvärr kan jag säga emot er på de flesta punkterna, för att det har testats redan eller för att det är omöjligt. Jag gläds med dig som har funnit ditt livs kärlek och därmed en väg ut ur din ohälsa! Jag önskar att jag kunde tro att det är möjligt för mig. Men med min historik och min PTSD ovanpå det så blir det mer och mer ouppnåeligt. Att jag dessutom inte ens klarar av att knyta ny vänskap gör det förstås än mer omöjligt att hitta kärleken och en långvarig relation. Jag har drömt om en familj sedan jag var 2-3 år, men är snart för gammal för att få barn (och det är enda alternativet för mig). Och att skaffa barn som ensamstående, med svåra tillitsproblem och dessutom med komplicerad psykisk ohälsa är inte bara själviskt, det vore oansvarigt och riktigt idiotiskt. Men vem vill vara med mig – när jag inte vill det själv? Jag förstår att folk vänder mig ryggen och drar sig undan. Att allt är trevligt och socialt så länge man ”tvingas” umgås men att det blir tyst så fort motparten kan välja det alternativet. Exemplen är för många för att bortförklaras. Ska livet vara så här vill jag helt enkelt inte vara med och jag ser ingen som helst ljusning. Jag vågar inte ens hoppas på den bedömning som görs om en månad. Hittills har liknande situationer enkom lett till att jag måste slåss. Slåss för min överlevnad faktiskt. Och att gå till en psykmottagning och säga att jag tar livet av mig om jag inte får ditten eller datten är ju ungefär lika effektivt som att skjuta sig i foten. Jag vill aldrig använda det som ett hot, utan säger jag så, så är det för att det är sanningen – om jag inte får hjälp så är jag helt övertygad om att jag inom en kort framtid skulle ge upp. Men det är inte så det tas emot, utan man ser mig som melodramatisk istället för att ta mig på allvar. För jag har ju aldrig försökt förr… Kan inte bara någon ge mig tillåtelse att ge upp? Förklara för mina föräldrar att detta är det bästa för alla inblandade (jag tror verkligen det, men vet att de inte kommer att se det så)? När min vän tog sitt liv för några år sedan förstod jag varför. Visst grät jag och sörjde – som en tok – men jag visste att det bara var en tidsfråga. Det fanns inget någon hade kunnat göra för att stoppa honom, bara möjligen skjuta upp det några veckor eller månader till. Jag var (är) avundsjuk på att han vågade, och att han lyckades. Problemet är att jag fått följa hans fru efteråt… Hon förstår fortfarande inte (och det respekterar jag, missförstå mig inte!) Men som sagt – jag kan inte leva enbart för att inte göra mina föräldrar illa. De skulle ju slippa all oro, all energi som de lägger på att se till att jag inte sitter hemma ensam en hel helg, har något att göra på semestern osv (jag har sagt att de kan släppa det, men de gör det inte. De ber nästan om ursäkt när de väljer att åka bort utan mig – hur tror ni det får mig att känna?). Jag vill inte göra dem illa, men jag ligger dem ju bara till last nu. Jag är deras dåliga samvete och största oro. De skulle ha det bättre utan mig – det skulle alla. Man måste ju väga det positiva mot det negativa och det negativa är i mål redan innan den positiva sidan har tagit sig upp ur startblocken. Ursäkta uppsatsen, jag känner mig bara så sjukt uppgiven

Uppsatsvarning här med.

Din text är något jag önskar att ALLA som jobbar inom vården läste, avdelningschefer för Psykiatrin läste, psykologer/psykiatrier läste, alla med åsikter om hur själviskt självmord är läste. De som gång på gång efter en känd person tagit sitt liv utropar ”Men varför sökte hen inte hjälp”, ”Det finns hjälp att få, kontakta vården”. När jag läser sånt eller hör det i morgonsoffor på TV, så vill jag bara skrika ”Men va i h*lvete säger att personen inte sökt hjälp massor av gånger, testat massor av mediciner…”.

Alla som överväger eller tar sitt liv är inte personer som ENDAST lidit i tysthet, ock kunde snabbt ha blivit hjälpta av ett recept på SSRI. Det är så fruktansvärt ignorant att tro det. Och det borde kanske fokuseras mer på VARFÖR det inte fungerar bättre när människor som du faktiskt gör allt det där. Söker hjälp, provar terapier, provar mediciner, kämpar på, försöker. Istället för att få det att se ut som att allt det handlar om är ”vi måste bryta stigmat och få folk att söka hjälp”. För visst det behövs. Men ENORMT många med djupa depressioner och självmordstankar har kontaktat vården, försökt, provat, försökt igen. Men det rinner ut i sanden när några mediciner inte funkat. Någon terapi inte fanns, eller aldrig hjälpte tillräckligt för tillfrisknande.

För precis så som sjukdomen ofta fungerar, så hamnar de då istället i mer tillbakadragande, isolering, och det blir sjukt katastrofalt när bollen kring den personens vård släpps av vården själv. När den bollas fram eller tillbaka till primärvården, eller helt enkelt uppföljningar och återknytning inte görs konsekvent. Om de är utbildadade kring hur symptom, vanliga tendenser hos djupt deprimerade ser ut. Borde de ju verkligen veta att när tid går, saker man testat inte fungerat. Så är den djupt deprimerade EXTREMT mkt mer benägen att inte känna sig kapabel att sträcka ut fler händer med rop om hjälp hos vården. För de pga sjukdomen isolerar sig mer, blir mer och mer avstängda, existerar i vakuum. Det är ju då de inte kan ”ta tag i”, ”kräva nya tider”, ”begära snabbare remisser” längre. Det är ju det svår depression faktiskt kan göra. Ett symptom på att man har det.

Det är just då rutinerna och kunskapen om hur sjukdomen paralyserar patienten borde göra att vårdgivarna flaggar rött med en gång istället. Och följer tydliga steg för att en sådan patient INTE får släppas utan en plan. Och ser ett ännu större behov av att mycket täta kontakter hålls tills nästa steg är taget och uppföljt. Och att man inte i de lägena får det att låta som att man ju kan välja att söka hjälp från annan plats, att man kanske ska göra det då om man inte är nöjd med att vänta på en ny tid ett par månader till. Hur kan man INTE fatta att det ju är som att slänga en svårt deprimerad persons hjärna i fritt fall. Tror de verkligen att i det skedet av en kronisk depression så kommer personen kavla upp ärmarna och tro på att ”det finns hjälp att få, kontakta bara vården”, bara inte där du sökt hjälp tidigare?

Fattar inte politiker, medmänniskor, vården, att jäkligt många söker hjälp. Men något (rutiner, kunskap, bemötande, regler) på många håll fungerar jäkligt dåligt efter att de vågat ta det steget? Speciellt efter en tid om inte förbättring skett med några medicinförsök, när någon blir sämre och sämre i sin diagnos istället, EFTER att de sökt vårdens hjälp! Och varken vården som de uppmanas söka (i för många fall) ens kan erbjuda snabba och väl utvärderade insatser och vårdplaner. Utan personen ska slåss med krafter de inte längre har för att vänta en ny vända av månader på tider, eller få svar som ”ja, det här är vad vi kan erbjuda just nu, men om du inte är nöjd så…”. Det är i en deprimerad hjärna bara bekräftelse för att ”nej, det finns inte hopp”, ”nej, det här blir inte bara bättre om jag bara håller ut” eller ”jag sökte ju vård som alla sa att man ska”, ”nu då?”.

Jag vet. Det är SJUKT viktigt att påpeka att många har en bra VC som har en bra kontakt med närmsta Psykiatri den delen av landet. Där en lindrig, medel depression efter ett eller två försök med SSRI och kanske KBT efter ett tag häver depressionen och de jobbar vidare utan större problem. Så patienten släpps, allt är ok med det. Det gäller inte de fallen. Det gäller de som tillslut har kroniska depressioner som tillslut inte ser att de har en fast och något sånär trygg konstant, prioriterad plan eller kontakt i vården de tillhör. De är mer i ingenmansland, utan tydlig väg att följa, utan tydliga vägskyltar som gör att man kan se hur någon visar en vägen. Kanske har de bara blivit lämnade med ett ”Du får väl höra av dig till akuten om det blir ännu värre då” att hålla fast vid. Som inte låter speciellt akut, viktigt, prioriterat för en deprimerad hjärna. Speciellt inte om den som säger sånt jobbar inom en del av vården som är specialiserade på psykisk hälsa och diagnoser. Kan du tänka dig en på Onkologen som säger till en orolig cancerpatient att om det här tredje försöker med en ny medicin för att få bort cancern inte tycks hjälpa. Om du får biverkningar som gör dig för sjuk, värre. Så ”du får väl höra av dig till akuten i värsta fall” och sen är det klart?

Nej. Om det ändå i många allvarliga fall/skeenden av depression kunde sluta fokuseras på att personen som är sjuk borde ”sträcka ut en hand” eller ”be om hjälp”. Så att det istället blir ”erbjud din hand” eller ”erbjud mer vård och hjälp”. Eftersom depression inte sällan paralyserar, gör den som drabbats oförmögen att längre vara den som ber om hjälp. Igen. Borde inte detta vara ganska välkänt bland de som jobbar med psykisk ohälsa i vården?

***

Jag hoppas verkligen att du på något vis kan fortsätta från dag till dag, kämpa dag för dag tills du hamnat rätt i vården för just dig. Eller kan se, känna, hitta något inom dig som kan och vill kräva akut hjälp om du går ifrån tankarna på att jag kan inte bara existera för att inte skada mamma och pappa. Det är inte ett alternativ år ut och år in. Utan börjar se självmord mer och mer som enda utväg. Så att du förhoppningsvis med startskott där får en bättre, mer prioriterad och för dig, förtroendeingivande behandlingsplan (medicinkombinationer, TMS, ECT, uppföljning och samtalsterapi på lång sikt) satt i verket. Som gör att du kan komma längre ifrån självmordstankar, och närmre mer hopp om ett bättre liv utan konstant mörker tillslut. Du förtjänar det ju onekligen enormt mycket efter alla försök till hjälp.

Kan inte annat än hålla med.

När Avicii dog blev det en stor våg av “vi måste bryta stigmat” och uppmaningar till anhöriga och vänner att våga fråga/prata, våga pusha den som mår dåligt att söka hjälp. Missförstå mig inte, det är viktigt och behöver sägas, men det kändes som ett hån eftersom jag själv ungefär samtidigt satt och skrek (ja, för första gången någonsin har jag faktiskt skrikit åt min terapeut) “JAG VILL BARA FÅ SOMNA, JAG VILL DÖ!”. Min terapeut lutade sig fram och talade lugnt och stilla och sa “hur är det, vad känner du när du dricker en kopp kaffe? Är det gott, värmande, starkt, lugnande? Vad känner du?”. Jag blev helt paff och svarade något i stil med “vad i hela världen har det att göra med det här?” varpå hon sa att hon undrade om jag över huvud taget har förmåga att ta in något positivt. (och då har jag veckan före suttit där och pratat om hur roligt jag haft i en teaterproduktion jag varit med i, hur jag njutit av att få umgås med mina syskonbarn över jul osv).

Så för varje inlägg på Facebook jag såg ville jag bara skriva, skrika, basunera ut: “Det hjälper inte! Vi kan söka hjälp hur mycket vi vill, men de tar ju inte emot oss, de tar oss inte på allvar!”

Det system som råder nu, där mottagningarna får betalt enligt ett omänskligt och hårt system som driver dem att “avsluta” patienter för tidigt, vägra stödsamtal och framtvinga onödiga utredningar driver oss patienter till ruinens brant. Jag har nyligen slagits för att slippa en utredning som min dåvarande läkare tyckte att jag skulle göra. Jag tyckte det var slöseri med tid och att jag inte såg hur den skulle kunna leda till något positivt och att diagnoserna de ville söka för var så långsökta att jag verkligen inte ville. På det svarade han “alltså, jag tror verkligen inte att du skulle få någon diagnos av det”. Så varför göra utredningen? Jo, för då skulle jag stå i en vårdkö och under tiden kunde man avbryta terapin “i väntan på utredning”. Och när utredningen var klar skulle de få en stor summa pengar från staten för en slutförd, om än bortkastad, utredning. Och samtidigt sitter patienter som verkligen behöver den utredningen och väntar på sin tur, medan tid och resurser slösas på mig. Nu vann jag – främst för att läkaren slutade innan ett beslut fattades – men det dröjer nog inte länge förrän frågan tas upp igen av någon annan.

Jag vill få min terapi och mina mediciner, inget annat. Klart jag är mottaglig för deras tankar och idéer, men när jag upplever att det de erbjuder är nonsens och tidsfördriv, för att få pengar och lätta deras dåliga samveten – då sparkar jag bakut.

Ibland skulle jag vilja tipsa Uppdrag Granskning el dyl om hur vi suicidnära patienter behandlas, men jag tvivlar på att det skulle ta upp, eller att det skulle leda till något. För i min journal kommer det ju inte stå att terapeuten ignorerat och nonchalerat mig. Hon hävdar nu att jag aldrig har sagt att jag faktiskt vill dö utan bara att jag tycker att livet är meningslöst. Så ord skulle stå mot ord och då väger psykiatripatienter extremt lätt. Det har jag redan fått uppleva så oerhört många gånger.